Surf´s up – eller: Att längta bort är att längta hem

Om man, liksom jag, inte är en stor beundrare av avgaser, oväsen, trängsel och annat själsdödande som hör storstadslivet till, vet man att ens system efter ca 10 dagar i sådan miljö börjar trängta efter frisk luft och spatiös natur. Efter en nästintill sömnlös natt (på grund av att grannen envisades med att tillhandahålla disko så att fönstrena skakade av tunga basgångar) steg jag i lördags frivilligt upp klockan 06:15, hällde i mig kaffe, packade bilen och begav mig söderut längs med kusten.

Hela idén med att ge sig av tidigt är att slippa trafiken och det började ganska ok förutom att jag inte hittar så bra i Luanda än och att bristen på vägskyltar som pekar en i rätt riktning gjorde det hela något svårnavigerat. Det sägs ju att man lär sig av sina misstag så jag förväntar mig nu, efter otaliga omvägar i staden, inom kort bemästra dess vägnät till fullo. Efter en stund lyckades jag dock frigöra mig från köer, busstaxichafförer (ja, taxibilarna är bussar som trycker in ca 20 personer på 10 platser) och fann mig själv plötsligt körandes 90 km i timmen på en fint asfalterad raksträcka med havet på höger sida som sällskap.

Angolas milsvida oexploaterade natur är hänförande i sin kontrast till landets vibrerande och överbefolkade huvudstad. Möjligheterna att få hit turism är uppenbara och med snart ett decennium av fred växer även förutsättningarna för att det ska kunna bli verklighet. Jag kommer ofta på mig själv med att fundera över hur det hade kunnat vara, men det ju onödigt eftersom det är som det är. Istället ska det bli intressant att se vad som komma skall. Men visst finns det anledning att lära av historien. Turism kommer utan tvekan vara en stor del av Angolas framtid och ekonomiska tillväxt. Med så stor potential att bli en riktig turistdestination håller jag tummarna för att denna rikedom förvaltas väl. ”Turismen är världens största industri, men det är bara 2,5 procent av jordens befolkning som flyger utomlands på semester, resten har inte råd eller möjlighet”, säger Jennie Dielemans som skrivit boken ”Välkommen till paradiset”, (källa: ETC). Turism har av bland annat den anledningen anklagats för att vara en ny form av kolonialism.

På vems villkor sker turism? Vem ställer kraven? Varför reser vi över huvud taget? Kanske kan samma frågor appliceras på den debatt som för tillfället råder i Sverige kring svt:s nya satsning ”Den stora resan”. Vår längtan efter det som är annorlunda, att bryta upp från vardagens tristess och samhällets bojor. ”Från bekväm svensk vardag till primitivt stamliv på andra sidan jordklotet. Tre familjer får åka på ett hisnande och storslaget äventyr långt från inrutade liv med skola, jobb och godis framför tv:n”, står det i annonseringen av programmet på svt:s hemsida. Vi längtar bort för att längta hem. Men det är ju inte förbehållet de tre svenska familjerna. Var man än stannar ett tag skapar man sig en vardag och det är denna man vill fly ibland för att sedan komma tillbaka till det som känns tryggt och bekvämt, oavsett om det är i Motala, San Fransisco eller i en by i norra Namibia.

Min rastlösta själ hann inte ens vara i Luanda särskilt länge för att hinna längta bort och då hade jag ändå redan kommit hit för att jag längtat bort från något annat. Det var fantastiskt inspirerande att njuta av Cabo Ledos vackra natur och en lång vänstervåg som aldrig tycktes ta slut. Sedan det var skönt att komma tillbaka till det vibrerande livet i staden där jag har mitt hem och min dusch, som numera bjuder på rinnande vatten varje dag.

/Erika

Recent Posts