Elins brev

Från kontoret i Angola skickade Elin Schennings brev till vänner och familj, kollegor och andra Angola-intresserade i Sverige med ojämna mellanrum. Här kan du läsa Elins brev från maj 2006 och framåt:

En pojke dog på min gata idag
Här firar vi fredens dag
Vägen till utveckling
Luanda

Luanda, 2007.11.16
En pojke dog på min gata idag,
Den trasigaste och smutsigaste av dem alla. Han vars byxor alltid var för stora, han som jag då och då hittade sovandes, utslagen i trapphuset, han som två gånger var uppe och ringde på min dörr för att be om pengar, som jag skällde tillbaka på och sa – du får inte ringa på min dörr och be om pengar. Vi kan prata på gatan utanför men inte här. Min privata sfär, min trygghet hemma, så viktig.

Honom hittade vi, jag och min bror, utanför porten igår kväll. Två gånger såg vi honom, en gång på väg ut och sen när vi kom tillbaka efter vår öl på Ponto Final, på Ilhan. Då kunde inte bror min gå förbi honom en gång till utan att göra något så han satte sig intill för att se om han var vid liv. Han andades. Vi flyttade in honom under taket, för han bara låg där på rygg med huvudet på sned i regnet, och bror la honom i framstupa sidoläge för att frigöra luftvägarna. Vakterna, boende i huset, andra gatupojkar var där också, det vanliga gatulivet en torsdagskväll. Några tog en öl, andra satt bara och snackade, tanterna som säljer kokta ägg, läsk och öl. Alla var där men gjorde någon något åt den trasiga, medvetslösa pojken? För våra ögon verkade det som att ingen brydde sig, som att stämningen var god och festlig men att ingen såg pojken på gatan, men hur kan jag veta det? Vi pratade lite med en man som sa att han försökt väcka pojken genom att hälla vatten på huvudet på honom men utan resultat.

Så idag, trött efter veckan, försenad till jobbet, disträ och huvudet fullt med tankar, bror min i släptåg går vi ner för trapporna och ut på gatan och möts av pojken. Fortfarande på samma plats men nu med ett vitt skynke över sig. Bilden bara går rakt in i hjärtat, jag fattar inte vad jag ser först men sen förstår jag. Han är ju död. Nu är många samlade runt omkring och folk pratar. Han drack för mycket säger de. En tant säger att han dog på morgonen runt sju. Jag bara tittar och tittar och vet inte vad jag ska säga. Pojken, vars huvud jag höll i mina händer igår kväll, är nu död. Jag försöker hålla tillbaka tårarna men medan jag går till bilen rinner de. Men, tänker jag, vi reagerade i alla fall. Vi gjorde något, vi flyttade pojken bort från regnet och la honom till rätta, vi ville hjälpa honom att klara natten.

På kvällen pratar jag och min bror om vad som hänt. Han har en klump av ångest i magen, en ångest som säger att jag kunde ha gjort mer, jag kunde ha ringt en ambulans, jag kunde ha frågat vakterna om han hade en familj och i så fall bett dem hämta familjen, jag kunde ha hämtat en filt, tänk om han frös ihjäl? Men hur kan vi veta säger jag. Hur kan vi veta att ett tidigare och annorlunda ingripande hade varit bättre? För våra ögon verkar det som att ingen brydde sig och att alla, inklusive vakterna bara lät honom dö, att ingen kallade på hans familj och att han dog i ensamhet. Men det är vår tolkning, från det lilla vi har sett. Runt sig hade han de människor han levde med varje dag där han låg, kanske visste hans familj att han låg där, kanske valde de att han skulle få ligga kvar, kanske hade vakterna gjort allt de kunnat, försökt få honom att dricka och droga mindre. Kanske var det hans val? Hur kan vi veta att han skulle må bättre av att fortsätta leva? Vem är vi att styra över andra människors liv och död? När ska man ingripa och när inte? Det gör ont att se människor dö men innan vi vet orsakerna ska vi inte ta på oss skulden. Och det viktiga är att vi visar omtanke, för vi ville inte att du skulle dö pojken på gatan, därför flyttade vi dig bort från regnet och gjorde luftvägarna fria, men du dog ändå. Och även det hör till livet.

