International AIDS conference -16 år senare / 16 years later

sex workersCasper W. Erichsen arbetar för Afrikagruppernas namibiska partnerorganisation Positive Vibes. Tillsammans med tusentals andra deltog han i den internationella aidskonferensen i Durban förra veckan. Sin organisation trogen med en genus- och HBTQ-lins får vi en inblick i vad som hände på världens största hivevent.

AIDS-konferensen i Durban har varit en blandning av upplevelser. Det här mötet var ofrånkomligen kopplat till den banbrytande Durban 2000 konferensen som ledde till massiva genombrott i kampen mot hiv. Det var i Durban där multinationella läkemedelsföretag för första gången utmanades för sin profitering på bromsmediciner. Den sydafrikanska folkrörelsen Treatment Action Campaign (TAC) ledde sedan ett massivt protesttåg på Durbans gator, ett historiskt och ikoniskt ögonblick i kampen mot HIV. Det var också Nelson Mandelas tal som gav hopp om möjligheter på den konferensen.

16 år senare är vi tillbaka i Durban och förutsättningarna är nu bättre, men inte lika bra som vi hade hoppats. En gästtalare beskrev den upprörande upptäckten att i Durban är åtta av tio sexarbetare hivpositiva. Politiskt engagemang och attityder har inte heller förändrats lika mycket som vi hade hoppats. Sydafrikas biträdande justitieminister, John Jeffery, avspeglade väl den politiska klassens förakt mot aktivister i sitt tal. Han möttes av ett hav av röda paraplyer – den internationella symbolen för sexarbetares rättigheter – förringade dem och sa till dem att respektera honom och att ”detta är Sydafrika, blanda er inte i våra frågor.”

Men som biträdande ministern är väl medveten om är Sydafrika ett land av aktivism, och detta blev ingenstans tydligare än under massaktionen mot det multinationella läkemedelsbolaget, Gillead, som omsatte cirka 9 miljarder USD under 2015. Gilleads stånd slets sönder av en grupp rasande aktivister och stod under resten av konferensen som ett tomt skal, ett monument över den stora klyftan som fortfarande finns mellan samhällens verklighet över hela världen och industriella eliter till vilka hiv är en inkomstkälla – vara de läkemedelsaktörer, forskare, FN-organ eller pengastinna icke-statliga organisationer.

Det fanns dock en röst som hjälpte oss att anslutna Durban 2000 med 2016:s konferens: högste domstolsdomaren Edwin Cameron, en nyckelperson i Sydafrikas kamp för homosexuellas rättigheter och hivrörelse som, bland andra utmärkelser, hjälpte till att föra in skydd för sexuella minoriteter i den sydafrikanska konstitutionen. Jag erkänner att jag kämpade med att hålla tillbaka tårarna när, efter en rad vetenskapliga presentationer som ofta visar det uppenbara, vi äntligen blev påminda om de många anledningar till varför vi gör det arbete vi gör.

I sitt tal bad han oss att göra en personlig reflektion om de vänner och familjemedlemmar som vi förlorat i kampen mot aids. Jag har flera, och det var ett starkt och minnesvärt ögonblick.

”Aids visar oss i vår fruktansvärda mänskliga sårbarhet”, sa han och fortsatte: ”Det lyfter fram våra rädslor och fördomar. Det sliter våra kroppsliga organ och våra muskler och vårt hull. Det har lagt en fruktansvärd börda på våra ungdomar och föräldrar och syskon och grannar. Så låt oss först stanna upp till minne av dem som har dött.”

Hans ord stannade hos mig då jag deltog i paneler och nätverksdiskussioner. Hans ord återuppväckte aktivisten inom mig som ofta undertryckas av frustration och cynism.

Med Afrikagruppernas stöd hade Positive Vibes sex deltagare som spreds till konferensens alla hörn. Så intensiv var vår insats—vi arbetar omkring 15 timmar om dygnet—att jag såg dem knappt.

Mitt uppdrag var klart. Jag hade förberett mig på ämnena: HBTQ-rättigheter, jämställdhet och hivprevention. Mitt fokus var på ledningsnivån, den patriarkala nivån. Jag hade en rad samtal och möten med beslutsfattare på högsta nivå: hälsoministrar, inklusive Zimbabwes och Namibias, samt de reella makthavarna: Globala fonden, privata stiftelser och PEPFAR – företagens utvecklingsansikte.

