Gruvindustrin kokar!

Gruvstrejken i Marikana har utan tvekan fått ringar på vattnet. Sedan i helgen rapporteras 100 000 gruvarbetare runtom i landet strejka, vid minst fyra olika gruvor, med samma höga krav på löneökningar som Marikana. Vad detta kan komma innebära för andra sektorer går bara att invänta…

Myndigheternas respons skulle kunna beskrivas i tre steg enligt kronologisk ordning;

1. Första två veckorna skulle de fruktansvärda händelserna vid Marikanagruvan utredas och medan utredningen pågick fick man inte peka anklagande  fingrar omkring sig.

2.Två till fyra veckor senare börjar ekonomiska försvar av gruvindustrin vävas in i debatten.

3. Efter fyra till åtta veckor, fram till idag, blir tonen verkligt hård. Först ska Marikanastrejken brytas upp med hjälp av undantagstillstånd (mer om detta på bloggen) och det är inte bara gruvarbetarna som råkar illa ut utan även den intilliggande kåkstaden, som utsätts för tårgas och gummikulor. Våldsamma och anarkistiska (läs; beväpnade med käppar och machetes och arbetare ej ledde av fackförbund) ska bekämpas med alla medel. Mötesfriheten motarbetas och demonstrationer som planeras till stöd för arbetarna avvisas med argument om att de har en politisk agenda (vilken demonstration har någonsin inte haft politiska mål?).

Under en övning på ILRIGs globaliseringsskola ombads deltagarna visualisera makt och maktmissbruk med en statisk rörelse

Händelserna i Marikana har rivit upp sår hos människor som försökt glömma apartheid. Massakern i Marikana har obarmhärtigt slitit upp något de flesta hoppades skulle vara begravt och glömt. Många ser på sin demokrati som ett svek mot landets fattiga. På Afrikasgruppernas partnerorganisation ILRIG årliga event Globaliseringsskolan där cirka 150 aktivister samlats denna vecka står Marikana i centrum. Människor identifierar sig med gruvarbetarna, med deras frustration över den usla lönen, över polisbrutaliteten och myndigheternas passivitet eller fördömande positionering mot de som har det allra sämst.

I detta nu verkar Marikana, den brutala upplösningen till trots, fungera som en katalysator till en upprorisk stämning. I en kromgruva inte långt ifrån Lonmingruvan har gruvarbetare ockuperat gruvan. De har stängt in sig och kräver även de 12 500 rand, en summa som blivit en symbol för en levnadslön. Gruvledningen vill inte höra. De har istället stängt av både vatten och ventilation. Nu mobiliserar människor, arbetslösa, mödrar och äldre, i kåkstaden utanför gruvan för att tvinga ledningen att återföra de två överlevnadselementen. Kanske kan Marikana också komma att fungera som en händelse som kommer stärka civilsamhället? Ett enat civilsamhälle för en mer ekonomiskt rättvis samhällsfördelning.

Recommended Posts