Internationella Familjedagen 15e maj

Idag är det den internationella familjedagen, eller Dia mundial da familia, som det heter här i Angola. Unicef, Fns barnfond, fokuserar på alla de barn som växer upp utan familj till följd av krig, fattigdom och konflikter. Här i Angola pratar man på nyheterna också om alla de barn som växt upp utan sin familj under det nästan 40-åriga kriget som tog slut 2002. Man talar om alla de gatubarn som idag finns i Luanda och andra städer och som försörjer sig på att vakta och tvätta bilar. Man talar om vikten av familjen, den sociala tryggheten och det moraliska värdet av familjen som bas för samhället.

Må så vara, men man talar inte om alla de fall av misshandel eller övergrepp som sker inom familjen, alla barn och tonåringar som utsätts för övergrepp av en farbror, kusin eller förälder inom familjens trygga hamn. Eller om alla kvinnor som år efter år utsätts för svår misshandel av sina makar och inte kan göra annat än att vända andra kinden till eftersom skilsmässa är snudd på socialt omöjligt eftersom det ju som sagt är basen för samhället och utanför familjen finns få möjligheter till försörjning för en kvinna på landsbyggden.  Eller om alla de kvinnor som år efter år får dela sin äkta makar, familjeförsörjarna och familjen överhuvud  – tryggaren av denna bas för samhället, med otaliga älskarinnor.

Man talar om den mänskliga rättigheten att bilda familj men ingen talar om den mänskliga rättigheten att inte tvingas bilda familj. Ingen talar om rätten att ta egna beslut om sitt eget liv och sin egen kropp, en rätt som faktiskt majoriteten kvinnor i Angola frånsäger sig genom att ingå äktenskap.

För när man talar om familjen som basen för samhället så betyder det så olika saker för olika personer, för kvinnor och män, för fattig och rik, för svensk och angolan. För att krasst teckna en visserligen aningen generaliserande men ändå ganska applicerbar bild av funktionen familjen fyller som samhällsbas i Angola: Kärlek är underornat i det här sammanhanget för de flesta på den angolanska landsbyggden, att bilda familj är mer som att starta ett företag, det handlar om produktion och försörjning för de allra flesta, och det är klart att en effektiv produktionsapparat kräver tydlig struktur och ledning. Det behövs en chef som leder och arbetare som implementerar för att hjulen skall snurra smidigt. Mannen betsämmer och kvinnan arbetar är den vanliga modellen, och det är klart att det ofta är effektivt så – men är det bra? Är det rätt?

I våra samarbetsorganisationer här i Angola har genusperspektivet börjat leta sig in i vart och vartannat projekt. Det är en rättighetefråga att delta på lika villkor för kvinnor och män, det är ju svårt att bortse ifrån.  Men det knotas och suckas på sina håll över ’det svenska viruset’ som de kallar genusperspektivet! Bättre indikator på ett lyckat samarbete kring mainstreamandet av genusfrågor kan jag inte tänka mig. Vi är på gång!

/Anna

Recent Posts