Zimbabwe blickar mot framtiden

Att befinna sig i Zimbabwe är en speciell upplevelse. Det är ett land som drömmer om det förflutna. En god infrastruktur, vackra byggnader, lummiga parker har lämnats att förfalla. Zimbabwe var tidigare södra Afrikas främsta producent av sädesslag och än idag tycks Zimbabwe leva på det goda rykte landet fick för sin utbildningskvalité. Det var faktiskt bättre förr här.

Idag ser verkligheten annorlunda ut. Eliten spenderar över sina tillgångar medan vanliga människor vrider och vänder på varje mynt. Orsakerna till dagens situation är många. Såväl interna som externa aktörer bär ansvar.

När jag besökte Zimbabwe för drygt ett år sedan var stämningen en annan. Att få höra dem berätta om sina livsförhållanden och åsikter om det politiska läget var svårt. Idag är människor mer villiga att prata och diskutera politik. Mitt stora intresse har alltid varit hur människor organiserar sig.

Efter att en lag stiftats vilken drastiskt försvårar för människor att bedriva handel över gränsen till Sydafrika har tonen förändrats. Det lilla som möjliggjorde för människor att försörja sig har röjts undan. Missnöjet gentemot regeringen har trappats upp. Rädslan verkar inte längre ha övertaget. I Harares centrum förekommer protester och demonstrationer allt oftare där man kräver Mugabes avgång. Även fast protesterna är fredliga har de bemötts av polis med våld och tårgas. Från regeringens sida ses protesterna som politisk opposition och risken är att du arresteras även om du inte direkt deltagit i demonstrationerna. En ung man i Harare förklarade för mig att om man råkar vara i närheten av en demonstration och får tårgas på sig finns en risk att man fängslas. Han hävdade att polisen klämmer på folk för att se om de reagerar eftersom tårgas svider på kroppen.

Av en tillfällighet blev jag erbjuden skjuts in till stan i Harare av en mer välställd man, som visade sig arbeta för regeringen. Jag frågade honom hur han såg på Zimbabwes politiska situation och framtida utveckling. Han menade att utan det system som finns skulle han aldrig kunna vid så ung ålder få en så högt uppsatt position samtidigt var han frustrerad över att inte kunna förändra något. Alla inkomster till staten, hävdade han, går till att köpa dyra bilar och hus till statligt anställda, när sedan statliga projekt ska genomföras finns knappt några resurser. Jag frågade om det finns några externa aktörer som kan bidra till förändring. Han menade att det är fråga av ren intern politisk karaktär, utan ett regeringsskifte kommer inte heller externa aktörer kunna påverka. Han pekade mot en lång kö utanför en bank som vi passerade. Han förklarade att det är pensionärer som väntar på sin pension, vilket är cirka 600 kronor i månaden. Mannen var läkare i grund och botten och var frustrerad över att människor dör av sådant som enkla åtgärder hade kunnat ordna.

Ska någon förändring ske är det uppenbarligen upp till Zimbabwes befolkning. Ingen annan kommer att driva kampen åt dem. Saker som tidigare inte diskuteras pratar man öppet om nu. Människor vet om att en opposition är levande och påtaglig; att de alla är i samma situation. Olika sociala medier och nya sätt att kommunicera har fört människor närmre varandra. Det finns en stark sammanhållning, indirekt men samtidigt väldigt direkt.

Det finns inga ord som kan förklara det som håller på att hända i Zimbabwe. Kanske går inte motståndsrörelser att direkt förklara; vilka mekanismer som finns eller vad som utlöser att människor ställer sig upp och säger ifrån. Orsakerna är komplexa och det går inte heller att spåna kring vad som kommer att ske härnäst. Känslan är att nog är nog och man måste gå vidare. Istället för att drömma om det förflutna riktas en skarp blick mot framtiden.

Louise Terdén, aktivist i Göteborgs Afrikagrupp och läser till jurist i Stockholm. Befinner sig i Zimbabwe av privata skäl.

Recommended Posts