Elin Schennings, Representante Afrikagrupperna Angola

Luanda 2007.04.08
Här firar vi fredens dag
Vi firar att den 4 april för 5 år sedan signerades ett fredasavtal mellan MPLA och UNITA efter att Jonas Savimbi UNITAs ledare dödats. Det långvariga kriget var äntligen över. Jag har fått leva ett av dessa 5 år av fred här i Angola och får uppleva att landet befinner sig i en rasande utveckling, i alla fall på vissa håll. Härom veckan öppnades ett shoppingcenter med biografer, resturanger och affärer. Belas Shopping heter det och dit lockas den växande över och medelklassen. Där kostar det 40 kr i timmen för parkering och 100 kronor för ett biobesök. Runt om i Luanda skjuter nya skyskrapor upp, anonyma byggnader där man bara ser sitt eget ansikte speglas i rutorna. IMF räknar med en 31 % ig tillväxt under 2007 varav oljesektorn som är den största uppskattas växa 40% i år. Men så här på fredens dag undrar jag över den här utvecklingen vi ser så tydligt. Är den verkligen sund?

Jag träffar Sergio, den nya direktören för vår största samarbetsorganisation ADRA. En klok man på blott 33 år, nästan jämgammal med mig och jag känner mig för en gång skull som en jämlik å inte som den lilla flickan. Mitt utseende ligger mig ofta i fatet.Vi pratar om Angolas utveckling och han berättar att presidenten dos Santos stolt har sagt att med den utveckling vi ser i Angola idag kommer vi inom några år vara där Brasilien, Sydafrika och Indien är idag. Sergio är orolig, orolig över att dom länderna med enorma klyftor mellan fattiga och rika samt en ruggig kriminalitet med gäng och maffiabildning i kåkstäderna, är presidentens förebilder. Är det dit Angola är på väg? Vi pratar vidare, i Luanda ser man en utveckling där de med resurser flyr staden och flyttar ut till supertjusiga Compounds. Där bygger de upp små samhällen med all social service och de bekvämligheter som behövs, runt om slås en hårt bevakad mur. Rent, fint, ordning och lugn. Luandas raka motsats. Det värsta är att precis där hamnar eliten, de med makt och resurser att bestämma över landets utveckling, de lever helt verklighetsfrånvänt. Denna utflyttning reflekterar deras sätt att se på utveckling i Angola menar Sergio.

Men tänker jag, det finns ju även en annan utveckling, en motvikt, som istället för att exkludera dom utan pengar, inkluderar. En samhällsutveckling i grannskapet och i bysamhället där man vill se ett värdigare liv för alla och inte bara för ett fåtal, en organisering som kanske är på gång att bli politisk. Jag träffar Idaci som gör en studie över den lokala demokratiska utvecklingen i Dombe Grande, Benguela. Hon beskriver en rörelse bland de lokala föreningarna som ADRA har stött sedan 1993 som börjar bli allt mer självständig. De små byföreningarna i Dombe Grande som bildades i mitten på 90-talet med största fokus att säkerställa mat och tak över huvudet, jobbar idag på ett helt annat sätt. Nu sitter de t.ex. tillsammans med administrationen i Dombe Grande och jobbar fram en lokal utvecklingsplan utifrån deras behov. Än så länge ställs kraven endast på lokal nivå men rörelsen växer i både bredd och styrka. Inte bara de manliga bönderna utan även kvinnorna, de unga tjejerna och killarna, lärarna å kyrkan är med. Den växer och börjar begära mer utrymme för sina frågor. Frågor som den lilla människans rätt att få ta del av Angolas oljeinkomster eller bondens rätt att få äga den mark hon eller han brukar. Snart hörs rösterna upp till provinsnivå och snart ända upp till presidenten. Idaci spånar och tittar framåt och jämför med MST (de jordlösas rörelse) i Brasilien, en organisation där kampen för land förs såväl i den lokala byn som på högsta politiska nivå, nationellt såväl som internationellt. Det är långt kvar men tro inte att det lokala civila samhället i Angola är dött för medan skyskraporna fortsätter poppa upp i Luanda legaliseras ytterligare en bit jord i Dombe Grande.

