…det går runt, det går runt, det går runt..

Härom morgonen visades ett underhållande reportage på nyheterna, det handlade om varför hamnen inte fungerar i Luanda.

I stort sett kan man säga att allt importeras till Angola. Alla matvaror i butikerna, alla handukar, kläder möbler, böcker eller andra vardagsföremål har alla skeppats eller flugits in från Brasilien, Portugal eller Sydafrika. Det finns en viss begränsad inhemsk produktion men den är så liten att den inte tar nämnvärd plats. Hamnen i Luanda är därmed givetvis ett enormt viktigt logistisk centra för flödet av varor. Från Luanda kan man se alla de fartyg som ankrat upp utanför hamnen och väntar på att få lägga till. …och de väntar och de väntar och de väntar. Det kan vara kö på flera månader för att få komma in och lasta av alla containrar. Sedan är det för importören, företag som privatperson, en lååååång process att lyckas få ut det man importerat. Det skall betalas gasosas, mutor, till höger och vänster och det skall tjafsas om papper och ordnas fram en uppsjö av dokumnet om allt mellan himmel och jord.  En kille jag känner som flyttade till Luanda på tvåårskontrakt skickade sina möbler. Det tog två måndaer för båten att anlända, ytterligare tre för att avlägga sträckan från utanför hamnen till in i hamnen och sedan tre månader till för få möblerna från containern till lägenheten. Toppen. Nu är det snart dags att börja ordna med att skicka tillbaka dem igen.

Det har också eskalerat med kraven på mutor. I andra länder, säger han, får man också en service gjord när man betalar för det. Här tvingas man betala men det händer liksom ingenting för det. De senaste åren har antalet utländska företag ökat explotionsartat och alla ska de skicka containrar med byggnadsmaterial eller de anställdas bohag. Det är klart att angolanerna ser en marknad i detta, företagen har pengar som gräs och de måste ha ut sina saker eftersom det inte finns något alternativ än att importera dessa förnödenheter. Betala eller bo utan soffa och säng. Klart folk betalar. Och kan man betala 100 usd kanske man kan betala 200 lika gärna och så är karusellen i gång.

I reportaget på TV intervjuas flera olika ansvariga från olika håll. Hamnchefen är irritierad. ’Det står 16000 containrar och väntar i hamnen, det borde det inte göra. Om man importerar gods har man också ansvar för att hämta sina saker när de kommer fram’. Vi försöker, min vän, vi försöker…..

Vi är överens om att importörerna har en viss del i problemet. Men vi gör nog inte riktigt samma analys jag och hamnchefen. Den utländska komersiella närvaron i Angola, detta nya ekonomiska vilda västern, är grund för ökad korruption och bestickning. Inte tu tal om saken. Företagen spenderar pengar som vore det sand, de betalar i stort sett vad som helst för en lägenhet där den anställda europeiska oljeingenjören kan lämna fru och barn i tryggt förvar när han går till jobbet. För om de inte ordnade sådana bostäder skulle få europeiska oljeingenjörer tycka att det var värt besväret att komma till Angola och jobba. För en befolkning som under en livstid inte haft något finns det plötsligt obegränsade möjligheter att tjäna en hacka. Vem har råd att vara moralisk? Klart man passar på. Ungarna ska ha skoluniformer och frugan vill glittra ikapp med de andra fruarna och det finns nu helt nya möjligheter att resa, gå ut och roa sig på bio eller restaurang eller varför inte starta en egen bärkraftig import business?.  Och det drabbar ju ingen fattig, så att säga.

Och så stånkar och stönar europeerna över angolanernas bristande moral och enorma profithunger, där på vägen till sina överbetalda jobb, med sin chaufför i den nya glänsade Pradon, där de gör sitt bästa hela dagen för att exploatera de angolanska naturtillgångarna.

Under tiden fortsätter genomsnittsangolanen att lappa de gamla möbler man har sedan kolonialtiden då de ju inte har råd att köpa nytt och svulsigt från Europa. Själv ska jag åka till Namibia och köpa mig en soffa, det blir både effektivare och billigare så.

/Anna

Recommended Posts