Så mycket bättre

I Sverige brukar man kalla det att betala ”lite under bordet”. I Indonesien säger man ”…och här har du lite till cigaretterna”. I Angola är ordet för muta samma som det för läskedryck; ”gasosa”. Mutor är vardagsmat här. Jag skulle till och med säga att ”läsken” är hela det angolanska samhällets smörjmedel.

Om du till exempel ska flyga från huvudstaden till en annan provins, och går till flygbolagens desk för att köpa biljetter, får du kanske höra att alla flyg är fulla, biljetterna är slut, acabou. Inte bara den dagen, faktum är att de är slut för de kommande 30 dagarna. Där står du, förvånad och aningen desperat, för den där resan är ju viktig och du kan inte stanna i svindyra Luanda en månad. Men med lite flyt kanske du känner rätt person, en kusins kusin eller en bra kontakt, som kan fixa en biljett.

Har du sådan tur kan du betala lite läskpengar och vips får du en flygbiljett, från en okänd kille klockan fem på morgonen på flygplatsparkeringen. När du sen stiger ombord på planet tappar du hakan, för det är helt tomt. Planet lyfter med sex passagerare, varav två är välklädda flygvärdinnor som utan en min går igenom hela säkerhetsproceduren och serverar juice i det tomma planet, som säkert skulle rymma 60 passagerare.

Vem tjänar på det här systemet? Hur går flygbolaget runt? Jag frågar min angolanske vän, som förklarar att flygbolaget ägs av en av presidentens döttrar och rycker på axlarna som om detta förklarar allt. Han berättar att flygbolaget grundades för fyra år sedan för att sköta logistiken kring landets första val, flyga pamfletter till provinserna inne i landet och transportera den utrustning som behövdes för att ”bibehålla säkerheten” vid omröstningen.

Idag flyger bolaget bara människor och behöver inte gå runt ekonomiskt. Att de är statligt ägda gör att drivmedlet kostar gratis (eftersom det glatt pumpas upp ur den oljerika marken och ingen riktigt tycks veta var pengarna hamnar) och resten av kostnaderna är småpotatis som varken gör till eller från i statskassan. Mellan toppen av bolaget, ägarna, och biljettköparna på botten tycks det finnas mängder av informella agenter som köper, säljer och byter tjänster så läsken skummar.

Små mutor – pengar eller tjänster – behövs på alla nivåer i vardagen; för att driva ett företag, skaffa identitetshandlingar, för att försäkringen ska funka eller för att inget ska hända med din bil när du parkerar på en mörk gata. För att ta sig fram i Angola krävs pengar eller bra kontakter, oftast båda och lite flyt.

En annan vän berättar att regeringen visst försöker få ordning på mutsamhället och stoppa korruptionen. Men få tror att de någonsin kommer lyckas. Eller ens försöker.  ”Men om vi alla vägrar betala en endaste spänn i muta?”, försöker jag. Familjen suckar. Jag förstår själv att tanken är fin på pappret men i vardagsverkligheten helt naiv. Du kan ju försöka behålla det idealet när ditt barn behöver sjukvård som skulle bli snabbare av en liten muta, till exempel.

Jag tänker på en gammal krönika som Henning Mankell skrev i Omvärlden. Han skrev att korruption inte fanns i Moçambique innan kolonisatörerna kom med sina guldkistor och helstekta grisar och att folket gör som ledarna gör, att korruption måste stoppas i toppen.

Är det enda sättet blir även jag pessimist i frågan. Om vi ska vänta på en trickle down effekt av rent mjöl från de angolanska politikernas påsar får vi nog vänta länge. Transparency International listar Angola som ett av världens mest korrupta länder. Läsksystemet finns för att det vanliga systemet brister – och för att någon eller några tjänar på det. En liten elit i Luanda lever väldigt gott och vill nog inte gärna ändra på sakernas tillstånd. Så hur sjutton ska saker och ting förändras? Det är lätt att tappa hoppet.

Samtidigt har man inte råd att vara pessimist i Angola. Innan jag reste fick jag rådet av en av de svenska Angolaveteranerna att försöka uppskatta allt det positiva som finns i landet för att inte bli gråhårig av alla svårigheter som Angola smashar emot en varje dag. Det är ett bra råd, ibland svårt att följa.

Jag frågar kvarterets äldsting, 70 år och ovanligt gammal i Angolanska mått mätt, om hon tycker att saker och ting blir bättre eller sämre. Hon säger att vissa saker är sämre – el och vattentillgången sköttes bättre under kolonialtiden – andra bättre. Hon tycker att folket är friare idag. Det är fred nu. Kvinnor har fler möjligheter idag än tidigare, det är lite mer jämställt. Hennes barn har bilar och hus och alla barnbarn går i skolan. Det blir bättre. Lite i taget, pouco a pouco. Det ska jag försöka komma ihåg.

Gott nytt år!
/Klara

 

Recommended Posts