Ett historiskt beslut är taget

Svenska ambassaden i Angola ska stänga. Beslutet togs av regeringen den 19 december förra året och senast sista augusti i år ska allt vara tömt, avslutat och igenbommat.

Häromdagen blev vi inbjudna till mingel på ambassaden, anledningen var ankomsten av en statssekreterare från Utrikesdepartementet som under två dagar besökte Angola. Hans uppdrag var att delge beslutet till angolanska ministrar och hålla ett tal till svenskkolonin och andra inbjudna rörande ambassadens stängning. Hans något dubbla budskap var att Sverige ska utöka samarbetet med Angola snarare än att avsluta det. Ambassaden stängs men Sveriges kontakter med Angola ska intensifieras genom exportrådets närvaro och genom främjande av svenska företag.

Jag kan inte annat tycka än att hela historien är sorglig. Sverige var en av de första länderna att erkänna Angola självständigt, redan den 18 februari 1976, 3 månader efter Angolas självständighet. Samma år skrevs det första bilaterala avtalet med Angola och svenska ambassaden öppnades, också den en av de första i landet. Detta formella samarbete hade föregåts av ett nära samarbete mellan befrielserörelsen och solidaritetsorganisationer i Sverige där Afrikagruppernas kunskap, stöd och solidaritet var av största vikt för initieringen av det statliga stödet. Sveriges regering har bidragit till mycket i Angolas utveckling framförallt inom fiske- och hälsosektorn och var i slutet av 80-talet en av Angolas viktigaste givare och stod för 40 % av det totala bilaterala biståndet som gavs till Angola.

Våra tidigare så starka band i solidaritetens och den demokratiska utvecklingens tecken började dock försvagas redan på 2000-talet då det bilaterala stödet minskades för att formellt avslutas vid årsskiftet 2006 / 2007. Våra band klipps därför inte från en dag till en annan utan har ständigt försvagats. Jag skriver försvagas för jag kan inte se hur handel och företagande kan ersätta det sociala, rättvise- och utvecklingsperspektiv som ändå svenskt utvecklingssamarbete har stått för. För även om företagande och handel leder till utveckling så är inte företagen naturliga bärare av de värden vi måste kämpa för, för att göra en ekonomisk utveckling rättvis och hållbar.

När en vän till mig efter statssekreterarens tal frågar honom varför de väljer att stänga ambassaden och avsluta det bilaterala biståndet nu när t.ex. 70 % av Angolas befolkning är under 24 år och en stor del av dessa står utanför skolsystemet, får vi till svar att Sverige inte längre ska ge dem fisken utan ett spö att fiska med. Alla dessa år av stöd till ett uppbyggande av självständiga enskilda organisationer, uppbyggnad av en fiskesektor, ett demokratiskt utbildningssystem, utbildning i mänskliga och medborgerliga rättigheter osv. är alltså att likställa med kortsiktigt matbistånd. Och istället är handel och företagande det metspö som ska få Angola reellt självständigt och på fötter igen.

 Vi vet också att skola och utbildning är den angolanska statens ansvar och inte den svenska men det måste finnas utländska aktörer som uppmuntrar, bevakar, stödjer och visar intresse för Angolas vilja och förmåga att satsa mer på skola, hälsa och mänskliga rättigheter. Lämnar vi dessa värden och övergår till att endast bry oss om handel och företagande får Angolanska regeringen ännu mindre anledning att satsa på dessa sektorer.

Men skam den som ger sig. De enskilda organisationerna i Angola har en viktig roll att spela i bevakandet av oljemiljonerna och främjandet av solidariska värden. Att ambassaden stänger betyder inte att Afrikagrupperna slutar jobba för demokrati, rättvisa, jämställdhet och solidaritet.

/Elin

Recommended Posts