AIDS är ingen sjukdom, det är ett symptom på en orättvis världsordning

hiv neoliberalismI artikeln Nyliberal pest: AIDS och global kapitalism (artikeln är värd att läsa i sin helhet) svarar Dr Jason Hickel på varför, efter 30 år och miljarder spenderade på att minska spridningen av hiv, lever fortfarande ungefär 20 procent av södra Afrikas befolkning med hiv. Nedan följer en förkortad översättning.

Svaret ligger i att ansträngningarna fundamentalt missförstått problemet. Man har utgått ifrån att antagandet att AIDS-bördan reflekterar en kultur av sexuell promiskuitet, moralisk depravation och okunnighet. Vilket är förklaringen till att de stora spelarna som Världsbanken, UNAIDS mf. förespråkat medvetenhet och beteendeförändring.

Förutom de rasistiska undertonerna i antagandet så är det helt enkelt inte sant. Statistik visar att människor i södra Afrika inte alls är okunniga, deras kunskapnivåer är bättre än människor i Väst. Andra studier visar att beteendeförändringar till följd av kunskap endast händer i ett fall av fyra, och då bland individer med bättre ekonomiska förutsättningar. Bland dessa människor så är riskabla sexualvanor ett val. För de fattiga är riskabla sexualvanor en strukturell konsekvens, där till exempel migrantarbete och prostitution blir faktorer som ligger utanför människors val. I tre fall av fyra misslyckas alltså beteendeförändringsprogram.

Kolonialismen skapade migrantarbete i regionen, som ett sätt att exploatera arbetskraft. Att spendera år borta från sin familj har blivit norm. Med ett roterande migrationssystem lösgjordes billig arbetskraft då lönerna kunde pressas. På grund av den utsatta arbetssituationen lider migrantarbetare tre gånger högre risk att smittas.

När hiv upptäcktes på 80-talet var Världsbanken och Internationella Valutafonden i full färd med att beordra strukturanpassningsprogram i regionen. Privatisering och offentlig upphandling förordades och hälsovård utvecklades på grund av detta inte. Den fria marknaden marknadsfördes som utvecklingsfrämjande, verkligheten blev det motsatta. Tillväxt per capita sjönk under perioden med hälften och i genomsnitt sjönk BNP med 10 procent, fattigdom och inkomstskillnader ökade.

AIDS-gurus pratar om sexuella tjänster som om det var en kvinnas val. Med det är inte så lätt. Kvinnor inleder förhållanden med rikare män för överlevnads skull. Och frågan om skydd underställs tillgång till resurser som krävs. Kunskap hjälper inte dessa kvinnor på något sätt. Med en genomsnittlig arbetslöshet på 40 procent är valet mellan ohälsa eller hunger inte längre något val.

En av de mest frustrerande sakerna med epidemin är att den hade kunnat stoppats med bromsmediciner. Medicinerna stoppar utvecklandet av AIDS, minskar drastiskt smittoöverföring och ökar människors vilja att testa sig. Men västerländska läkemedelsbolag satte stopp för det. De behöll patenten medan Världshandelsorganisationen förbjöd tillverkning av billiga medicinska kopior. Det var inte förrän 2003 som de gav med sig efter stor press från aktivister och tillät import av kopior, men då var det för sent. Och patentundantagen kommer därtill hävas 2016…

Poängen jag försöker göra är att det är dags att vi skiftar fokus från det ”individuella ansvaret” och ”beteendeförändring”. Låt oss vara ärliga. Det är institutioner som Världsbanken och Valutafonden som är moraliskt depraverade. Södra Afrikas påtvingade liberalisering var inte bara politiska ideér som visade sig vara fel. De var designade att skapa kriser och skulder. Västerländska stater, banker och företag har tjänat miljarder på privatiseringar, mineralutvinning, billig arbetskraft och skuldsanering.

Om vi är allvarliga med att vilja minska spridningen så måste vi tillåta fattiga länder att återuppbygga sina ekonomier. Genom höjda importtullar, subventioner, offentliga utgifter och låga ränteavgifter. Precis samma verktyg Väst använder! De skulder som länder tvingats till på grund av Väst måste stoppas och få användas till att bygga fungerande hälsosystem, skola och omsorg.

För att summera: bekämpa AIDS betyder att vi måste utmana rika länders makt över världens resurser, det betyder att vi måste skapa en värld där ekonomiska policies görs demokratiska och där kapital utnyttjas för att assistera mänskligheten, inte tvärtom. De en miljon människor som dör till följd av AIDS varje år i södra Afrika skapar ett mandat som kan utmana nyliberal kapitalism!

 

 

 

Recommended Posts