- Detaljer
- Senast uppdaterad måndag, 25 juni 2012 13:18
Uppgivenhet inför val i Zimbabwe
– Zimbabwe är i en demokratisk övergångsprocess med en ekonomisk återuppbyggnad, och många politiska reformer på gång. Situationen i Zimbabwe är väldigt komplex och svår att förutsäga.
Det säger Rangarirai Machemedze om den nuvarande situationen i Zimbabwe, under ett möte med organisationer från den civila sektorn. Rangarirai Machemedze är chef på vår partner SEATINI, Southern and Eastern African Trade and Negotiations Institute.
I början av 2010 var alla fyllda av optimism. Då hade samlingsregeringen jobbat tillsammans i knappt ett år och många hade tilltro till att regeringen skulle klara av att åstadkomma förändringar till det bättre. Men nu drygt två år senare är människor uppgivna. Folk i allmänhet är inte nöjda med det arbete som samlingsregeringen hittills har åstadkommit och tappar mer och mer tron på att regeringen ska kunna genomföra några förbättringar. Ingen vet vad som kommer att hända de närmaste åren, men det måste ske ett val inom en snar framtid. Politiskt hårdnar det i takt med att valet kommer närmare. Exakt när det kommer att ske är i skrivande stund inte bestämt, men alla är överens om att det blir under 2013, även om president Robert Mugabe under våren har menat att det skulle ske redan i år.
President Mugabe har suttit vid makten i över 30 år, även om den, i teorin, är delad sedan 2009. Finansminister Tendai Biti sa nyligen att det finns inga ekonomiska möjligheter att genomföra ett val i år. Om det inte kommer in pengar från annat håll, det vill säga genom biståndet.
En stötesten är den nya grundlagen som måste vara klar innan valet om man inte ska återgå till den gamla konstitutionen. Grundlagsarbetet, COPAC, är något som disktueras av alla och missnöjet gror.
– Jag kommer inte att rösta. Det är ingen idé, vi vet utgången av valet i alla fall, säger en man i 35-årsåldern, som aldrig har röstat i något val.
Förhoppningen är att det först ska röstas om den nya grundlagen innan det blir ett regeringsval. Arbetet med den nya grundlagen har varit väldigt noggrant och det har tagit betydligt längre tid än beräknat. Ett stort antal statsanställda har åkt runt i landet för att diskutera vad folket vill ha med i grundlagen. Ingen vet när valet kommer att bli, men med den gällande grundlagen måste det ske senast juni 2013. Ett första utkast är äntligen klart, det tog flera år att få färdigställt.
Den svenska regeringen har stöttat arbetet med att skapa den nya grundlagen. Men ambassadör Lindén säger att det har gått alldels för långsamt.
– Allting behöver inte vara med i grundlagen. Det finns områden som kan regleras med lagar senare, så som till exempel frågor om dubbelt medborgskap och dödsstraff, säger han.
Sedan Zimbabwe lämnande sin egen valuta och gick över till den amerikanska dollarn (även sydafrikanska rand och botswanka pula är accepterade som valuta i landet) har ekonomin blivit stabilare. Men många är fortfarande utan arbete och det är svårt att få tag på kontanter. Arbetslösheten är fortfarande oerhört stor, den officella siffran är över 80 procent. Många zimbabwier klarar sig på grund av att de har flera inkomster. En polis till exempel jobbar också som vaktmästare och äger en minibuss, som han får inkomster ifrån. Det är svårt för banker att återskapa någon slags tilltro till dem och det är svårt för många att få ett banklån. Många förlorade alla sina sparade pengar när inflationen var som störst och det är inte många som har några pensionspengar att se fram emot.
– Det hjälper landet på fötter igen om statliga instutioner blev öppna för allmänheten. Nu är makten väldigt centraliserad och det finns före detta soldater överallt. Många minns våldet som föregick de senaste valen och är rädda för att det ska ske igen. Dessutom är presidenten dagligen omnämnd i media som den som inte bara är högsta chef över landet utan också överbefälhavare. Det skapar en känsla av att befolkningen ska veta vem som har makten, berättar Rangagrirai Machemedze.
Den arbaiska våren i Nordafrika förra året uppmuntrade det civila samhället i Zimbabwe, men sedan säkerhetstjänsten börjat visa sin muskler allt mer har många blivit tveksamma till att engagera sig. De vet att priset kan bli väldigt högt. Ett exempel är att när runt 30 personer samlades för att titta på en video från den Arabiska våren, häktades sju personer och åtalade för förräderi. Åtalet ändrades under tiden och nyligen dömdes de till dagsböter och samhällstjänst. Alla vet vad som kan hända om en protestvåg blossar upp, i värsta fall kan man få betala med sitt liv.
Osäkerheten gör det svårt för många organisationer inom det civila samhället att planera sina kommande aktiviteter. Många arbetar därför utifrån olika scenarier för att försöka förbereda sig på olika sätt.
Många grupper inom staten är missnöjda med sina löner och strejker blir mer och mer vanliga. Senast var det anställda som arbetat med vattenförsörjning som strejkade, många hade inte fått någon lön på flera månader. I landet finns det gott om naturresureser som skulle kunna ge landets ekonomi ett rejält lyft. Diamanter är ett sådant exempel. I det stora diamantfältet Marange finns enorma rikedomar, men i dagsläget är det ingen som får veta hur mycket pengar diamanterna ger och de stora förtjänsterna från gruvorna gynnar inte befolkningen i stort. Branschen saknar transparens. För första kvartalet i år skulle den förväntade försäljningen ge 526 miljoner US-dollar, men gav bara 132 och det har inte getts någon förklaring till varför.
Under de senaste åren har också skillnaderna mellan rika och fattiga blivit större. Löneskillnaderna är stora och tillgången till basservice, som el, vatten och värdiga bostäder, är ojämlik. Det är fortfarande den informella sektorn som står för större delen av folks försörjning eftersom den formella sektorn inte klarar av att ge alla jobb. Fattigdom är därför ett extremt stort problem och drabbar människor mer och mer. Det kommer rapporter om spänningar mellan olika grupper, främst i storstäderna. Våld i hemmet ökar.
– Många blir dessutom mer och mer religösa och spirutella för att försöka hitta förklaringar till varför samhället utvecklas som det gör. Nu väntar vi på valen. Innan de är genomförda är det svårt att förutsäga vårt lands framtid, avslutar Rangarirai Machemedze.
Johanna Arkåsen och Mari Dahl