Våld mot transkvinnor och transfeminina

(English translation below)

Elin Lilijenbladh RFSL Ungdom bildDen 20 november i år uppmärksammades Transgender Day of Remembrance med en manifestation på Medborgarplatsen i Stockholm av RFSL Ungdom och FPES med tal och tända ljus. Dagen minneshålls runt om i världen sedan 2004 för att uppmärksamma det dödliga våld som transpersoner utsätts för.

Transpersoner utsätts över hela världen för våld och diskriminering i olika former. Organisationen Transgender Europe (TGEU) registrerade hela 217 mord på transpersoner i världen mellan 1 oktober 2014 och 30 september 2015. Kartläggningen påbörjades 2008 och sedan dess har över 1933 transpersoner rapporterats mördade i 64 länder. Majoriteten av dessa mord skedde på den amerikanska kontinenten, främst i USA, Mexico och Brasilien. I Europa återfinns Italien och Turkiet bland de länder där flest mord sker.

Våldet som transpersoner möter är ofta otroligt brutalt. Bland de som drabbas hårdast av detta våld är transkvinnor och transfeminina. Inom dessa grupper är rasifierade personer överrepresenterade. Majoriteten av de som dödas är unga personer mellan 20 och 29 år och personer så unga som 13–14 år har drabbats. Detta utmärker sig på ett slående sätt när en transkvinnas förväntade livslängd är 35 år. TGEU betonar att siffrorna döljer enorma mörkertal. Rapporteringen är också bättre i länder där det finns en stark hbtq- och transrörelse. Underrapporteringen är speciellt märkbar i repressiva och konservativa länder där hbtq-organisationer ofta inte tillåts arbeta, dit hör många afrikanska länder.

Bakom siffrorna döljer sig inte bara stora mörkertal utan också våld i många andra former än fysiskt våld. Uttrycklig diskriminering i lagstiftning såsom kriminalisering av ”brott mot naturen”, som innefattar handlingar av sexuell natur mellan samkönade och alltså riktas mot homo och bisexuella-personer, är en typ av institutionellt våld som också drabbar transkvinnor och transfeminina oavsett sexuell läggning. I många länder förekommer det att myndigheter, såsom polisen, systematiskt inriktar sig på transpersoner i utövande av institutionellt eller fysiskt våld. En rapport som den burmesiska organisationen Colors Rainbow gjort framkommer det att polisen i Burma systematiskt utpressat hbtq-personer på pengar genom att utsätta dem för sexuellt våld och hot om åtal och långa fängelsestraff. Ett annat exempel på institutionellt våld är det krav på sterilisering som svensk lag påtvingade transpersoner fram till 2013. Den svenska regeringen har ännu inte bett om ursäkt för eller betalat ut kompensation för dessa övergrepp.

Transpersoner upplever en långtgående diskriminering på livets alla områden. En avsaknad av skyddslagstiftning, såsom diskrimineringslagar, gör att de enskilda står rättslösa.

Brist på möjligheter till att få ändra juridiskt kön och namn samt brist på tillgång till könskorrigerande behandling bidrar till utsattheten för transpersoner. Den sociala utsattheten, bristen på lagstadgat skydd och avsaknad av juridiskt erkännande visar sig i de höga arbetslöshetsiffror och den höga andelen bostadslösa bland gruppen transpersoner. Sex mot kompensation är därför ofta en av få försörjningsmöjligheter för transkvinnor och transfeminina vilket ytterligare förstärker deras utsatthet.

Ett av många exempel är den ugandiska aktivisten Beyonce Karungi som vid flera tillfällen blivit vräkt eller nekats bostad på grund av att hon är transkvinna. I november överfölls hon av fem män och blev svårt misshandlad i huvudstaden Kampala.

Våld mot transkvinnor och transfeminina sker också i demokratiska länder där alla formellt sett garanteras jämlikhet under lagen och där det finns tillgång till juridiskt erkännande och könskorrigerande behandling, som i Sydafrika, USA och Argentina.

De patriarkala strukturer som tillåter och upprätthåller våld mot heterosexuella ciskvinnor är till stor del de samma som drabbar hbtq-personer.[1] Afrikagruppernas #NoMoreMacho är ett sätt att uppmärksamma negativa aspekter av maskulinitetsnormer som präglas av bland annat aggressivitet och makt. Inga av de mord som begåtts på transpersoner har varit oundvikliga och många av de som drabbats har varit unga. Våldet är ett uttryck för och en konsekvens av den transfobi, homofobi och misogyni som präglar samhället. För att stoppa genusbaserat våld måste principen om alla människors lika värde gälla fullt ut i alla samhällen och på livets alla områden. RFSL Ungdoms vision är en värld fylld av kärlek och respekt där alla hbtq-ungdomar är, lever och uttrycker sig som de själva vill.Vårt jobb är inte över förrän ingen behöver utsättas för våld på grund av sin könsidentitet eller uttryck.