Ett stort ögonblick var när chefen för den Globala Fonden, Mark Dybul, och den namibiska hälsoministern gav mig utrymme för ett brandtal för lagreform i deras bilaterala möte. Senare utmanade jag den holländska SRHR-ambassadören vars regering är en viktig givare för SRHR och hiv i regionen: ”Jag förstår att vi skulle kunna få de nationella regeringarna att upprätthålla vår serviceleverans, men hur gör man för att upprätthålla påverkansarbete och aktivism?” Han hade föga förvånande inget svar på frågan, vilket talar för sig själv. I panelen med (egentligen utan) sydafrikas vicepresident Cyril Rampahosa (han imponerade knappast), den Globala Fonden, PEPFAR och Steve Letsike, talade jag om det faktum att bromsmedicinering, trots sin relevans, inte kommer att få slut på ojämlikhet mellan könen eller andra strukturella problem i Afrika. ”Tillgång till bromsmediciner är ett måste. Vi kan inte förneka någon person rätten till hälsa, men det är ingen antingen/eller-fråga. Att ta en tablett löser inte ojämlikheten mellan könen i Afrika eller någon annanstans.” Och jag gratulerade Zimbabwes hälsominister Dr. David för att han äntligen kom ut ur sitt skal och öppet talade om behovet av att ge kondomer till manliga fångar vars hivprevalens är dubbelt så hög som den allmänna befolkningens. Som han sa, ”vi kanske inte gillar det, men det är en verklighet”.

I slutet av konferensen sitter jag med blandade känslor och dalande energi. Min höjdpunkt var att eskortera den namibiska hälsominister på en promenad genom det civila samhällets torg där jag introducerade honom till ledarna för den afrikanska MSM:s och sexarbetares nätverk. Han välkomnade dem båda till Namibia. Dessa samtal har hänt inom ramen för vårt ihållande påverkansarbete och öppenheten som namibias presidentsfru visat ger mig hopp om att vi kan uppnå ytterligare resultat bortom de resulterar jag en gång trodde var ouppnåeliga.

Jag tar med mig ett par stora minnen. En av dem var när en enad grupp regionala hälsovårdsministrar undertecknade ett åtagande om långsiktig  kombinationsprevention -ett resultat av en fråga som inte försummats i vårt påverkansarbete de senaste två åren (vi arbetade med de regionala FN-organen och departement direkt). I Namibia, har regeringen nu avsatt 30 procent av aidsbudgeten till förebyggande insatser, inklusive strukturreformer. Detta är ett resultat, och undertecknandet ett ögonblick av stolthet.

Men jag sitter också med en bitter eftersmak. Den stora showen -aidsindustrin med all sin glamour och stjärnglans (Elton John, Prince Andrew, Charlize Theron, osv osv); den massiva läkemedelsindustrin med sina lockande gratisprylar och designerkaffe (jag avstod). Klyftan mellan aktivisten och industrin: det är fortfarande en indikation om hur vi fortfarande har ett berg framför oss att bestiga, en resa ännu utan tydlig konsensus om hur vi når dit.

Casper W. Erichsen, chef på Positive Vibes (Namibia)

 

sex workersCasper W. Erichsen works for Afrikagrupperna’s Namibian partner organisation Positive Vibes. Together with thousands of others he participated in this year’s international AIDS conference in Durban last week. His organisation faithful, he gives us insights from the conference through a gender and LGBTI lense.

The AIDS Conference in Durban has been a mixed experience. This meeting was inextricably linked with the ground-breaking Durban 2000 conference, which saw massive breakthroughs in the response to HIV. It was in Durban that ‘Big Pharma’ was first seriously challenged for cashing in on antiretroviral treatment of HIV. The South African Treatment Action Campaign (TAC) then led a massive march through the streets of Durban, an iconic moment in the history of the HIV response. So too was the speech by Nelson Mandela, which cast a glow of possibility on the conference.

Back in Durban 16 years later, the ground has shifted somewhat. And yet not as much as we could have hoped. One presentation described the shocking finding that 8 out of 10 sex workers are HIV positive in Durban, the HIV capital of the world. The political commitment and attitudes have also not shifted as far as we had hoped. The intervention by the South African Deputy Minister of Justice, John Jeffery, reflected the disdain towards activists by the political class. When met by a sea of red umbrellas – the international symbol of the rights of sex workers – he lambasted them and told them to respect him and that “this is South Africa, don’t interfere in our issues.”

