Våld i nära relationer – ett allvarligt samhällsproblem i Sverige

Varje år dör i genomsnitt 17 kvinnor i Sverige till följd av våld av en närstående. Utöver det mänskliga lidandet får våld mot kvinnor i nära relationer stora samhällsekonomiska konsekvenser. Enligt en uppskattning gjord för några år sedan uppgår samhällets kostnader till ca 3 miljarder kronor per år (Socialstyrelsen, Kostnader för våld mot kvinnor 2006). Dessutom är våldet ett jämställdhetsproblem. Ett av målen för den svenska jämställdhetspolitiken är att mäns våld mot kvinnor ska upphöra.

Det har inte alltid varit självklart att samhället har ett ansvar för våldsutsatta kvinnor. Från att våldet på 1970- talet sågs som en privat angelägenhet betraktas den idag som en viktig politisk fråga. Flera statliga utredningar har tillsatts och en mängd regeringsuppdrag har fördelats på en rad olika myndigheter. 1998 infördes brottet grov kvinnofridskränkning i brottsbalken och 2007 skärptes socialtjänstlagen för att tydliggöra socialnämndens ansvar för våldsutsatta kvinnor. Eftersom samhällets stöd till våldsutsatta länge varit bristfälligt, har det istället varit ideella föreningar som skapat skydd och stöd till utsatta kvinnor. Fortfarande är ideella föreningar i form av kvinnojourer eller kvinnohus den absolut vanligast aktören när det gäller att på uppdrag av socialtjänsten tillhandahålla skyddat boende till våldsutsatta kvinnor. Läs mer i Fristad från våld – en vägledning om skyddat boende.

Med tanke på hur det har varit historiskt, att ideella föreningar tagit stort ansvar för våldsutsatta, och socialtjänsten i många kommuner endast på senare år börjat ta sitt ansvar för gruppen, så är socialtjänsten fortfarande många gånger beroende av den kunskap som finns hos föreningarna. Samtidigt kan våldsutsatta kvinnor ha behov av stöd och hjälp som kvinnojourer inte har ansvar för eller möjlighet att tillgodose, t.ex. vad gäller försörjningsstöd, kontaktperson eller att utreda behovet av stöd och hjälp till eventuella barn. Det är därför av stor vikt att det finns en välfungerande samverkan för att kvinnor ska få det skydd och stöd som de behöver. Även om de flesta kvinnor kommer till en kvinnojour via socialtjänsten, så finns det kvinnor som inte vill ha någon kontakt med myndigheterna och de kan då vända sig direkt till en kvinnojour.

Våldsutsatta kvinnor kommer ofta i kontakt med många olika aktörer, såsom polis och rättsväsende, hälso- och sjukvård, socialtjänst eller ideella föreningar. Ytterst är det socialnämnden som ansvarar för att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp av en närstående får den hjälp och det stöd som de behöver. Den nationella tillsynen av både socialtjänsten och hälso- och sjukvården har dock visat på stora brister. Utmärkande är att våldsutsatta kvinnor och deras barn uppmärksammas, utreds och ges insatser i mycket olika omfattning över landet och att vården riskerar att bli ojämlik. Det händer att socialtjänsten hänvisar våldsutsatta kvinnor till en lokal kvinnojour, utan att utreda kvinnan och bedöma vilka insatser som behövs och utan att kvinnan får ett beslut som hon kan klaga på. Läs mer om detta i rapporten Våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld.

Marit Birk

Marit Birk

För att komma tillrätta med bristerna har Socialstyrelsen tagit fram föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer som nyligen trätt ikraft. Enligt reglerna ska t.ex. socialtjänsten alltid bedöma risken för att den våldsutsatta ska utsättas för ytterligare våld. Läs mer i Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer. Vi vet också att många våldsutsatta kvinnor inte pratar självmant om sina erfarenheter. Socialstyrelsen rekommenderar därför att frågan om våld ställs rutinmässigt i vissa verksamheter inom hälso- och sjukvården. Läs mer här.

