Zimbabwe rising –  en kupp eller inte en kupp? Del 2.

Afrikagruppernas programhandläggare Anna Ushamba, bor och lever idag i Johannesburg, Sydafrika, men har sitt ursprung i Zimbabwe där hon är född och uppväxt. I två blogginlägg delar hon med sig av hennes upplevelser och tankar kring vad som pågår i Zimbabwe idag. Här är del två.

Zimbabwes kvinnor och män måste ta vara på det här ögonblicket. Som zimbabwier i diasporan är det viktigaste för mig att Robert Mugabe efter ett 37 år långt auktoritärt styre numera är en föredetting. Mugabe kom till makten 1980, när jag gick mitt andra år på gymnasiet. Även om ZANU-PF, Mugabes parti fortfarande existerar, hoppas jag att vi Zimbabwier tar vara på ögonblicket för att kunna driva på verkliga demokratiska förändringar. Den kommande förändringen kommer att präglas av och sättas av av Zimbabwes kvinnor och män, inte av politiska partier.

Vad hände före 2017 och hur växte motståndet mot regimen i Zimbabwe? Vi tar oss en titt bakåt i tiden. Ni hittar händelserna fram till 2017 i del 1.

2017- Utveckling av händelser
13 november: Arméchefen, Constantine Chiwenga, fördömer Mugabes uppsägning av Munangagwa.
14 november: 40 militärfordon kör tidigt på morgonen in i Harare city från Inkomo-kaserner utanför staden.
15 november: Under tidig morgon intar militärfordon gatorna i Harare och parkerar vid huvudbyggnaderna. Armén tar samtidigt över det statliga tv-bolaget Zimbabwe Broadcasting Corporation. Militären ger en tv-adress och säger att det inte var en kupp, men de riktade sig mot kriminella runt Mugabe.
Mugabe är under husarrest.
16 november: Mugabe vägrar att avgå. En dag senare visas han dela ut diplom på en högskoleexamen, som om ingenting hade hänt.
17 november: 8 av 10 grenar av ZANU PF inklusive flertalet krigsveteraner, genomför ett TV-uppträdande, där de tillsammans kräver att Mugabe avgå.
18 november: Tusentals Zimbabwier demonstrerar över landet och kräver Mugabes avgång.
19 november: ZANU PFs Centralkommitté möts i Harare och utesluter Mugabe, hans fru och andra G40-medlemmar från partiet, Munangagwa utses till ny partiledare. Mugabe uppmanas att avgå, eller ställas inför riksrätt. Mugabe gavs där en tidsfrist där han hade tills lunchtid måndagen den 21 november att avgå. Mugabe deklarerar i ett tal till nationen och tillkännager att han ska leda ZANU-PFs kongress i december. Världen är i chock.
21 november: Mugabe kallar till ett möte i kabinetten, men ingen dyker upp.
21 november: Parlamentsmedlemsstaten inleder förseelseprocessen, och Mugabe överlåter äntligen sin avgång, medan parlamentsledamöter var i förverkligande.
24 november: Munangagwa invigs som president i Zimbabwe.

Vägen framåt
Det är en stor förvirring i landet just nu, och en brist på förtroende kring huruvida Munangagwa kommer att leverera på presidentposten. Under den hektiska veckan var de flesta diskussionerna i både tryckt och online media kring maktkampen mellan tre män och en kvinna. Förhandlarna var alla män. Jag följde mötena online via Zimbabwe Women’s Coalition i Harare. Koalitionen utfärdade ett uttalande, strax efter att en av de traditionella cheferna sa att kvinnor inte ska vara ledare, eftersom de är oansvariga. Uttalandets var en respons till den traditionella ledaren och lyfte att detta var ytterligare ett tecken på det patriarkala system som finns i Zimbabwe och att många män har begått stora misstag vid ledarpositioner, men att det inte drar alla män över samma kam.

Krokodilen och militärens roll
När Mnangagwa, mer känd som ”krokodilen” i folkmun på grund av sin hänsynslösa grymhet, flög tillbaka från Sydafrika, sa han att det Zimbabwierna bevittnar nu är ”utvecklingen av full demokrati”. Endast tiden kommer att kunna utvisa om detta så är fallet. Munangagwa kommer in med ett stort politiskt bagage, som en långvarig anhängare till Zanu-PF och likaså Mugabe – tills han fick sparken till förmån för Mugabes fru Grace.

