När de försöker korrigera dig

(English translation below)

IvoniaAtt leva som öppet lesbisk i Sydafrika är inte alltid lätt. Ivonia är 28 år gammal och bor i Johannesburg. Hon berättar om den ständiga känslan av otrygghet som många homosexuella, kvinnor i synnerhet, måste dras med.

”Det är inte säkert att gå längst med gatan med din partner. Jag minns ett fall för några år sedan, där en kvinna blev slagen medvetslös av tre säkerhetsvakter för att hon kysst sin flickvän farväl. […] Ibland känner jag mig otrygg. Jag kan inte vara mig själv bland de flesta människor. Vart jag än går måste jag vara försiktig och inte berätta för mycket. Ibland stöter killar på mig och frågar efter mitt nummer. Då spelar jag oftast med och ger dem det. På så vis vet jag i alla fall att jag är trygg.”

Så kallade corrective rapes (korrigerande våldtäkter), är alltför vanligt i Sydafrika. Offer för dessa våldtäkter är personer som inte anses leva efter gällande sociala normer som rör sexualitet och könsroller. Våldtäkterna syftar alltså till att straffa “onormalt” beteende.

”Själv har jag bara blivit hotad om våldtäkt. En kväll när jag var på väg hem från affären började ett gäng killar ropa saker efter mig och kom sedan fram till mig. De försökte röra vid mina privata delar och överlade sinsemellan vad de skulle göra med mig. Som tur var menade de inte allvar och jag kunde gå därifrån. När det gäller korrigerande våldtäkter är det ju oftast en nära vän som är förövaren. Människor du känner som låtsas att de förstår dig. Sen går ni ut tillsammans en kväll, och kanske dricker lite, och så händer det – de försöker korrigera dig. För det mesta slutar det även med att tjejen blir mördad eftersom killen är rädd för att hon ska säga någonting.”

I Sydafrika framförs ofta argumentet att homosexualitet är något o-afrikanskt; det tillhör den vita kulturen och är en följd av europeisk kolonisering. Homofobi och våld kan därför tolkas som en postkolonial reaktion på den vita kulturen i Sydafrika. Korrigerande våldtäkt blir ett sätt att marginalisera den vita kulturen och därmed återfå en nationalistisk identitet som man blev bestulen under åren av kolonisering och apartheid.

”Svarta män reagerar inte om de ser två vita tjejer kyssas. Men så fort det gäller svarta kvinnor, då är det inte okej. Då har de blivit besatta av demoner och så vidare. Det är som om vita kvinnor har rätt att vara lesbiska men inte svarta.”

Ivonia menar att regeringen borde ta större ansvar för våldsbrott mot homosexuella, och försöka utbilda befolkningen för att normalisera homosexualitet. Ivonia anser det vara svårt att själv försöka förbättra situationen för svarta lesbiska kvinnor, just för att man tar en risk genom att öppet visa sin homosexualitet.

”Jag kan inte säga att det finns ett säkert sätt för mig att göra skillnad. Till och med Pride festivaler utgör en risk för oss, då många hittar sina offer just där. Om någon hotar dig så kan du försöka nå fram till dem och förklara för dem att du faktiskt inte är sjuk, det är såhär du är. Men oftast är det säkrast att vara tyst för att inte provocera dem ytterligare. Men jag försöker göra det jag kan. Jag är med i en rörelse kallad ’Open Closet’, där homosexuella kan träffas under avslappnade förhållanden. Vi tar med oss våra familjer för att försöka engagera även dem, och få dem att förstå. Det handlar om att blanda människor; homosexuella, heterosexuella – alla är välkomna. Vi samlar också in pengar till välgörenhet. På så vis kan folk sluta betrakta oss bara som sjuka människor, och se att vi faktiskt försöker göra skillnad för andra också.”

Anna Stevenson
Praktikant, Afrikagrupperna Johannesburg


When they try to correct you

To be openly gay in South Africa is not always easy. Ivonia is a 28-year old lesbian woman living in Johannesburg. She talks about the constant feeling of insecurity faced by many homosexuals, particularly women.

“It is not safe to walk down the street with your partner. Some time ago there was a woman who got beat up by three security guards for having kissed her girlfriend goodbye. […] Sometimes I feel unsafe. I cannot be myself around most people. I have to watch out for myself wherever I go. I have to mind my language, and not give away too much. Sometimes I play along. If a guy is hitting on me, asking for my number, then I won’t say ‘I’m into women’. I will play along, and give him my number. Because then at least I know that I’m safe.”

Corrective rapes are very common in South Africa. Victims of these rapes are people who are not considered to follow the social norms on sexuality and gender norms. Thus, the rapes aim to punish “abnormal” behaviour.

“I, myself have only experienced threats about correctional rapes. One time, for example, I was walking home from the shop, and this group of guys started calling me names and ganging up on me. They tried to touch my private parts and were discussing amongst themselves what they were going to do to me. Luckily, they were not being serious and I could walk away. […] Corrective rapes happens mostly among close friends. It is people you know. They pretend to be your friend and they pretend to understand you. Then one night you go out together, have some drinks and this happens – they try to correct you. Mostly the girl also ends up getting killed because the guys are afraid she will say something.”

An often used argument in South Africa is that homosexuality is un-African; it belongs to the white culture and is a consequence of the European colonisation. Therefore, homophobia and violence can be seen as a post-colonial reaction on the white culture in South Africa. Corrective rape becomes a way to marginalise the white culture and regain a nationalistic identity that was stolen from you during the years of colonisation and apartheid.

“Black men don’t react if they see two white girls kissing. But as soon as it is black women, it is a problem for them. They start talking about the women being possessed by demons and stuff. It is like white women are entitled to be lesbians but black women are not.”

Ivonia believes that the government should take a greater responsibility for homophobic crimes – they should try to educate people to be able to normalise homosexuality. She argues that it is hard for homosexuals themselves to improve the situation, as you take a risk just by being openly gay.

“I can’t say there is a safe way for me to make a difference. Even Pride festivals are unsafe for us, as people sometimes pick up their victims from there. If a person is threatening you, you can try to reach out to them and explain to them that you are not sick, this is the way you are. But sometimes you need to keep quiet not to provoke them further. But I try to do what I can. I’m part of this gay movement called ‘open closet’, where we have get-togethers in parks and such. Everyone brings their family along to try to get them involved and to make them understand. It is really about mixing people, homosexuals, heterosexuals, everyone is welcome. We also do fundraising for orphanages – this way people won’t just think of us as people with a sickness, but see that we actually do make a difference for other people as well.”

Anna Stevenson
Intern, Afrikagrupperna Johannesburg

Recommended Posts