Mina föräldrar dog men inte jag. Vetskapen om statusen var början på livet!

Phakaiviani Moyo

Phakaiviani Moyo

Phakaiviani Moyo jobbar på Mpilo Hospital OI Clinic i Bulawayo men också på Afrikagruppernas partnerorganisation Zimcodd på deltid. I sitt arbete som vårdare har han ansvar för de yngre hivpatienterna, både psykiskt och fysiskt. På morgonen registrerar han de besökare som kommer till kliniken, mäter och väger dem för att sedan uppdatera journaler. Rådgivning och stöd följer därefter.

”Jag är själv hivpositiv och till skillnad från läkare och sjuksköterskor är jag på samma nivå som mina patienter. Från det att jag var 5 år tills att jag fyllde 17 var jag ständigt sjuk och vi visste inte var det var för fel på mig. Jag bodde med min mormor, hon var orolig och till sist tog hon mig till sjukhuset för att få mig testad för hiv. Jag har accepterat min sjukdom och är okej med det. Idag är jag 22 år och för mig var vetskapen om min sjukdom början på livet. Så länge jag följer läkarens råd kan jag leva ett långt och friskt liv”.

”Min mamma dog när jag var fyra och min pappa när jag var fem år. Då visste vi inte varför, men idag vet jag. Mina föräldrar dog, men inte jag. Idag hade jag kunnat hjälpa dem och sjukdomen skulle inte ha tagit deras liv.”

Phakaiviani menar attattityden som finns gentemot människor som lever med hiv leder till att många struntar i att besöka kliniken och många har svårt att acceptera sin situation. Den stigmatisering och diskriminering som finns skapar hinder i arbetet att minska smittspridningen, detta gäller i synnerhet bland ungdomar.

”Jag kan faktiskt säga: jag var sjuk, se på mig nu jag är hivpositiv och har ett normalt liv! Jag vill visa ungdomar att som hivpositiv kan du leva ett normalt liv och vara frisk”.

Efter att Phakaiviani fick sin diagnos och började med bromsmediciner försökte han börja skolan, men han var ännu inte tillräckligt frisk.

Mediciner

Mediciner

”Det pratas mycket om prioriteringar i utbildningen istället för sjukvården, om du inte är frisk har du ändå ingen möjlighet att gå i skolan”.

Att arbeta som vårdare i Zimbabwe är utan tvekan mycket tufft och många gånger otacksamt yrke.

”Vad som gör mig arg är att regeringen inte erkänner oss vårdare som yrkesgrupp, vi jobbar hårdare än alla andra inom sjukvården. Jag vill hjälpa andra som är i samma situation som jag. Jag lägger hela min själ i mitt arbete och jag är en hjälte men vi vårdare är ingenting i andras ögon. Jag undrar hur länge detta ska pågå? När ska vår regering sluta diskriminera oss vårdare?”

Vill du vara med och bidra till att fler människor i Zimbabwe får tillgång till information, bromsmediciner och hivprevention? Stöd Afrikagruppernas arbete genom att skänka en gåva.

 

/Karin Nordlöf, praktikant Afrikagrupperna

Recommended Posts