Sahara Marathon – 21 kilometer i öknen för Västsaharas frihet

Jag är nyss hemkommen från Sahara Marathon, som förutom att det är ett av världens tio tuffaste maratonlopp också är ett solidaritetslopp för och med det västsahariska folket. Loppet, som är en upplevelse utan like, går mellan de västsahariska flyktinglägrena som ligger utslängda mitt i Saharaöknen i södra Algeriet.

IMG_4135

Dakhna Ishag i flyktinglägret

Under en veckas tid bodde jag hemma hos min nya och helt fantastiska vän Dakhna i flyktinglägret Smara. Hon är född och uppvuxen där, som så många andra. Det är nu över 40 år sedan människor, på grund av Marockos hemska ockupation, flydde till Algeriet och lämnade sitt land. De tillfälliga tälten som FN 1975 satte upp har idag bytts ut till mer permanenta boenden för de ungefär 165.000 människor som tvingas bo där. Ofta bortglömda av omvärlden samtidigt beroende av den, paradoxalt nog.

Det värsta sveket på 40 år

Bara några veckor innan jag åkte till Smara drog den svenska regeringen tillbaks det erkännande som de så länge hade lovat. Dagen innan loppet träffade jag en man, Abdeslam, som berättade om Marockos järngrepp om Västsahara. Han berättade om den över 200 mil långa mur, som dessutom är minerad, som Marocko byggt genom hela landet och om splittrade familjer. Inte nog med det så tillåts inte humanitär hjälp (alltså icke-politisk hjälp!) i de ockuperade delarna. Den FN-personal som är på plats har inte tillstånd att rapportera om kränkningar av de mänskliga rättigheterna och för snart två veckor sedan utvisades 83 civila medlemmar från styrkan. Allt detta medan omvärlden tittar bort.

Men”, sa han. ”Vet ni vad det värsta på 40 år är? Det är att Sverige svikit oss. Vi har lurats att tro att ett erkännande var på väg, något som utan förvarning drogs tillbaks. Samtidigt som Sverige nu verkar göra allt för att förbättra sina relationer med Marocko.

Detta är ett svek har tydligt ökat på frustrationen och känslan av hopplöshet. Vad kommer hända nu? Hur motiverar en unga människor att fortsätta driva en fredlig kamp när ingenting har hänt på 40 år? Unga människor börjar i frustration prata om att ta till vapen, men vad skulle då hända? Marockos militära kapacitet skulle krossa Västsahara på nolltid.

Och det var bland annat tanken på allt Abdeslam berättade dagen innan loppet och samtal med Dakhna som fick mig igenom de 21 sandiga kilometerna. Om människor klarar av att bo 40 år mitt i öknen, gång på gång svikna av omvärlden och FN, då kan jag ta mig igenom en halvmara.

Loppet

20160223_132147

Mårten Edh (Promoe) och Ylva efter loppet.

Och loppet då? Jo, det var en både smärtsam och känslosam upplevelse. Sanden gjorde det tungt att ta sig fram, solen var stark och luften var så torr att svetten förvandlades till vita saltfläckar på kropp och kläder. Att jag dessutom hade ”för få kilometer i benen” (som jag har förstått att det heter på löparspråk) underlättade inte precis. Jag blev inte heller superpeppad när jag efter bara 8 kilometer kände en smärta slå till i höger som sedan tappert höll sig kvar resten av loppet. Men omgivningen, ensamheten i öken och framförallt tanken på Västsaharas frihet gjorde att jag kunde pressa mig igenom. Hur sjukt det än låter. Och trots att jag dessutom ramlade och vrickade foten när jag hade 4 kilometer kvar, tog jag mig i mål på 2 timmar och 29 minuter. Trea i damklassen. Helt sjukt.

Nu när jag är hemma igen tänker jag mycket på de möten jag har haft och på den bortglömda konflikten. Dakhna och jag hörs en del och hon skriver ofta att jag inte får glömma henne. Glömma Västsahara. Och det är klart jag inte gör. Men samtidigt fortsätter vardagen här hemma. Jag har börjat nytt jobb. Fått ny lägenhet. Som om det inte spelar någon roll att de jag träffade för några veckor sedan fortfarande bor i flyktingläger.

Ylva Zetterlund

Aktivist för Emmaus Björkås projekt Spring för frihet

http://emmausbjorka.se/springforfrihet/

Recent Posts