Don’t think that we don’t think!

Under hösten hade jag förmånen att göra praktik i Sydafrika genom Afrikagrupperna. Sydafrika är ett land med mycket potential och även om landet har genomgått förändringar sedan apartheid bekämpats finns det fortfarande stora utmaningar. Afrikagruppernas partnerorganisation Church Land Programme (CLP), som jag praktiserade hos, arbetar bland annat med att lyfta de exkluderades röst i frågor om människors rätt till land och bostad. Detta gör de bland annat utifrån tankesättet Poor in life, but not poor in mind.

I sitt samarbete med Abahlali baseMjondolo (The Schack-dwellers’ movement) har CLP bland annat en genomfört en kurs på universitetet. Där fokuserade diskussionerna på de tankar och idéer som finns bland de människor som är exkluderade från offentliga diskussioner och beslutsfattande. Detta har resulterat i en ”living politics” som synliggör de kunskaper och tankekraft hos de människor vars förslag på hur de kan självförverkliga sin potential allt för ofta glöms bort.

Sättet man arbetar på är i viss mån unik eftersom CLP arbetar med avstamp i människors dagliga kamp för rätten till inflytande i frågor som berör exempelvis utvecklingen av lokal infrastruktur eller användning av odlingsbar mark. För tillvarata de lokala kunskaper som finns inom rörelser kring utvecklingsfrågor försöker CLP underlätta för problematiserande gruppdiskussioner och beslutsfattande för att stimulera kritiskt tänkande. Genom att gemensamt identifiera problem och lösningar på gräsrotsnivå arbetar man tillsammans för att uppnå målen. Detta sker exempelvis genom att CLP bidrar med kontakter bland samhällen för att öka deras förhandlingsstyrka med myndigheter, ge juridiskt stöd eller en bidra med en så simpel sak som transporter för att sammanlänka olika samhällen på landsbygden där avstånd ofta är en stor barriär för mobilisering.

Detta arbetssätt är något jag kunnat relatera mycket till praktikförberedelserna i Sverige innan det bar av till Sydafrika. Som en del av praktikantprogrammet deltog alla praktikanter i en förberedelse kurs vid SIDA för att få fördjupade kunskaper om den kulturella kontexten och situationen utomlands samt utformningen av Sveriges Politik för Global Utveckling (PGU). Det är denna politik som styr biståndet och i förlängningen vilka organisationer Sverige arbetar med i utlandet. Den slår bland annat fast att alla har rätt till ett värdigt liv och att människor inte är passiva mottagare, eller ”offer”, utan är aktörer som kan driva sin egen utveckling – vilket är en ganska nykter observation i min mening.

Men för mig som aldrig egentligen hade fått en praktisk inblick den svenska biståndskedjan tidigare kändes det hela väldigt abstrakt. En politik fastslagen av riksdagen har blivit grunden för regeringens biståndspolitik. Med anslagna resurser från regeringen distribuerade till ramorganisationer som Afrikagrupperna via SIDA och i sin tur till lokala utvecklingspartners som exempelvis Church Land Programme i Sydafrika blir det många led.

Men efter att ha varit på plats i Sydafrika har det blivit mer påtagligt och jag kommer ofta att tänka på de där föreläsningarna om vikten av utvecklingssamarbeten präglade av lokalt ägandeskap. Alltså den”abstrakta idén” om att utgångspunkten för utveckling ska vara fattiga människors verklighet, erfarenheter och prioriteringar, helt enkelt att de är aktörer kapabla att driva utvecklingsprojekt.

Att använda lokalt ägandeskap som grund för reflektion och aktion har inneburit att CLP som icke-statlig organisation har en utgångspunkt i en process som kallas ”animation”. Processen utgår från ett grundligt lokalt ägandeskap genom att den bygger på att organisationen arbetar utifrån insikten att transformering, eller förändringen av de rådande förhållandena, kommer inifrån den systematiskt exkluderade grupp i samhället som redan kämpar i sin vardag för att förverkliga sin potential. Kanske är det strävan efter självbestämmande och rätten till makten över sina egna liv som drivit Abahlali till att sedan grundandet 2005 till idag organisera tiotusentals människor i flera informella bosättningar? Eller kanske vittnar det snarare om de tillkortakommanden som idag fortfarande präglar Sydafrika där staden inte är en plats för alla?

Svaret är nog att de är tätt sammanlänkade. I Durbans strävanden att bli en ”stad av världsklass” har de lokala myndigheternas politiska linje inneburit lagar för att ”rensa slummen” (de informella bosättningarna) genom tvångsförflyttningar (likt de under apartheid) för att skapa en bild av en stad attraktiv och säker för inhemskt och utländskt kapital. Något som givetvis skapat motstånd bland de som betraktats som ”icke-önskvärda” eller inte rika nog att ha en röst i utvecklingen av staden.

Likheter finns med gentrifieringsprocesser som pågår över hela världen, även här i med Sverige. Där låginkomsttagare i Sverige tvingas bort från attraktiva områden genom mer subtila bortträngningsmetoder som renovräkningar. I grunden är det samma retorik som används i Sydafrika som där hemma, under förevändningar om ”upprustning” eller ”uppgradering” fråntas människor rätten till staden. I Sydafrika där tvångsförflyttningar blivit en metod för social kontroll av icke-önskvärda i stadens centrala delar, har dock användningen av myndigheternas våldskapital spelat en central roll i att genomföra myndigheternas politiska linje.

Inom ramen för sin levande politik tar man tillvara de intellektuella förmågor som vuxit fram i de pågående kamperna bland de exkluderade gräsrötterna. Man går i fronten som rörelse för ett genuint lokalt ägandeskap genom att inte låta kampen reduceras till ett passivt mottagande av myndigheters goodwill. Vad man kräver är värdighet, att bli sedda som människor som är en del av staden och dess utformande och därmed skapare av sina egna levnadsvillkor. Det är därför man gör anspråket ”poor in life, but not poor in mind”. Det är ett konstaterande som ligger till grund för en rörelse som idag förvaltar människors kollektiva handlingskraft och transformerat den gamla kampen mot apartheid till en mot dess tydliga arv och för ett nytt humant samhälle med socialt hållbara städer.

Text: Simon Johansson, Praktikant på Church Land Programme i Pietermaritzburg under hösten 2017
Foto: Silver City och bosättningen uMlazi, efter det hade varit en tropisk storm. Fotograf: Simon Johansson

Recommended Posts