Omställning

Efter fyra ljuvliga semesterveckor i Sverige landar jag i ’the land of confusion’ som Angola av många kallas. Det är alltid en krock att resa mellan dessa två världar, trots att jag nu känner dem båda väl och trots att jag vet att det är så olika så slår skillnaderna mig alltid ganska hårt i huvudet. Valmöjligheterna i Sverige, hur det finns inte bara så mycket utav alla produkter utan så många varianter. En angolan jag känner på besök i Sverige stannade helt förtvivlad framför disken med mejeriprodukter, allt är ju mjölk och ändå inte, vad är allt det här, vad ska jag välja? För mycket valfrihet ger huvudvärk – i Angola har vi mjölk och yoghurt och grädde som inte går att vispa. Klart slut.

Men jag strosar förnöjt runt där i butiken och drömmer snudd på generande drömmar om alla fantastiska maträtter som jag plötsligt blir inspirerad att laga. Det är fräscha, friska grönsaker i oändliga mängder som skapar denna effekt – inte bara torra, dammiga auberginer, lök och morot, auberginer, lök och morot dag ut och dag in. Jag vet, det är ett lyxproblem att bara ha en handfull grönsaker att välja mellan nuförtiden jämfört med hur det har varit i Angola de senaste trettio åren när det verkligen varit kris och brist på allt. Och särskilt är det ett lyxproblem för mig som åtminstone då och då kan unna mig dyra importerade grönsaker från den sydafrikanska lyxbutiken för utlänningar. Men det är ju just det som gör det så fantastiskt i svenska vanliga butiker, även om inte alla kan köpa lammstek varje vecka så har ändå de allra, allra flesta i Sverige råd med vanlig fräsch mat utan alltför många konstiga tillsatser i Sverige. Fetaostsallad, grillad paprika, rågbröd, melon, flingor och musli utan socker, filmjök, halluomi!!!   

På väg tillbaka till Angola packar jag väskan full med rågbröd, lammsalami och lakris. 

Så landar vi och kaos utbryter som vanligt i ankomsthallen. Den lilla doktorn (det är alltid en påfallande liten och tunn en – dock inte ständigt densamma utan snarare flera identiska vilket gör det hela ännu mer mystiskt) tittar på mitt vaccinationskort och stämplar godkännande och sen är det bara att börja armbåga sig fram i kön bland alla biffiga oljearbetargubbar. Det är inte så mycket armbåga sig fram det handlar om som att hindra dem från armbåga mig bakåt i kön. Och jag är en riktig underdog där på flygplatsen eftersom jag inte är två meter lång och har en gigantisk ölmage som jag kan knuffa bort alla små irriterande tjejer som står i min väg med. Efter en tre fyra timmar har jag hittat mina väskor, tagit mig hem, hittat alla nycklar som snurrat runt på kontoret i min frånvaro och hämtat bilen. Resten av dagen sitter jag i min soffa, tittar genom fönstret ut på gatan, lyssnar på allt oväsen och försöker bara vänja mig vid att vara tillbaka. Tänket är kvar i Sverige, hos vänner och familj, men jag är här igen.   

Dagen efter är det konsert! En av Angolas mest kända och älskade musiker, Paulo Flores, firar 20 år som artist med en stor spelning på stadion i ’galma stan’ i Luanda. Vi lyckas få biljetter!! Förväntansfulla och glada i hågen stuvar vi in oss i bilen….. där vi sedan tillbringar tre timmar i jakten på en parkeringsplats innan vi djupt besvikna och desillusionerade får kasta in handuken och återvända hem. Vi hade gravt underskattat arrangörernas förmåga att avgöra hur många biljetter men faktiskt kan sälja. Köerna av folk som försökte ta sig till stadion blockerade hela stan och det var omöjligt att ens ta sig till kvarteret där stadion ligger. På radion hör vi Paulo drar av klassiker efter klassiker till folkets oändliga jubel… Fasen också, tänker jag, hur kunde jag glömma bort hur trafiken är i Luanda under bara en månad i Sverige, eller hur mycket angolanerna älskar sin Paulo Flores? Det borde jag insett, att vi skulle varit på plats redan på blanka eftermiddagen för att bli insläppta.

Dagen efter visar sig dock Luanda från sin bästa sida när vi tar en söndagstur till stranden, det är mirakulöst nog tillräckligt lite trafik för att tillåta konstanta 50 km i timmen, solen tittar fram och vattnet ligger blankt. Eftersom det är kacimbo, vinter, här det knappast någon utom vi som är galna nog att åka till stranden så råder lugnet och friden.

/Anna 

Recent Posts