En utlandsboendes klagan.

Eventuellt har någon lagt märke till att bloggen har tagit semester ett tag. Jag har varit i Sverige över jul och nyår. Oficiellt på semester. Men som utlandsboende fylls semestern snabbt av allehanda uppgifter. Privatlogistik tar tid. Det tar tid rent praktiskt men även psykologiskt. Jag har flytta ut ur min lägenhet i Stockholm, en hyresrätt som jag blev uppsagd ifrån eftersom jag ’uppenbarligen inte behöver den’ när jag envisas med att bo utomlands. Ur ett rationellt perspektiv både förstår jag och håller med. Varför skall jag, när det är sådan bostadsbrist, paxa en lägenhet som jag inte bor i utan hyr ut? Men känslomässigt så är en lägenhet en livlina, min shortcut tillbaka till Sverige. Det är ju liksom inte bara att komma tillbaka till Stockholm och skaffa sig en ny lägenhet. Det är i praktiken år i bostadskö eller hundratusentals kronor sparade till en insats som krävs. Hårdvaluta. Detta har hyrestanten på hyresbolaget ingen som helst förståelse för, hon verkar på något sätt inte tycka att det är hennes problem att jag valt att flytta utomlands. Det, får jag ju hålla med om, är ju förvisso en helt korrekt analys ifrån hennes sida. Och jag inser ju det fruktlösa i att försöka få henne att förstå att jag som svensk liksom har rätt att ha en bostad hemma. I det som är mitt hem. Där jag kommer ifrån har jag rätt att återvända tycker ju jag. Alternativt: Så länge jag betalar för min lägenhet och inte gör svarta affärer borde det vara min ensak om jag bor i den eller inte.

Det är bara det att när man flyttar ut från Sverige så blir man liksom utsparkad. Trots att man arbetar för en svensk organisation, är anställd i Sverige och får sin lön i Sverige så är man utflyttad. Borta, man har övergivit skutan och då ska man minsan inte vänta sig några gentjänster i form av gratis sjukvård eller så. Mötet med svensk byråkrati kan vara traumatiserande för den utflyttade. Rättigheter man hela sitt liv tagit för givet blir en berövade. Att det ska vara så viktigt vart jag bor.

Jag ser på TV ett program om den brittiska gränspolisen som gör mig upprörd. Det hela berättas ur polisens perspektiv. Han har det inte lätt. Folk ljuger ju hela tiden. En invandrare som kommit till England för att studera har samtidigt arbetat. Man har rätt att arbeta halvtid som student men mannen har haft fräckheten att, har myndigheten kommit på, arbetat nästan heltid och detta är grund för utvisning då man anser att syftet med vistelsen har ändrats från studier till arbete. Jag tar genast utlänningens parti. Jag har varit i London, jag vet hur sjukt dyrt det är i London, nästan som i Luanda. Och jag förstår verkligen inte alls hur en indier skall kunna klara av att betala universitet och vardagliga utgifter på en halvtidslön, klart killen måste jobba! Give him a break, han försöker ju bara klara sig och göra rätt för sig. Gränspoliskillen utvisar mannen eftersom han har ljugit om sitt heltisjobbande. Det är moraliskt förkastligt att ljuga i Europa. Men om Europa har ett system som tvingar fram lögner då? frågar jag TVn. Vad ska indiern göra? Om han inte råkar vara född i en extremt välbärgad familj finns det väl få sätt att klara av att leva i London och studera utan att arbeta som en galning för att betala alla omkostnader?  TVn vägrar svara.

Det här med gränspolitik, vad är man så rädd för frågar jag TVn. Är gränspolitiken utformad på en förstående värdegrund eller utifrån misstänksamhet och främlingsrädsla? De allra flesta helt vanliga människor vill bo, leva, verka och göra rätt för sig där de är födda, folk har en tendens att komma hem om de kan, så att säga. Det finns en liten andel av världsbefolkningen som av fri vilja vill flytta, resa och upptäcka och som besitter medel att göra så. Den stora andelen flyktingar däremot, de som har tvingats att lämna sina hem, vill inget hellre än att återvända till sitt normala vardagsliv så fort det bara går. Andra flyttar därför att de hittar jobb utomlands men inte hemma, eller så följer de kärleken. En liten andel bedriver såklart brottslig verksamhet mellan gränser, men hur stor är den andelen?

Allvarligt talat, världen är en enda och varför skall gränser eller pass spela större roll än, säg,  hudfärg, kön eller religion? Det hela handlar ju om att dela in folk, den är med, den är inte, den är ’safe’, den skall vi kolla. Tycker ni att jag är orättvis? Prova att resa i sällskap med en svart afrikan så får ni se vilka neutrala bedömningar som görs vid gränskontrollen. Eller prova att flytta utomlands för ett jobb då ni inte hittade något hemma och se hur belönande det är. De flyttbidrag arbetsförmedlingen ger som en liten bonus till de som offrat sin trygga vardag där de bor och flyttat till annan ort för att byta arbetslöshet mot jobb gäller bara inom Sverige. Om man däremot flyttar till ett annat land av samma anledning blir man inte belönad med lite extra kosing utan istället straffad för sin ’nationalotrohet’ med att inte längre ha rätt till sjukvård eller mammaledighet.  Man ska ta initiativ, men det får liksom vara inom våra gränser.

/Anna

Recommended Posts