Historiens ironi

Jag påstod i en blogga nyligen att gatorna i Luanda saknar namnskyltar. Detta är generellt sett korrekt men innebär ju ingalunda att gatorna saknar namn. Namn bär de och dessa speglar Angolas brokiga historia. De stora huvudgatorna vet alla vad de heter, som tex Rainha Ginga eller Avenida Lenin. Ginga var en angolansk drottning som på 1400-talet bjöd hårt motstånd mot holländare och portugiser på kolonial bestialisk frammarch. Avenida Lenin är förstås en produkt av Angolan kommunistiska epok som följde på besegrandet av kolonialväldet och med självständigheten. Strandpromenaden i Luanda, I folkmun kallad Marginalen, bär förstås det officella namnet efter dagen i februari då befrielsekampen tog sin början, Avenida 4 de Fevereiro. Parlamentet ligger helt i logik på Avenida 10 de Decembro, dagen då det regeringsbärande partiet MPLA föddes den 10 december 1962. Fast officiellt heter gatan inte så längre, men de tar namnet som fastnat i folkmedvetandet.
Och presidenten själv, han bor på Praza de Povo, folkets torg. Men till folkets torg äga folket icke tillträde. Folkets torg är i själva verket ett mycket litet torg med en anlagd trädgård, mer som en liten utsmyckad rondell utanför presidentens hus tryggt omgärdat av barska beväpnade militärer. Folket kan köra förbi och betrakta demokratins hjärta på behörigt avstånd. Gatunamnen speglar inte bara den blodiga historien, utan förtäljer oss också med stillsam ironi om vår nutid.

Recent Posts