But as the Deputy minster is surely aware, South Africa is a land of activism. This was nowhere more apparent than the mass action against Gillead, the multinational pharmaceutical corporation that had revenue of more approximately 9 billion USD in 2015. The Gillead stall was unceremoniously ripped apart by a group of furious activists, and has for the remaining of the conference stood as an empty shell, a monument to the great rift that still exists between the lived realities of communities across the world and the industrial elites to whom HIV represents a source of income – be they pharma, researchers, UN agencies or money spinning NGOS.

However, there was one voice that helped us connected the Durban of 2000 with the 2016 conference: Justice Edwin Cameron, a key person in South African fight for gay rights and the HIV movement, who, among other accolades, helped enshrine sexual orientation into the South African constitution.  I admit that I fought back tears when after a series of ‘scientific’ presentations, which often proved the obvious, we finally had a real voice remind us about the plethora of reasons why we do the work we do.

In his address he asked to us make a personal reflection on the friends and family that we have lost in our fight to end AIDS. I have several, and it was a poignant and memorable moment.

“Aids exposes us in all our terrible human vulnerability,” he said and continued: “It brings to the fore our fears and prejudices. It takes its toll on our bodily organs and our muscles and our flesh. It has exacted its terrible toll on our young people and parents and brothers and sisters and neighbours. So let us pause, first, in remembrance of those who have died.”

As I went on to speak at panels and network and lobby for change, these words stayed with me. He rekindled the activist within, who is often supressed by frustration and cynicism.

With Afrikagrupperna’s support, Positive Vibes Trust had six participants who were spread in all corners of the conference. I barely saw them, so intense was our effort, working usually 15 hours a day.

My mission was clear. I had speaking points prepared on LGBT rights, gender equity and combination prevention of HIV. My focus was on the high level, the patriarchal level. I had conversations and meetings with decision makers at the highest level: ministers of health, including of Zimbabwe and Namibia, as well as the real powerbrokers: Global Fund, private foundations, and PEPFAR – the corporate face of development.

One big moment was when the head of the Global Fund,Mark Dybul, and the Namibian Minister of Health allowed me space for a pitch for law reform in their bilateral meeting. I later challenged the Dutch SRHR Ambassador, whose government is a key donor for SRHR and HIV in the region: “I understand that we might be able to get national governments to sustain our service delivery, but how do you sustain advocacy and activism?” Unsurprisingly he did not have an answer, which in itself spoke volumes. On the panel with(out) Cyril Rampahosa (he was a no show), the Global Fund, PEPFAR and Steve Letsike, I spoke about the fact that ARV treatment, as vital as it is, will not end gender inequity in Africa or other structural problems. “The full roll out of ARV treatment is a must, we cannot deny any one person the right to health. But, it is not an either / or question. Taking a pill does not solve our gender inequalities in Africa, or anywhere else.” And I congratulated the Zimbabwean Minister of Health, Dr David, on finally coming out of his shell, and talking openly about the need to provide condoms for male prisoners, who, have HIV prevalence rates twice that of the general population. As he said “we might not like it, but it is a reality”.

Sitting at the end of the penultimate day of the conference I am left with mixed emotions and fading energies. My highlight was escorting the Namibian Minister of Health on a walk through the civil society zone where I introduced him to the heads of the African MSM and Sex Worker networks. He welcomed them both to Namibia. These conversations happened in the context of our sustained advocacy and the openness displayed by the First Lady and the Minister gives me hope that we might achieve further great results with them, even results I had once thought impossible (watch this space).

I take with me a couple of big memories. One of them was when a united group of regional ministers of health signed a commitment to combination prevention in their countries for the foreseeable future – a result that has clearly not been unaffected by our sustained advocacy on this issue over the last two years (we worked with the regional UN agencies and the ministries directly). In Namibia, the government has now set aside 30% of the AIDS budget for prevention, including structural reform. This is a result, and the signing a moment of pride.

But I am still left with a bit of a sour taste. The big AIDS show, the AIDS industry with all its trapping and start dust (Elton John, Prince Andrew, Charlize Theron, etc etc.); the massive pharma stands, with its alluring free gadgets and designer coffees (I abstained); the activist and industrialist divide: these remain legacies of an AIDS community still with a mountain to climb, and still with without clear consensus on how to get there.

Casper W. Erichsen, director at Positive Vibes (Namibia)

Recommended Posts