Svar på tal

Nyhetsrapporteringen i Angola är alltid av samma karakär, den väljer så att säga att fokusera på de positiva nyheterna. Skolor som har byggts, vägar och broar som rehabiliterats och hälsoposter som invigs är stående inslag. Och det görs alltid en intervju med den lokala administratören och sedan får man alltid höra några ur loklabefolkningen uttrycka sin tacksamhet över hur mycket det betyder att ha en hälsopost i byn. Och det betyder ju mycket, det är klart att det förändrar människors vardagsliv enormt att ha tillgång till primärvård eller primärutbildning. 

Men hur är det egentligen med det strukturella perspektivet och den problematiserande journalistiken? Det är svårt att få en uppfattning om utveckligesprocessen som helhet utifrån nyhetsrapporteringen. Hur många kommuner saknar fortfarnande skola och hälsovård och vad beror det på att processen går olika fort fram i olika delar av landet?  Är nybygge alltid lika med utveckling oavsett vad det är som byggs och är utveckling alltid positivt – för alla? 

Restaureringen av vägnätet i Angola tex. Det är klart att ett land behöver en fungerande infastruktur för transporter, kommunikation och resande. Men, samtidigt så är det alltid några som får betala för den processen, massor av människor som på eget bevåg byggt sina hus i de kåkstäder, eller bairros som man säger här, blir ivägkörda då husen måste rivas för att bereda plats för de nya vägarna. Om detta debatteras det runt restaurangborden. Många anser att eftersom husen är olagliga från början, ägarna har varken betalat för marken eller bett om tillstånd så är det dags att styra upp detta nu, det måste ske. Andra gör en lite mer kontextuell analys och menar att förvisso är det så, men man måste också väga in att Luandas förstäder växt eftersom människor flytt undan stridigheter på landsbyggden under årtionden och det inte funnits någon statsdaministration som kunnat sörja för sin befolkning. Om man skall flytta folk måste man också ta ansvar för dem och bereda nya bostäder någon annanstans anser de. Det, menar då den första, lite mer pessimistiskt lagda gruppen, vore ju förstås det bästa, men det praktiska problemet är att det är så många, miljontals människor, inte som måste flyttas för vägens skull, men som bor i ad hoc konstruerade bostadsområden utan vatten och el, hur skall man lyckas flytta och organisera vettiga bostäder för alla dem?

Lagom till morgonkaffet visas ett reportage i programmet ’Konstruktion och utveckling i Angola’, fån Benguela. Benguela är den provins som växer allra snabbast i Angola, oljesektorn etablerar sig där och det finns också en stor internationell hamn och järnvägen är under rehabilitering. Benguela kommer snart bli en nationell och internationell knutpunkt, det planeras till och med en internationell flygplats inom några år. Provinshuvudstaden som också den heter Benguela och grannstaden Lobito med bara några kilometer emellan håller så sakta på att växa samman till en storstadsregion. Vägen mellan Benguela och Lobito är under konstruktion och i Catumbela, ett litet samhälle på halva vägen, är ett av alla dessa som stryker med i processen. Husen av lertegel som smälter så bra in i kullarna de är byggda på skall bort till förmån för en ny marginal, strandpromenad längs vattnet, med hotell, shoppingcenter och dyra hyreslägenheter. Reporten fördjupar i sig i ritningarna av detta nya paradisiska område men trots att jag frågar rakt in i TVn så svarar han aldrig på vart de som redan bor i det där området nu skall ta vägen.

Men angolaner har alltid svar på tal. Reporterna avslutar med att fråga ’mannen på gatan’ om vad som har blivit bättre nu när vägen är ny och restaurerad. Efter en lång blick förklarar mannen för reportern som man förklarar för ett barn att ’ förut var vägen dålig och nu är den bra, det är skillnaden’.

/Anna       

Recommended Posts