Mardrömmen för Zimbabwes befolkning

Bilderna av tomma butikshyllor i Zimbabwe möter oss återigen. En person i vårt nätverk i Zimbabwe har skildrat sina tankar om landet som under ett år gått från hopp till förtvivlan.

Den 24 november 2017 tillsattes president Emmerson Mnangagwa när den förre presidenten Robert Mugabe avsattes av militären. Den senare hade styrt Zimbabwe i 37 år och klandras för årtionden av socioekonomiska kriser i samband med bland annat politiskt förtryck.

Den 30 juli håller Zimbabwe ett relativt fredligt val med ett ökat politiskt utrymme vilket resulterar i rekord – hela 23 presidentkandidater Den 1 augusti slutar en protest mot ett politiskt parti i våldsintervention och sex civila dör till följd av våldet. ZANU-PF och dess president utropar sig som vinnare i det omtvistade valet som fördömts av observatörer på plats. Den 7 september svärs den nya regeringen in med president Mnangagwa i täten. Hoppet för en ljusare framtid för landet är stort och optimismen är hög. Detta även om oppositionspartiet MDC till stora delar blev exkluderade.

I början av oktober blir det uppenbart hur stor Zimbabwes statsskuld faktiskt är. President Mnangagwa införde då åtstramningsåtgärder och en skatt på 2 procent på alla elektroniska förflyttningar av pengar mellan $ 10 och $ 500 000. Syftet var att öka skattebasen med tanke på den stora informella ekonomin genom att hämma informella överföringar av pengar (både obligationer och US-dollar) i en ekonomi där den större delen av befolkningen försörjer sig i den informella sektorn.

I ett virrvarr av anklagelser och motbevis kring vem som är ansvarig för varför priserna för Zimbabwierna gått upp. Några butiker har stängts medan de butiker som håller öppet antingen har tomma hyllor eller endast tar emot amerikanska dollar som betalningsmedel. Även den bästa sjukförsäkringen är värdelös och många apotek håller stängt. De apotek som fortsatt håller öppet har på vissa håll höjt sina priser med uppemot 500 procent.

Verkligheten för medborgarna i allmänhet och fattiga kvinnor och män i synnerhet

Situationen är en mardröm. Samtidigt som de flesta vanliga medborgare förstod att läget inte var bra hoppades de att det var hanterbart. Speciellt med tanke på extravagansen när det gäller att importera valkampanjmaterial och bilar. Kolerautbrottet i september 2018 som tog livet av cirka 50 personer var efter valet en väckarklocka när det gäller de verkliga problemen. Idag är det bristande tillgång till medicin, mat, bränsle och en oändlig lista över föremål. Den värsta delen av mardrömmen måste vara att vi måste betala i utländsk valuta, främst US-dollar, vilket för en vanlig medborgare i Zimbabwe är svårt att få tillgång till. En stor del av befolkningen är delvis beroende av släktingar i utlandet, samtidigt som det kostar multum att ta emot dessa pengar.

Dessutom uppmuntrar regeringen medborgarna att sätta in sina US-dollar på sina bankkonton … men som en säger “Once bitten, twice shy”. Minnena av de katastrofala förluster som drabbade oss 2008 är fortfarande alltför färska. Det gäller viktiga livsbesparingar som livförsäkring och pension; varje vuxen zimbabwier har 2009/10 som startår efter att ha förlorat allt som var sparat fram till 2008. En annan förlust skulle innebära att gå i pension i en ekonomi utan social trygghet för äldre utan privata besparingar.

För den fattiga kvinnan innebär detta att hennes dagliga kamp för att överleva och försvara sin familj kompliceras ytterligare. Det innebär att hon måste ta mer än ett jobb om hon idag har haft turen att vara anställd. Hon måste producera så mycket egen mat som möjligt. Mycket handlar om självinförda åtstramningsåtgärder för att få pengarna att räcka längre. Tyvärr kan det för majoriteten innebära en ökad mängd våld, eftersom människor blir desperata och frustrerade och tar ut det på varandra.

Ljuset i allt detta är de människor som valt att arbeta med de naturtillgångar som finns till deras förfogande – småskaligt jordbruk, vatten, lokala fröer för både flora och fauna. Afrikagrupperna och dess partners gör allt de kan i detta sammanhang. Vi arbetar med en rad grupper, allt från ungdomsorganisationer, SRHR-organisationer, feministiska organisationer och kvinnliga bönder till arbetarrörelsen och aktivister. Många vanliga människor gör extraordinärt arbete för att hålla lågan brinnande.

Nu måste världen höra oss! Zimbabwe har cirka 16 miljoner människor som vill ha ett värdigt liv för sig själva och deras efterkommande. Medan situationen för närvarande är en mardröm, kämpar vanliga kvinnor och män på samtidigt som de ber för och hoppas på en bättre morgondag.

Bild: Ett majsfält utanför Harare som drivs av småskaliga bönder.

Recommended Posts