Sahara marathon till stöd för nationell frihet

Texten är ursprungligen publicerad i Swedish Press April 2018

Startskottet går. ”Spring!” Wahid, en av dryga 100 deltagare från Algeriet, föser in mig mot klungan av löpare. Framför oss väntar 21 kilometer genom öknen. I årets Saharamaraton, som går mellan tre av flyktinglägren för västsaharier en bit utanför orten Tindouf i västra Algeriet, deltar människor från 23 länder. Även 60 västsaharier som bor i lägren har slutit upp i loppet som genomförs för 17:e gången under parollen ”det största solidaritetsloppet i världen”. Bland deltagarna finns de som traskar den kortaste delsträckan på fem kilometer såväl som de mer rutinerade löparna som spurtar alla 42 kilometer. Från 1-åriga Ebbe fastspänd i bärsele vid mamma Anna-Maria Marklund till f.d. spanska basketproffset Inma Zanoguera. Vad som förenar är insatsen för att visa solidaritet med det västsahariska folkets frihetskamp för en egen stat.

I år bär maratonkilometrarna en särskild symbolisk mening: i 42 år har Marocko ockuperat stora delar av Västsahara, området utmed Afrikas atlantkust kallat Spanska Sahara under Spaniens kolonisering. I samma antal år har mellan 90 000 och 165 000 västsaharier, bland vilka majoriteten är kvinnor och barn, bott i flyktingläger på algerisk mark och väntat på att få återvända till sitt hemland. Den nyss så täta klungan av löpare börjar skingras. Ryggtavlorna framför mig blir mindre och avståndet till löparna bakom mig växer. Ett tiotal västsaharier hejar på deltagarna och vajar den nedvända flaggan vars gröna del ska trona överst den dagen självständigheten är vunnen.

Sahara Marathon-vinnaren

För första gången gick segern till Västsahara – på tiden 2.59.47. Den västsahariska löparen Lehsen S. Ahmed kammade hem vinnarmedaljongen i 42-kilometer. Foto: SaharaMarathon

Med blicken följer jag barnen som rusar fram med ena handens pekfinger och långfinger formade till ett V: motståndstecknet symboliserande ”inget alternativ annat än ett självständigt Västsahara”. Samma budskap som låter sig avkodas i kvinnornas drillande tjut som snart byter plats med öknens vidsträckta tystnad. Också den tonar snart ut för mitt öra. I mitt inre dominerar den kompakta tystnaden som omger en av världens längsta konflikter. Omvärldens tystnad. Redan 1963 kom ett beslut från FN som fastslog västsahariernas rätt till självständighet och självbestämmande. Tolv år senare, 1975, avvisade Internationella Domstolen i Haag såväl Marockos som Mauretaniens anspråk på området som Spanien koloniserade 1884. År 1991 utlovade FN en folkomröstning om Västsaharas självständighet med vilket den västsahariska befrielserörelsen Polisario lade ner sina vapen. Någon folkomröstning eller avkoloniseringsprocess har dock aldrig ägt rum.

Fakta i målet är egentligen rätt enkla – västsaharierna har rätt till sitt eget land, men i praktiken är det inte så lätt, som Fredrik Laurin och Lars Schmidt skriver i sin bok ”Tyst Territorium” om Västsahara. Under 2000-talet har nya dödlägen fortsatt avlösa varandra och lösningen på den utdragna dragkampen om Västsahara är lika frånvarande som ökenhettan innan solen glidit upp ur dynorna. En mindre sandstorm försöker tvinga mina steg i dess riktning. Jag håller kurs bakom slutna ögonlock och tänker på den innerliga värmen med vilken människorna jag bor hos har välkomnat mig i sitt hem byggt på sand. Som maratondeltagare bor du med en västsaharisk familj och deltar i olika aktiviteter för att få större insyn i historien och livet i flyktinglägret.  ”Det är bra att folk får se med egna ögon hur vi har det här”, går resonemanget under en av alla glädjefyllda eller sockerberusande teceremonier på den röda mattan i familjens tält.

