Oförutsedda förlorare i kampen om marken

flowers

På en gård i Chegutu i Zimbabwe odlas blommor för export och grönsaker för den lokala marknaden. När bilen som bär fackrepresentanter från lantarbetarfacket GAPWUZ långsamt kör in på den privatägda marken vinkar barnen till bilen med den hand som inte balanserar en vattenhink på huvudet.

Zimbabwes jordbrukssektor var en gång södra Afrikas kornbod. Landets bördiga jord producerade tillräckligt för både matsäkerhet och export. Sedan kom den både prisade och kritiserade landreformen. Syftet var att omfördela mark till den historiskt missgynnade svarta befolkningen. Övergången var snabb, storskalig och fick omfattande konsekvenser för jordbruksproduktionen. Zimbabwe gick från att exportera till att importera mat.

Kerst

Kerst Mbewe föddes i en lantarbetarfamilj men hade inte planerat att spendera hela sitt arbetsliv på samma gård förrän han klättrade i karriären och blev assisterande chef. Som med många lantarbetare avslutade han inte skolan. Kerst, som med åren blivit en erfaren arbetare, minns en annan tid: Förr om åren hade vi inte varor på hyllorna i affärerna, vi brukade skörda våra egna varor. Nu är våra hyllor fulla men vilken nytta gör det när du inte har pengar på fickan?”

Juliet Sithole, organisatör och påverkanstjänsteman fortsätter.

“Vad vi upplever är en ny våg av landreform, eller snarare en ny fas av den första reformen. Nu ger regeringen bort land till människor som inte har någon intention att bruka den eller upprätthålla produktionen. Det försätter lantarbetare i kläm. […] Utan produktion finns inget behov av arbetare och de förlorar anställning, försörjning, husrum och social säkerhet. Det här är ett stort hot mot hela vår medlemsbas och det sker över hela landet.”

Kerst har varit engagerad i facket sedan han började arbeta på gården 1991. Genom facket har lantarbetarna kunnat driva igenom löneökningar och förbättrade arbetsvillkor, bara för att se farmen ges bort till en ny bonde.

“Den nya bonden kom med sin egen arbetskraft, han anställde bara två av oss cirka 1,000 som redan bor på gården. Han har inte fortsatt med den produktion som fanns. […] Det ser inte ljust ut för oss men vi kommer inte ge upp utan vidare. Jag kommer försöka förhandla oss till att vi får stanna i våra hus och att vi får tillgång till mark att odla för vår egen konsumtion.”

Det är i dagsläget inte lätt för facket att stötta sina medlemmar. Regeringens landomfördelning sker enligt regelverket och arbetslagstiftningen faller mellan stolarna. För Kerst och 100.000 andra lantarbetare innebär detta att man tvingas in i den informella sektorn där villkoren ofta endast tillåter ren överlevnad.

“Det enda vi kan göra är att försöka förhandla fram bra avgångsvederlag till arbetarna. De kommer behöva flytta och för det behöver du kapital. Vi ser till att de pensioner och kompensationer som arbetarna har rätt till betalas ut.” säger Juliet uppgivet.

När landreformen började år 2000 identifierades lantarbetare som en utav målgrupperna som skulle gynnas av den. 15 år senare är det tydligt att de blivit förbisedda. En studie gjord av docent Lloyd Sachikonye på Zimbabwes institution för utvecklingsstudier visar att endast 5 procent av de uppskattade 350,000 lantarbetare som fanns innan landreformen fått tillgång till egen mark. Resten, som i Kersts fall, utelämnas till att förhandla om sin framtid på marken som beror på den nye ägarens välvilja. Juliet ger en möjlig förklaring till diskrimineringen mot lantarbetare:

“Det är svårt eftersom Zimbabwe är väldigt politiserat och lantarbetare har felaktigt ansetts stå i opposition till landreformen. De anses stå på samma sida som den gamla (vita) bonden men som arbetare är de naturligtvis måna om sin anställning. De borde åtminstone kompenseras med mark. Men som det verkar nu måste du ha politiska kontakter om du ska få tillgång till mark”

Agnes Nygren

Kommunikatör, Afrikagrupperna Johannesburg

 

Recommended Posts