[1]Cis refererar till en person som inte identifierar sig som transperson.

Elin Lilijenbladh

Elin Lilijenbladh är förbundsstyrelseledamot i RFSL Ungdom, Ungdomsförbundet för homosexuella, bisexuella, transpersoners och queeras rättigheter.


Violence against Transgender Women and Transfeminine Individuals

On November 20th this year, the Transgender Day of Remembrance was acknowledged by a manifestation with speeches and lit candles, held by RFSL Ungdom and FPES on Medborgarplatsen in Stockholm. This day is remembered worldwide since 2004 to bring attention to the deadly violence transgender people are facing.

Transgender people all over the world are exposed to violence and discrimination in different forms. The organisation Transgender Europe (TGEU) registered 217 murders of transgender people in the world between October 1st 2014 and September 30th 2015. This monitoring started in 2008 and since then over 1933 transgender people have been reported murdered in 64 countries. The majority of these murders took place in North and South America, mostly in the US, Mexico and Brazil. In Europe, Italy and Turkey are amongst the countries where most of the murders happen.

The violence faced by transgender people is often incredibly brutal. Some of the most badly affected are transgender women and transfeminine individuals. Within these groups, people of colour are overrepresented. The majority of those who are killed are young people between the age of 20 and 29 but people as young as 13-14 years old have also faced deadly violence. This is demonstrated by the fact that the life expectancy of a transgender woman is 35 years. TGEU emphasizes that behind these statistics is a large number of unreported cases.  Further, the reporting is better in countries that has a strong LGBTI- and trans-movement. Under-reporting is especially noticeable in repressive and conservative countries where LGBTI organisations are not allowed, many of which are African countries.

Beyond the statistics there is not only a large amount of unreported cases but also violence in many other shapes besides the physical. Explicit discrimination in legislation such as criminalization of “crime against nature”, which entails actions of sexual nature between people of the same sex and thus aimed towards homosexuals and bisexuals, is a form of institutional violence which also affects transgender women and transfeminine individuals no matter their sexual orientation. In many countries, authorities and police systematically expose transgender people to institutional or physical violence. A report by the Burmese organisation Colors Rainbow shows that the police in Burma systematically blackmailed LGBTI people for money by subjecting them to sexual violence and threats of prosecution and long-term sentences in prison. Another example of institutional violence is the sterilisation of transgender people, required by law in Sweden until 2013. The Swedish government has yet to apologise and compensate for these violations.

Transgender people experience discrimination in all areas of life. With the absence of protective laws, such as discrimination acts, these individuals stand without rights.

The lack of opportunity to change legal sex and name and the lack of access to sex reassignment treatment leads to vulnerability of transgender people. The social exposure, the lack of legislative protection and recognition is demonstrated in the high prevalence of unemployment and homelessness amongst transgender people. Sex for compensation is therefore one of the few chances of economic survival for transgender women and transfeminine people, which amplifies their exposure.

One of many examples is the Ugandian activist Beyonce Karungi who on several occasions was evicted or denied housing because she is a transgender woman. In November, she was attacked by five men and severely beaten in the capital Kampala.

Violence against transgender women and transfeminine people also take place in democratic countries where everyone formally is guaranteed equality by law, and where there is access to legal recognition and sex reassignment treatment, such as in South Africa, the US and Argentina.

The patriarchal structures that allow and sustain violence against heterosexual cis females is to a large extent the same as what affects LGBTI people.[1] Afrikagrupperna’s #NoMoreMacho is one way of drawing attention to the negative aspects of the masculinity norms that are characterized by aggressiveness and power. None of the murders of transgender people have been inevitable and many of those victimized have been young. This violence is an expression and a consequence of the prevailing transphobia, homophobia, and misogyny in society. In order to stop gender based violence, the inherent dignity and the equal and inalienable rights of all human beings need to be equally valid in all societies and in all areas of life. RFSL Ungdom’s vision is a world filled with love and respect, where all LGBTI youths can be, live and express themselves as they want. Our job is not over until no one has to suffer from violence because of their gender identity.

[1]Cis refers to a person who does not identify as transgender.

Elin LilijenBladh

Elin Lilijenbladh is a board member in RFSL Ungdom, The Swedish Youth Federation for Lesbian, Gay, Bisexual and Transgender Rights.

Recommended Posts