Maratonarrangemanget nämns som ett välkommet inslag i den bekanta vardagen. Redan första dagen av min tid i flyktinglägret vet jag att jag skall återvända, men till det outtalade hör den ofrånkomliga bisatsen: att när vi maratondeltagare återvänt till våra hemländer och vardag i frihet kommer livet i flyktinglägren att fortgå – precis som innan. ”Better than running, stand to take a fight”, skanderar Mando Diao i öronsnäckorna. Intäkterna från maratoneventet går bland annat till olika lokala projekt i lägren, såsom idrottsaktiviteter för att motverka den utbredda sysslolösheten och införandet av elektricitet i skolor. Ett betydelsefullt bidrag, om än inte svaret på det västsahariska folkets dröm. Men vilken är den kamp som kan bana väg för en seger?

”Vi som tillhör den äldre generationen äger tålamodet att fortsätta vänta på den fredliga vägen, men jag ser hur frustrationen växer bland mina barn och den yngre generationen”, säger Zorgan Laroussi som varit aktiv i Polisario i 25 år. Jag träffar honom några dagar senare i Rabouni som är den administrativa delen av flyktinglägren. Vid internationella besök bistår Zorgan som guide på Nationalmuseet för det västsahariska folkets motstånd. ”Allt fler unga ser enda alternativet att plocka upp vapnen igen”, fortsätter han och får något uppgivet i blicken. Just denna lägesbeskrivning, eller förebud, har dock figurerat i parlören i minst tio år. Men allmänt bekant är även förtryckets följder: att förr eller senare riskerar det väcka ett hat som antingen vänds inåt eller utåt.

Vad gör ett hat som vänds inåt och som riskerar slå rot allt djupare för varje dag i ett ingenmansland där en tillfällig lösning blivit permanent? Vad gör detta hat till en människa? Vad gör ett hat som pyr hos en generation till ett folk? Och vart kommer detta frustrerade hat – ett hat utan tålamod – till sist att bära vägen? Mellan sandkornen som piskar mot solglasögonen höjer sig siluetten av en ensamt vandrande dromedar i utkanten av det steniga dynhavet. Solen vilar som ett eldklot mot huden och inombords bränner det ofattbara: vad som har skapats ur intet. Hur en befolkning har lyckats förvandla denna karga, ogästvänliga och ofruktbara ökenplatå till ett samhälle att leva och bo i. Vad som har uthärdats i 42 år och vad som fortsätter att uthärdas. Med en av världens största fosfatfyndigheter och ett vatten utanför sin kust – räknat till en av världens fiskrikaste – är det Marockokontrollerade Västsahara, på andra sidan den cirka 220 mil långa, minerade sandmuren som delar upp området, ett ökenland med stora naturtillgångar. Att ett folk som har rätt till en mindre skattkammare är beroende av bistånd för sin överlevnad är lika förvridet som det är förstummande att gång på gång påminnas om de inhumana livsvillkoren som inte kommer i vägen för gästvänligheten och skrattet som är återkommande i mötet med västsaharierna.

Lisa springer

Lisa springer. Foto: Valentina Ángela & Pablo García

Under de sista språngstegen mot mållinjen noterar jag med viss lättnad att till skillnad från starten är det tunt med påhejande västsaharier. En handgjord medalj i keramik, fäst vid ett grönt sidenband, tillverkad av den västsahariska konstnären Mohamed Sulaiman Labat, träs runt min hals. Jag andas ut och känner leendet växa samtidigt som tanken pockar i bakhuvudet: är det verkligen maratondeltagarnas insats som ska hyllas? Är det inte vi som lever ett liv i frihet som med full kraft borde sluta upp bakom det västsahariska folkets fredliga frihetskamp och bortom springstegen även höja rösten för västsahariernas rätt att själva få välja sin framtid och gå sin egen väg framåt?

Text: Lisa Söderlindh
Foto: På Västsaharas nationaldag, den 27 februari 2018, meddelade EU-domstolen att EU bryter mot lagen när de tar upp fisk i vatten längs den västsahariska kusten, och att Marocko inte har rätt att sälja fiskerättigheter som inte tillhör det egna landet. Domen firades som ett viktigt steg i kampen för att det västsahariska folket själva ska få bestämma över sina naturresurser. Fotograf: Lisa Söderlindh

Recommended Posts