Och så en historia från fruktmarknaden i Lubango
Vi stannar till på fruktmarknaden i Humbata med hela Onjilagänget. Onjila är det skol och utbildningsprogram Afrikagrupperna stödjer och tidigare på förmiddagen har vi besökt två av de skolor Onjila jobbar med. Men innan lunch vill all Onjilapersonal fylla korgar fulla med färsk frukt från Lubango för att ta hem till familjen. Lärare är de allihop. Jag och Anna är också där och börjar långsamt förstå hur billigt det är att handla frukt här, framförallt i jämförelse med Luanda. Det börjar med att jag ser en liten tjej med en hink full med päron på huvudet. Åh päron! Jag har knappt ätit päron sen jag kom till Angola å nu är det äppel och pärontider i Lubango. Jag vill mest smaka och ta med mig några stycken till hotellrummet så jag frågar flickan om jag kan få köpa päron för 100 kwanzas (10 kr) ja säger hon och ler brett. Jag tar fram min påse, hon tar ner hinken från huvudet och visar hur jag ska hålla upp påsen… så hon kan hälla ner hela hinken i min påse. Jag bara gapar, men jag vill bara ha för 100 kwansas. Sim säger hon med världens lyckligaste leende. Jag sträcker fram sedeln, hon tar den och springer glatt iväg. Jag måste köpt 50 päron, minst.

Nu orkar jag ju inte köpa så mycket mer frukt för det blir så tungt att bära, men jag vill fortfarande ha några äpplen och några apelsiner men allt säljs i så stora sjok. Jag går fram till en kvinna som säljer äpplen. Hur mycket tar du för den där högen säger jag och pekar på en hink full. 200 kwansas säger hon. Okej, kan jag få köpa halva mängden för 100 kwansas? Hon ser frågande på mig. 200 kwansas säger hon sen. Nej, försöker jag, jag vill bara köpa för 100 kw, du får halva pengarna så får jag halva hinken. Nej, tycker hon. Skakar på huvudet. Det går inte. David, en av onjilalärarna kommer fram till oss. Men, försöker han förklara för kvinnan, du förlorar ingenting, halva hinken – halva pengarna. Men hon vill inte, hon tror hon kommer förlora på affären. Hon vet att en hink med äpplen är värt 200 kwansas men kan inte eller vågar inte laborera med olika mängder, då är det säkrare att inte sälja alls. Vi tackar och går därifrån. Hon kan inte räkna säger David och det tråkiga är att hon faktiskt förlorade på det hela eftersom hon inte fick något sålt.

Det finns småkillar på marknaden också som säljer korgar att bära frukten i, korgar i alla möjliga storlekar för olika pris. Jag, Anna och David vill köpa varsin korg och nu blir det matematik. David testar killen. Vad kostar korgarna? Den stora 1 000 och de små 500, ok vi vill ha en stor och två små, snabbt svarar killen att det blir 2 000 kw. David fortsätter att fråga kring olika kombinationer av korgar och hur mycket växel han ska få om han betalar med höga valörer. Killen räknar snabbt ut precis rätt belopp och svarar snabbt. Det är roligt skrattar David, här på marknaden är de här killarna matematikgenier men i klassrummet kan de inte räkna. I matteboken är det för abstrakt och ointressant, de är inte dumma egentligen, när det blir en praktisk verklighet så kan de räkna hur bra som helst.

Elin Schennings, Representante Afrikagrupperna Angola

Luanda, 2006.12.18
Vägen till utveckling
Det ligger vrak från kriget längs med vägarna. En omkullvällt lastbil, en uppochnervänd tank, en trasig bro. Junior Armando, ADRAs chaufför, kör mig från ett distriktsforum i byn Teka Ria Kinda utanför Quela i Malanje, som jag deltagit på. Vägen är djupt mörkröd och träden runtomkring friskt gröna, det är regnperiod. ’År 2002, när ADRA började jobba här, fanns det bara banditer’, säger Armando, ’det fanns inget annat, inga hus, ingen väg, bara vildmark och banditer.’ Nu kör vi igenom by efter by och möts av aktivitet. Ett minröjarlag är ute och avminerar vägkanten. Vägen vi åker på håller nämligen på att repareras. Detta arbete har provinsadministrationen dragit igång efter påtryckning från bönderna i distriktsforat. Arbetet sattes igång men avstannades när en mina hittades. Problemet togs upp i distriktsforat och ett minröjarlag anlitades.

Vi kör förbi mangoträd fulla med mangos precis som marken runtomkring. ’Skulle jag kunna ta en mango?’, undrar jag. ’Nej nej, det är bättre vi köper på marknaden’, tycker Armando. Och visst är det bättre för då stödjer vi en lokal ekonomi och dessutom kanske man inte kan ta mangos hur som helst. Marknaden är liten och där finns såväl öl från Portugal och paketjos från Sydafrika som mangos och maniok från byarna intill. Det är vägen som gjort marknaden möjlig. Utan väg ingen möjlighet att transportera produkterna.

