Världshungern kan inte bekämpas utan våra småbrukare (Del 1 av 2)

Detta är del ett av två i en artikelserie om matsuveränitet med koppling till jämställdhet och markrättigheter.  

Den 16 oktober är den internationella dagen för uppmärksammandet av matsuveränitet. Matsuveränitet är ett begrepp som myntades av La Via Campesina, en global rörelse för små och medelstora jordbrukare. Begreppet tar utgångspunkt i rätten till och makten över den egna produktionen och konsumtionen av mat.  

Maten som produceras idag är en del av en global industri som grundar sig i en marknadsliberalism där mat inte ses som en rättighet utan som en handelsvara. Många stater fokuserar istället då på att garantera matsäkerhet genom ett importerande av varor utan att ta hänsyn till hur mat produceras och hur det påverkar olika samhällen och miljön. Bonderörelser som La Via Campesina lyfter istället vikten av att ha kontroll över sin egen matförsörjning och ett oberoende från import av varor producerade av internationella företag. Konceptet matsuveränitet är en rättvisefråga med fokus på lokal kontroll och småbrukares rätt till självstyre. Detta innebär också ett fokus på ett småskaligt och hållbart matproduktionssystem.   

Varför småskaligt jordbruk?  

Om du går in i en matbutik här i Sverige och ser över hyllorna med varor och sortiment från hela världen verkar kanske inte industrialiseringen av jordbruket som en dålig idé. I en värld med en ständigt ökande befolkning och där hunger är närvarande så kan det vara lätt att anta att det kommer uppstå svårigheter i att förse jordens befolkning med mat, och att en ökad matproduktion är den enda lösningen. Uppfattningen att ett storskaligt industriellt jordbruk är en hållbar lösning till ekonomiska och sociala orättvisor och hunger är dock inte helt korrekt. Idag står det småskaliga jordbruket för 70 procent av den globala matproduktionen och förser 4,5–5,5 miljarder människor med föda. Samtidigt använder det enbart cirka 25 procent av den globala jordbruksmarken. Idag finns det också tillräckligt med mat till att förse hela världens befolkning med näringsrik mat. Problemet ligger i en ojämlik fördelning av de resurser som produceras ur jordbruket och inte hos det småskaliga jordbruket.   

Flera jämförande studier har genomförts mellan ett hållbart småskaligt jordbruk och ett storskaligt industriellt jordbruk. Och det stämmer att det industriella jordbruket får högre skördar, men bara till en början. På lång sikt så utarmas jorden gradvist av det storskaliga jordbruket som bygger på en modell som kräver stora insatser av vatten, konstgödningsmedel och kemiska bekämpningsmedel för att snabbt driva upp sådd. Det småskaliga jordbrukssystemet har visat sig klara sig bättre i längden och producerar lika mycket, och ibland högre skördar än det storskaliga industriella jordbruket. Ett storskaligt jordbruk bidrar också till monokultur. Detta på grund av massproduceringen av ett fåtal grödor som tillexempel majs. Men också genom ett patenterande av fröer och inrättande av en lagstiftning till förmån för transnationella företag som driver småbrukare till att enbart odla genmodifierade (GMO) eller hybridfröer patentägda av transnationella företag.  

Idag kontrollerar företaget Monsanto-Bayer cirka 25 procent av den globala försäljningen av fröer och jordbruksrelaterade kemikalier. Problemet med att ett fåtal företag dominerar marknaden är att det resulterar i ett monopol på både frön och livsmedelsproduktionssystem då företagen bestämmer vilka fröer som ska säljas och priset på dom. Då fröerna är patenterade och företagets egendom får inte bönderna heller spara, dela eller återanvända dom. Bönderna tvingas då att köpa nya fröer och jordbruksrelaterade kemikalier till nästa sådd, vilket resulterar i att småbrukarna blir beroende av företagen och tvingas skuldsätta sig för att kunna försörja sig själva.   

Föreställningen om ett behov av en industriell monokultur i jordbruket där den mat som konsumeras endast kommer från ett fåtal plantor eller djurarter kommer inte att föda en växande befolkning. Stora pengar satsas dock fortfarande på det storskaliga industriella jordbruket. Världshungern kan inte motarbetas utan att utveckla det småskaliga och hållbara matproduktionssystemet samt en jämlik fördelning av resurserna som produceras ur jordbruket.

Av: Mary Bagenda

Recent Posts