Motstånd i en totalitär miljö

superwoman– När jag var ung och del av den Angolanska befrielserörelsen använde vi stark retorik. Idag, efter frigörelsen säger jag till ungdomar att deras enda väg att verka för förändring är genom att bli en del av civila samhället. Det är när vi delar möten med regeringen som vi kan säga vad vi vill. Knepet är att inte få regeringen att känna att vi går bakom ryggen på dem. När vi samlar politiker och traditionella ledare kan vi vara kritiska och säga vår mening. Det värsta som kan hända då är att vi inte får finansiellt stöd, men vi kommer inte betraktas som politiska motståndare. För vi är inte motståndare. Vi arbetar tillsammans i samhällets alla delar, för en bättre framtid och ökad livskvalité.

Jag pratar med Ana Maria om vad det innebär att vara en aktivist och jobba mot en social och ekonomisk utveckling i Angola. Att göra som i Sydafrika eller Europa och ta kampen till gatorna är omöjligt. Man kan glömma demonstrationer, manifestationer, namninsamlingar, och all aktivitet som sker utan regeringens medgivande.

Vi träffas på ett regionalt möte i Sydafrika, som ämnar lägga upp en strategi för hur hemvårdare ska få rättvisa, socialt erkännande och ekonomisk ersättning för sitt arbete som bildar grunden för sjukvård i södra Afrika.

Enligt internationella undersökningar minskar yttrande- och pressfrihet för varje år som går i Angola. En incident som nyligen tilldragit internationell uppmärksamhet var gripandet av 14 unga aktivister och två akademiker efter att de bildat en studiecirkel av boken Från diktatur till demokrati av Gene Sharp. Deltagarna i studiecirkeln anklagades för att ha planerat en kupp för att störta regeringen.

Jag förklarar att jag aldrig skulle våga publicera något av ovan utan Ana Marias tillåtelse och korrläsning. Hon fyrar av ett stort leende och säger:

– Jag litar på Afrikagrupperna. Jag känner er organisation och jag vet att ni inte skulle skriva någonting som skulle försätta människor i fara. Varje dag när jag loggar in på Facebook och ser era artiklar så delar jag dem, alla mina vänner känner också till Afrikagrupperna. Jag är inte rädd för min regering för jag håller mig till spelreglerna.

Även om Ana Maria talar med självförtroende om sina erfarenheter, nekar hon till att hennes bild eller efternamn ska publiceras.

– Jag måste vara försiktig, och inte låta min familj exponeras.

Agnes Nygren

Recommended Posts