På senare tid har fokus när det gäller våld i nära relationer kommit att handla alltmer om det förebyggande arbetet och insatser till själva våldsutövaren. Oavsett perspektiv på frågan, är en viktig förutsättning för att arbetet ska förbättras på sikt att kompetensen på området höjs och att samhället förmår samordna sina insatser kring den våldsutsatta kvinnan. Detta för att våldet ska kunna uppmärksammas i tid, rätt insatser ges och fortsatt våld eller dödsfall förhindras. Läs mer om Socialstyrelsens arbete i frågan här.

/Marit Birk

Marit Birk är jurist på Socialstyrelsen och för närvarande myndighetens kontaktperson för vålds- och brottsrelaterade frågor. Hon är inriktad på socialtjänstfrågor och har bl.a. varit projektledare för att ta fram föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer.  Tidigare har hon arbetat med asylrätt på Migrationsverket.

 

 

The text above translated into English:

Domestic violence – a serious social problem in Sweden

An average of 17 women die each year in Sweden as a result of violence by an intimate partner. In addition to the human suffering violence against women in intimate relationships have major socio-economic consequences. According to an estimate made a few years ago the cost for society is about 3 billion SEK per year (The National Board of Health and Welfare, Costs of Violence against Women 2006). Moreover, the violence is a gender equality problem. One of the objectives of the Swedish gender equality policy is that men’s violence against women must stop.

It has not always been clear that society has a responsibility for the victims. During the 1970s the violence was seen as a private matter, today it is regarded as an important political issue. The state has carried out several enquiries and a variety of tasks have been assigned by the government to a number of different authorities. 1998 introduced the crime of gross violation of women in the Penal Code and in 2007 the Social Services Act was tightened to clarify the responsibilities of the social welfare committee for abused women. Because social support to victims have been flawed for a long time, it has instead been voluntary associations that have created protection and assistance to vulnerable women.Still today, non-profit organizations in the form of shelters or women’s refuge are by far the most common players when it comes to providing shelter to abused women on behalf of the social services.

Considering how it has been historically, that non-profit organizations have taken great responsibility for victims of violence, and social services in many municipalities only in recent years has begun to take responsibility for the group, social services are still many times dependent on the knowledge of the organizations. Meanwhile, abused women may have need of support and help that shelters do not have responsibility for, or the ability to meet. Such as income support, contact person or to determine the need for support and assistance to children. It is therefore essential that there is a functioning interaction in order for women to get the protection and support they need. Although most women come to a shelter through social services, there are women who do not want to have any contact with the authorities and they can then turn directly to a shelter.

Abused women often come into contact with many different actors, such as police, justice, health care, social services and voluntary organizations. Ultimately, it is the social welfare committee who is responsible for women, who are or have been exposed to violence or other abuse by an intimate partner, getting the help and support that they need. The national supervision of both social and health services have, however, revealed major flaws. It is distinctive that abused women and their children receive very different attention, investigations and efforts across Sweden and care is likely to be unequal. It happens that the social services refer an abused women to a local shelter, without investigating the woman and assess what measures are needed and without the woman receiving a decision that she could complain about.

To overcome the shortcomings, The National Board of Health and Welfare has developed regulations and general advice about domestic violence that have recently come into force. The rules require for example that social services always assess the risk that the abused might be subjected to further violence. We also know that many abused women do not talk spontaneously about their experiences. The National Board of Health and Welfare therefore recommends that questions of violence is asked routinely in certain instances in the health care system.

More recently, the focus related to domestic violence have increasingly come to be on prevention and response to the actual perpetrator. Regardless of perspective on the issue, one important prerequisite for the work to be improved in the long term is that expertise in this area is increased and that society is able to coordinate their efforts around the abused woman. This in order to address the violence in time, give the correct response and prevent further violence or death.

/ Marit Birk
Marit Birk is a lawyer at Socialstyrelsen (The National Board of Health and Welfare) and currently the government agency’s contact person for violence and crime related issues. She focuses on social service issues and has among other things been project leader for developing regulations and general advice on domestic violence. Previously, she worked with asylum issues at Migrationsverket (the Swedish Migration Board).

Recommended Posts