Skam den som ger sig

Den första tanken jag får när jag ankommer till staden Benguela är att den gråter. Slitna fasader och nedgångna hus som aldrig fått underhåll vittnar om ett land som levt i krig i över 30 år. Det är som att staden är i sorg; ledsen över vad den hade kunnat vara och lite för trött för att orka ta tag i det den kan bli. Samma känsla kommer över mig när jag besöker andra mindre städer i södra Angola; Ganda, Babaera, Alto Catumbela. Utanför hus fulla av märken från maskingevär sitter familjer och samtalar. Barnen leker bland de ruiner som även är deras hem. På sidan av vägen står en rostig pansarvagn. Klottret på väggarna beskriver en modern veklighet präglad av internationella influenser: Eminem, Zidane.

Saker och ting förändras men det tar tid. Vägarna förbättras, broar byggs, järnvägen blir längre och längre. Igen. Jag träffar en svensk man som jobbat i Angola med olika byggprojekt i över 18 år. Han berättar om alla broar och vägar som byggdes redan då och som de fick se sprängas om och om igen under kriget. Skam den som ger sig. Angola ska byggas upp.

Jag besöker ett svenk-angolanskt el-projekt I Eltel/ABBs regi som ska förse hela staden Lobito med ström. Det är ett enormt projekt som huserar hundratals personer på ett uppbyggt camp där arbetarna bor i containrar och tält, har egen matbespisning och fri tillgång till sjukvård. Har man tur får man sig till och med en varm dusch eftersom några stycken har varmvattenberedare tillhörande sina IKEA-inredda krypin. Projektet genererar många arbetstillfällen för lokalbefolkningen och varje dag dyker det upp nya förmågor som erbjuder sin kraft till arbetet.

Som av en händelse genom ett annat besök i den närliggande byn Luongo träffar jag Pitra som är ordförande i byns ungdomsförening. En otroligt driven och klok kille vars dröm är att få jobb inom kommunen så att han kan vara med påverka regeringen att satsa även på de mindre byarna som ofta glöms bort när det ska rustas upp och byggas nytt. Under tiden hoppas han få jobb på det svensk-angolanska el-projektet så att han kan hjälpa sin familj att få en inkomst. Pitras egen by har varken tillgång till el eller rinnande vatten trots att ett enormt vattenverk ligger 100 meter från byn och nästan retsamt är det enda ljuset man ser efter skymning. Ytterligare 50 meter bort ligger ett stort kinesiskt arbetsområde. Det är dem som bygger järnvägen. Dit har man dragit avlopp och sent på kvällen beskådar jag en badmintonmatch som kan spelas eftersom även denna plats är elförsörjd.

Till helgen har Pitra och hans kompisar i ungdomsföreningen på eget bevåg planerat en informationsdag kring H1N1-viruset dit de bjudit in kommunens hälsoansvarige och även skrivit en egen pjäs för att på ett intressant sätt nå ut med information till familjerna i Luongo. Av förklarliga skäl kommer detta genomföras dagtid.

Det handlar inte om brist på initiativförmåga och idérikedom. Det handlar om vem som syns och vem som har råd att betala. Benguelas städer sörjer men dess invånare jobbar på. Och redan nu börjar en ny generation växa upp som inte levt i krig. Skam den som ger sig. Angola ska byggas upp.

/Erika

Recommended Posts