Även militärens roll är problematisk. Det har alltid varit tydligt att Munangagwa och armégeneralen står varandra nära och Zimbabwes militär ser sig även som landets stolta befriare. Under de senaste händelserna – har armén varit folkets röst? Det militära ingripandet har inte varit något nytt för Zimbabwe, för militären i Zimbabwe har alltid varit partisan. Zimbabwe National Liberation Army (ZANLA) var ZANU: s militära vinge, och denna nära relation fortsatte även efter självständigheten 1980. Denna dynamik har minskat separationen av armé, stat och parti.

ZANU-PFs väg till makten
ZANUs väg under befrielsekampen kommer historiskt att vara intressant att undersöka, just för att kunna se hur militären agerat i befrielsekampen. Masipula Sithole (1999) återger i sin bok ”Zimbabwe struggles within struggles” genom en historisk lins den roll som militären spelar i en befrielsesorganisation. Kanske kan detta ge oss en tydligare uppfattning om varför militären agerade på detta sätt och vad man kan förvänta sig av den nu?

1. ZNLA var ZANU: s militära vinge.
2. Under tider av kris, lämnas oftast beslutsfattande till eller kring militären eller polisen.
3. När en kris utvecklas, så förankras beslutsfattandet i the High Command, vilket kan förklaras som maskineriet i befrielsekampen.
4. För att kunna utöka sin makt identifierar generalen sig med de civila ledare, som han har mest gemensamt med, t ex genom folkgrupp, totem, språk, ideologi eller samhällsintresse.
5. Generalen verkar, på pappret, för att främja medborgarnas intressen. Detta för att kunna avväpna allt slags motstånd till hans ambitioner.
6. Generalens framgång ökar, med civila som följer ledaren med en mix av beundran och rädsla.

7. De civila ledarna hyllar honom, istället för att han hyllar dem.

8. Han kallas, ”General så och så” General Tongo. Ett namn är myntat.
9. Generalen börjar träffas allt oftare med High Command än med andra politiska partners.

Vid denna tidpunkt utvecklas en ny identitet hos generalen och han frågar sina befäl: ”Vilken sorts befäl är jag?

Svaren han får är:
1.”Du är den bästa soldaten och försvarschefen ZANU någonsin har haft”
2. Vissa säger att du är den mest fruktade, och därför är den mest eftersökta mannen av den rhodesiska regeringen idag
3. De säger alla att du är den älskade messias som skickats för att leverera budskapet att ”vi är våra egna befriare och att vi tillsammans måste axla ansvaret att kämpa för vår egen frihet”

Generalen frågar frågan igen, ”Men vem tror du att jag är” Hans högsta chef svarar: ”Du är vår befriare” – ett citat från Shakespeare’s bok, ”Julius Caeser”. Under tiden kommer starka kritiker att isoleras och elimineras.

Med tanke på ovanstående scenario kommer det att vara intressant att se hur militärens roll kommer att utvecklas i Zimbabwe. Som Paulo Freire uttrycker det, ”Det faktum att vissa medlemmar den förtryckande samhällsklassen, går samman med de förtryckta i kampen för befrielse och rör sig från att vara en motpol till att stå på samma sida, kommer de fortfarande märkta av sitt ursprung”. Det kan innebära att förändringen i ledarskapet för att ta bort Mugabe, är inte alls transformationslöst utan en fortsättning på den Mugabeism som existerar ”De som hänger sig till folket måste ständigt ifrågasätta sig själva.”

För att Zimbabwe ska få uppleva en förändring, måste det därför ske valreformer, mediereformer, avskaffande av repressiv lagstiftning, svar på var alla saknade aktivister är, ekonomisk återhämtning och ekonomisk stabilisering, med ett övergripande mål att sätta kvinnor i centrum, och utmana patriakater. Kampen behöver fortfarande föras mot den zimbabwiska styrande samhällsklassen, dess stat, patriarkatet och kapitalismen.

ZIMBABWE RISING……. A coup or not a coup? Zimbabweans women and men must take the MOMENT. Part 2

2017- Unfolding of events
13 November: The army chief, Constantine Chiwenga denounces Mugabe’s sacking of Munangagwa .
14 November: 40 army tanks are seen driving into Harare city from Inkomo barracks, outside Harare.
15 November: Early hours the military vehicles are on Harare streets, and at main government buildings. Army takes over the state Zimbabwe Broad -casting Corporation. The military gives a televised address, stating that it was not a coup, but they were targeting criminals around Mugabe.
Mugabe is under house arrest.
November 16: Mugabe refuses to resign. A day later he appears at a university graduation, as if nothing had happened.
November 17: 8 out of 10 ZANUPF branches, including war veterans appear on TV, demanding Mugabe to step down.
November 18: Thousands of Zimbabweans march throughout the cities demanding Mugabe to go.
November 19: ZANU PF Central committee meet in Harare and expels Mugabe, his wife and other G40 members from the party, Munangagwa is named the new party chief. Mugabe urged to resign, or face impeachment. Mugabe given deadline by mid-day Monday 21 November to resign.
Mugabe addresses the nation, still defiant and announces that he will preside over the ZANUPF Congress in December. The whole world is shocked.
November 21: Mugabe calls for a cabinet meeting, but no one shows up.
November 21: Parliament starts impeachment process, and Mugabe finally hands over his resignation, whilst members of Parliament were in the process of impeachment.
November 24: Munangagwa, is inaugurated as the President of Zimbabwe.

