Min historia – en berättelse om förtvivlan och hopp

Jag heter Linda*. Jag föddes den 31 december 1995 på Ondangwa State Hospital. Min mamma dog när jag bara var 3 år gammal. Min pappa… Jag känner honom inte. Jag har inte ens sett en bild på honom. Det har gått 19 år nu utan att jag vet vem min pappa är. Men det spelar ingen roll längre. Jag har levt hela mitt liv utan honom så jag behöver honom inte nu när jag är en nästan vuxen kvinna.

bebisfötterNåväl, under mina första år, nej låt mig säga mina barndomsår, var jag alltid sjuk. Sjukhuset blev mitt hem eftersom jag nästan alltid var sjuk. Min moster undrade vad som var fel med mig eftersom min sjukdom förvärrades dag för dag. En dag bestämde hon sig för att ta mig till sjukhuset. Doktorn tog alla möjliga prover. Tillslut gav hon mig beskedet att jag var hivpositiv, den 20 maj 2009. Det är en dag som jag aldrig kommer att glömma. Doktorn såg mig i ögonen och sa ”du är hivpositiv”. Jag ville dö just i det ögonblicket. Jag började hata min mamma för att hon förde viruset vidare till mig när jag föddes. Hon dog också på grund av viruset. Mitt liv förändrades. Det blev en fullständig mardröm, varje dag var jag sjuk. Okej, jag accepterade situationen, men att veta att jag hade levt med hiv hela mitt liv. Nope. Jag kände mig inte längre som en normal tonåring. Jag vet att jag inte är det enda barnet här som föddes med hiv, men jag är den som fick lov att hantera förolämpningarna och den orättvisa behandlingen.

Någon gång runt februari 2013 tog jag en överdos av mina bromsmediciner. Jag gav upp om livet. Allt jag ville var att dö, men jag antar att det finns en anledning till att jag fortfarande lever. Okej, det var då. Nu är jag en frisk tjej, full av livskraft. Jag har inte längre tankar på döden utan på framtiden.

I juli 2014 började jag på Positive Vibes utbildning Positive Health, Dignity and Prevention. Från början trodde jag att det var slöseri med tid. Jag trodde att jag visste allt. Vad man ska och inte ska göra när man är hivpositiv, men jag hade visst fel. Utbildningen har hjälpt mig så mycket att förstå mitt liv bättre. Jag har lärt mig saker jag aldrig vetat. Ända sedan den första dagen på utbildningen har jag lärt mig att acceptera mig själv mer. Jag förstod att livet är dyrbart. Att det finns människor som fortfarande vill leva, men tiden är inte på deras sida. Människor som dör av cancer eller ebola som är så mycket allvarligare än hiv. Alla dessa människor inspirerar mig att leva varje dag av mitt liv som vore det den sista.

Tack vare utbildningen vet jag nu vilka åtgärder jag måste ta för att hålla mig frisk och stark och för att få en frisk familj och inte upprepa samma misstag som min mamma. Förresten har jag förlåtit henne, jag vet inte heller hur hon fick hiv, och jag har ingen rätt att anklaga henne utan istället tacka henne för att hon födde mig till den här världen.

24 oktober 2014

*Linda vill vara anonym och heter egentligen något annat. Hennes berättelse är översatt från engelska.

 

Tillsammans med våra partnerorganisationer och personer som själva lever med hiv jobbar Afrikagrupperna bland annat för att alla människor som lever med hiv ska få tillgång till den vård och behandling de behöver. Vi jobbar även med jämställdhet och sexuella rättigheter, för allas rätt till sin egen kropp. Vill du vara med och stödja arbetet? Köp en plats vid årets godaste julbord! Företag och enskilda personer kan köpa en plats vid vårt fiktiva julbord. På menyn finns basvaror som en person som lever med hiv behöver under en månad. När man köpt en plats får man sin logga eller namn synligt på detta julbord, man kan också välja att vara en okänd välgörare. Hjälp gärna till att sprida detta till folk och företag i er närhet!

/Anna Gren, Afrikagrupperna

Recommended Posts