Yra på gott och ont

Jag är tillfälligt i Sverige, tre veckor blir det sammanlagt och självklart får jag frågor av vänner och bekanta om hur det är i Angola, hur jag trivs, vad jag gör? Jag beskriver Angola ur ett jämförande perspektiv med Sverige, det blir ju så eftersom det är i Sverige frågan ställs. Och vad som framträder när jag tittar på Angola från Sverige är yran. Yran i Angola framträder så tydligt, det är som att Angola just nu befinner sig i ett rus efter snart 6 år av fred. Det är en ung nation som i mer än 30 år befunnit sig i krig med alla dess begränsningar som rädsla, militärtjänst, utegångsförbud, matbrist osv. så äntligen kommer freden, gränserna öppnas och allt blir tillåtet och det är liksom ingen hejd. Ta de dubbla ljudkällorna till exempel. Ljud kommer alltid från två håll samtidigt, på restaurangerna strömmar ljud från TV och musikanläggning ofta på samma gång. På gatan kan musik dundra från minibussar parkerade utanför ett disco.

Det dricks läsk i mängder, till frukost och istället för vatten. Jag gjorde misstaget att glömma köpa med mig vatten till ett projektbesök i Lumege Cameia i östra Angola, det hade inte projektkoordinatören heller gjort men däremot hade han med sig en kylväska läsk. Två dagar utan vatten men med läsk fungerade inte för mig, men för projektteamet var det inga problem.

När det ordnas fest slås det på stort. En bekant till mig har varje gång jag varit hemma hos henne tagit fram fotoalbumet från barnbarnets 1-årskalas, mat och dryck i överflöd, hopptorn, anställd fotograf och självklart dans, upptryckta t-shirts med barnets bild och namn samt DJ. Jag vet att hennes fest inte var något undantag eftersom det finns en lekpark/festplats i Miramar i närheten där jag bor, som verkar ha storslagna barnkalas var och varannan helg. Dessutom har administratören på vårt kontor i Luanda haft en liknande fest för sin son, hon visade nämligen mig t-shirten som trycktes upp till festen.

Det ska glittra, glimma, blänka och blinka i Angola.

Jag vet inte om det här draget att leva ut är något som alltid har funnits hos angolanerna, men att det inte fått blomma ut tidigare. En arbetskontakt berättade att angolaner alltid vetat hur man festar till exempel. Under kriget i Malanje där han bodde då, festades det ibland. När skottlossningar hördes stack alla från festen men återkom när skotten slutat, för att fortsätta dansa.

Yran som jag kallar den är förstås många gånger ganska osund, ett konsumtionsmönster sprider sig som inte på något sätt är hållbart om vi vill ha kvar vår planet men jag kan inte låta bli att både förstå det, unna angolanerna detta samt ibland även avundas det. Det finns så mycket återhållsamhet i Sverige som även jag är fostrad i och bär med mig. En återhållsamhet som är sund om den håller oss borta från storhetsvansinne, frosseri och bedrägeri men som riskerar att avhålla oss från njutning. Tänk om vi kunde skapa ett samhälle där vi tar det goda från alla kulturer brukar min kollega Anna säga när hon vill göra feminismen mer glamorös och jag håller helt klart med. Låt oss yra, rusa och njuta utan att frossa, roffa och bedra.

Elin Schennings

Recent Posts