Going forward?
There is a lot of confusion, lack of trust on whether Munangagwa will deliver. Meanwhile during the hectic week, most discussions in both print and online media and conversations were all around power succession struggles by 3men and 1 woman. The negotiators were all men. I followed the Zimbabwe Women’s Coalition meetings that where happening in Harare that time online. The Coalition issued a statement, soon after one of the traditional chiefs said that women should not be given leadership positions, because they are irresponsible. Women’s Coalition of Zimbabwe described the Chief’s remarks as a sign of patriarchal society indicating that so many men have messed up in top positions but they are not painted with the same brush.

When Mnangagwa – known as the ”crocodile” for his ruthlessness flew back into the country from South Africa, he told Zimbabweans that they are witnessing ”unfolding full democracy”. Time will tell whether this will be the case.” Munangagwa comes in with a lot of political baggage, a Zanu-PF stalwart and long-standing supporter of Mugabe — until he was axed in an abortive move to make way Mugabe’s wife Grace — Mnangagwa was party to Mugabe’s misrule.” The role of the military in the opera is also problematic. It has always been evidently clear that Munangagwa and the Army General are quite close. The Zimbabwe military also prides itself as the liberator of the country. In this move, was the army now the voice of the civilians? The military intervention is not new to Zimbabwe, because the military in Zimbabwe has always been partisan. The Zimbabwe National Liberation Army(ZANLA) was the military wing of ZANU. This close relationship continued even after Independence in 1980. These dynamics have obscured the separation of army, state and party.

The historical path of ZANU during the liberation struggle will be interesting to examine, so as to see how the military outplayed within the liberation struggle. The work of Masipula Sithole (1999) in his book “Zimbabwe struggles within struggles” provides a historical lens on the role played by the military in a liberation organization. Perhaps this can provide us with a clearer view on why the military acted in this manner and what to expect?

ZNLA was the military wing of ZANU.
During crises times, decision making revolves around the military, police or whatever agent of coercion exists.
In a liberation organization, when crises develop, the decision making is anchored in the High Command. (This is the liberation machinery structure of party).
In the process of attaining power, the General identifies himself with civilian leaders, with whom he has the most in common, e.g tribe, totem, language, ideology, social interest).
The General appears to be promoting the interests of civilians, in order to legitimize the elimination of what is perceived as resistance to his ambitions.
The General moves towards success, with civilians sharing a mix of admiration and fear.
The civilian leaders now salute him, instead of him saluting them.
He is called, “General so and so” General Tongo.” A name is coined.
General begins to meet more often with High Command than political partners.
At this point, a new identity develops in the General and asks his cadres, “Who do cadres say I am?

Answers
1.“You are the ablest soldier, and Chief of Defence ZANU has ever heard”
2. Some say you are the most feared, and therefore the most wanted man by the Rhodesian government today”
3. They all say you are the beloved messiah, sent to deliver the message that,” We are our own liberators and that we must pick up arms to fight for our own freedom”

The General asks the question again, “But who do you think I am”

The Chief of Intelligence responds, “Thou art our liberator”-  a quote from Shakespeare’s book,” Julius Caeser”

Meanwhile, strong critics will be isolated and eliminated.

Given the above scenario, it will be interesting to see how the role of the military will outplay in Zimbabwe. As Paulo Freire puts it, “The fact that certain members of the oppressor class join the oppressed in their struggle for liberation, moving from one pole of the contradiction to another, they almost always bring with them marks of their origin”. It might mean that the change in leadership of removing Mugabe, is not transformational at all, but a continuation of Mugabeism. “Those who authentically commit themselves to the people must re-examine themselves constantly.”

Therefore, for Zimbabwe to experience transformation, there must be electoral reforms, media reforms, removal of repressive legislation, answers to the whereabouts of missing activists, economic recovery and economic stabilization, with an overarching objective of putting women at the centre, challenging patriarchy. A struggle needs to still be waged against the Zimbabwean ruling class, its state, patriarchy and capitalism.

Text: Anna Ushamba Programme Officer,Afrikagrupperna, South Africa
Picture:

Recommended Posts