Vi rullar in i det lilla samhället Quela och parkerar bilen för att ta en promenad genom ”staden”. Vi går förbi skolan som är helt nymålad. Jag undrar vilka åldrar eleverna har i skolan men det är omöjligt att svara på och också ointressant. Här kan man läsa till sjätte klass och alla är välkomna oavsett ålder. I första klass kan därför en sju-åring och en 35-åring vara skolkompisar. ADRA hoppas att skolan snart ska byggas ut så eleverna kan fortsätta till nionde klass, det är viktigare.

Vi går vidare och tittar in hos en skräddare som nyligen startat upp sin verksamhet där han syr skoluniformer så eleverna ska slippa åka in till Malanje för att köpa dem. Taket och väggarna är fulla med vita skoluniformer och han själv sitter bakom en symaskin. Det går bra för honom och beställningar på klänningar, skjortor och andra plagg har börjat droppa in. Han får även en beställning av oss innan vi går, en klänning.

En bagare får vi träffa också som håller en lång föreläsning om utveckling. Han säger att han är en fattig man men med två händer, mjöl och en ugn kan han göra bröd och skapa sig en inkomst. Han visar oss hur brödugnen fungerar, hur elden tänds och vilka redskap man ska använda för att ta ut brödet och förklarar att den byggdes under de vitas tid men nu är det han som styr över den.

Såväl bagaren som skräddaren har kunnat starta upp sina verksamheter med smålån, mikrokrediter, från ADRA. De har ännu inte riktigt betalat tillbaka allt men de är ändå så pass rika så att bagaren kan ge mig en påse bröd och en höna i avskedspresent.

Jag är imponerad över vad som händer i Quela. På fyra år har området förvandlats från en vildmark med banditer till en levande landsbygd. 25 byföreningar har tillsammans med distriktsadministrationen, jordbrukarorganisationen Unaca, den lokala hälsoadministrationen och kyrkorna bildat ett distriktsforum med hjälp av ADRA vår samarbetsorganisation. De träffas varannan månad. Där behandlas dels frågor som är angelägna för alla som hur man ska tillaga maten för att undvika kolera eller hur den gemensamma vägen ska repareras. Dels får varje by berätta vad de gjort de senaste två månaderna för att förbättra livet för invånarna samt vilka svårigheter de stött på. Jag får höra att under oktober och november har nya områden odlats upp, en renhållningskampanj för att få bort soporna i byarna dragits igång och föreläsningar om hiv/aids och andra sexuellt överförbara sjukdomar för ungdomar hållits.

På vägen tillbaka till Malanje åker vi på den nyrenoverade vägen och det går som en dans och jag blir så stolt över byföreningarna som krävt av provinsadministrationen att de ska reparera vägen, över ADRA som stöttar byföreningarna och över Afrikagrupperna som ser till att bidrag kommer ända från den Sverige till Teka Ria Kinda.

Elin Schennings, Representante Afrikagrupperna Angola

Luanda, 2006.08.06
Augusti 2006
Luanda och jag
Hon är inte jättesympatisk till en början. Gör sig otillgänglig, svår att lära känna. Det ska låta om henne vad hon än gör och attitydproblem har hon också, jävligt kaxig faktiskt. Gör rätt lite för att välkomna en ny osäker tjej som mig. Men så ibland ändrar hon humör totalt, visar upp sina vackraste sidor, berättar de roligaste historierna och kommer med tokiga överaskningar. Och har man tålamod med hennes tuffa yttre och hennes kast mellan oro och glädje så blir man belönad. Långsamt blir hon ens vän. Jag tror jag är på väg, på väg att bli kompis med Luanda.

Mer pengar till mig
Jag har många exempel på hur människor på olika mer eller mindre illegala sätt trixar till sig en extra slant. Varför? Min egen snabbanalys säger att det fortfarande råder undantagstillstånd i mångas psyken efter mer än 30 år av väpnad konflikt så de gör som de vill, att de låga lönerna och den höga arbetslösheten gör det svårt att på hederligt vis tjäna sitt uppehälle samt för att landets ledning tyvärr inte föregår med gott exempel och delar med sig av landets tillgångar utan girigt behåller oljemiljarderna för sig själva. Här kommer två exempel:

När vi skulle åka ut från flygplatsen i Luanda efter vårt första projektbesök i Malanje svängde vår chauffor Osvaldo vänster eftersom han alltid brukar göra det. Den här gången var dock den gatan enkelriktad varför vänstersvängen var förbjuden. Så fort Osvaldo insåg det stannade han och började backa tillbaka, direkt knackade två poliser på rutan och ville se körkort, bilpapper, och alla personoliga dokuemt. Osvaldo gick ut för att prata med dem. Efter ett tag kom han tillbaka och frågade Emelie, som vi nu har ersatt här, om vi kunde ge dem en muta. Nej sa hon men om de skriver ut en böter kan jag betala, jag betalar bara mot kvitto. Eftersom ett kvitto måste redovisas till polisstationen kunde de inte stoppa pengarna i egen ficka. Det var inte lika intressant och vi fick åka.

Ofta när man parkerar i Luanda ska bilen vaktas av en moso – en liten kille. Att man betalar är dock ingen garanti för att bilen vaktas väl. En kompis till oss kom tillbaka till sin bil som hon parkerat och upptäckte att datorn som hon lämnat i bakluckan var stulen, inget märke på bilen alls datorn var bara borta. Detta trots att hon anlitat en moso som skulle vakta bilen. Hon stod handfallen och visste inte vad hon skulle göra, då kommer ett par killar springande, ”vi har din dator, vi lyckades springa ifatt tjuven!” Gud vad skönt tänkte hon, fantastiskt. ” Men”, sa dom, ”den kostar 1000 kz (100 kr) att få tillbaka.” Hon tittade på moson som vaktat bilen men han ryckte bara på axlarna. Vad skulle hon göra? Helt enkelt köpa tillbaka sin egen dator. Killarna som vaktar bilen har ofta ett litet samarbete för att så fort det finns möjlighet tillskansa sig en slant.

Kineserna
Det pratas om kineserna, inte så mycket i Luanda som i Benguela och Malanje. Angolanska staten har fått ett stort lån av Kina på två miljarder dollar som bl.a. går till väg- och järnvägsbygge. I utbyte får Kina investera i olja samt skicka hit arbetare som ska bygga vägarna. Därför ser man lastbilsflak fulla med kineser dundra runt på landsbygden vilket gett angolanerna ett nytt samtalsämne, vad kinserna gör och inte gör. Det positiva med lånet är att Angola äntligen kan fräscha upp sin infrastruktur. Järnvägen mellan Benguela och Lobito t.ex. har varit klar ett tag. Det kostar 50 kz (5 kr) att åka tåg däremellan (ca 3 mil) och 500 kz mellan Benguela och Cubal. Att åka Candungeiro samma sträcka, det andra kollektiva färdmedlet i form av en blå-vit minubuss, kostar 1 000 kz. Det är roligt att tåget som är miljövänligare är billigare än minibussen. Det dåliga med lånet är att investeringen i vägarna inte direkt skapar några nya arbetstillfällen för angolaner samt att det inte är villkorat med något rättighetsperspektiv. Säga vad man vill om lån från Världsbanken men de villkorar ändå alltid sina lån och säger att om ni ska få låna pengar av oss så måste ni också tillämpa de mänskliga rättigheterna och börja ansvara för miljön. Detta är inte Kina intresserad av, de vill skapa egna arbetstillfällen och tjäna en hacka på oljan. Det gör att Angola iförsig får vägar och järnvägar men att regeringen här inte behöver anstränga sig det minsta för den sociala utvecklingen i övrigt som människors boende, renhållning i städerna, utsläppen och korruptionen hos polisen t.ex.

Fick ett SMS
Från Unitel, det angolanska telefonbolaget, ”Leve a sua criança menor de 5 anos ao posto de vacina nos dias 5,6,7 e 8 Julho, para ser vacinada, desparasitada e receber Vit A.” = Ta med dina barn som är under 5 till vårdcentralen 5-8 juli för vaccinering, avparatisering samt utdelning av vitamin A. Avsändare Hälsoministeriet. Jag blev verkligen glad. Dels för att hälsoministeriet erbjuder detta tillfälle till gratis vaccinering och A-vitamintillskott för småbarnen men också för att det är ett sånt smart sätt att informera på. För är det någonting varenda familj har här så är det tillgång till en mobiltelefon. Kanske har de inte nått vettigt hus, förmodligen ingen adress och allrahelst ingen brevlåda, men mobiltelefon har man. Aldrig pengar på kortet dock, men en mobiltelefon dit meddelanden kan skickas.

Elin Schennings, Representante Afrikagrupperna Angola

Recommended Posts