Socialarbetarutbildningen i Nampula  – vad hände sedan?

Vår medlem, volontär, aktivist och tidigare styrelseledamot Karin Alsén har varit tillbaka till Moçambique för att besöka de projekt hon arbetat med. Ta del av hennes tankar och upplevelser och om hur funkofobin minskat i ett land där stigman tidigare varit stor.

För mer än 25 år sedan fick Afrikagrupperna en förfrågan om att stödja och utveckla en socialarbetarutbildning i Nampula. Socialt arbete var då en del av Hälsodepartementet (Ministerio de saùde). Myndigheten önskade få tillstånd en basutbildning för socialarbetare i norra Mocambique där behovet av utbildade socialarbetare var stort på grund av det pågående inbördeskriget som dels orsakat stora avbrott inom utbildningssektorn och dels stora sociala problem som splittrade familjer, traumatiserade barn och vuxna och internflyktingar. Bara ett fåtal utbildade socialarbetare fanns att tillgå i landet och man visste att behovet skulle öka när kriget väl var slut, särskilt i de norra provinserna Niassa, Cabo Delgado och Nampula.

Jag var en av de svenska socialarbetare som kom till Nampula i början av 90-talet, som var med i starten av den första utbildningen. Nu är jag tillbaka i Nampula och träffar en av mina kollegor från den första kursen. Med hennes hjälp försöker jag förstå vad som hänt inom socialförvaltningen och med de elever som gick utbildningarna.

Min kollega Ilda Brau är nu pensionerad men arbetar som stöd till ADEMO-Monapo, en organisation av och för personer med funktionsvariationer.  ADEMO-Monapo fick i början av 2000-talet stöd av Afrikagrupperna, ett samarbete som senare fasades ut och de samarbetar idag med Emmaus Björkå.

Jag har blivit så berörd av den fantastiska utveckling som har skett genom organisationen. Medvetenheten om funktionsvariationer har ökat och stigmatiseringen minskat. Idag går alltfler barn med funktionshinder i skolan, familjer får anpassat stöd i hemmet och fler har fått möjligheter att försörja sig själva. Många kvinnor arbetar i verkstäderna som tillverkar hjälpmedel.

Socialt arbete är idag avhängt från Hälsodepartementet och är ett eget departement. I princip har alla socialarbetare som jag träffade i Nampula vidareutbildat sig inom den sociala sektorn och nått en sk ”superior” nivå, flera har också läst på masternivå. I distrikten är utbildningsnivån lägre och antalet utbildningar har minskat. I Nampula genomfördes tre så kallade basutbildningar på 2,5 år vardera med stöd av Afrikagrupperna. Jag träffade några av de elever som genomgått utbildningarna och alla hade läst vidare och fått bra jobb i Nampula men även i andra provinser. De önskade se fler utbildade för behovet är fortfarande stort.

På de 25 år som gått har antalet utbildade socialarbetare ökat markant och bidragit till att sociala frågor fått en mer synlig och framträdande plats. Medvetenheten om de sociala frågornas roll i samhället är tydlig, vilket bekräftas av de socialarbetare jag talar med.  Ett exempel är arbetet med funktionsvariationer som mer och mer integreras i det sociala arbetet.  Jag tycker att detta är något Afrikagrupperna ska känna glädje och stolthet över att vi varit med i denna utbildningssatsning som på lång sikt verkligen sätter spår.

Text: Karin Alsén, volontär, aktivist och fd styrelseledamot
Bild: Maria Borges, Adelino Romoleque, Helena Siguate (de gick den tredje och sista kursen som genomfördes med stöd av AG). Längst till höger Mathilde Araújo Borges, som gick den första kursen och som jag har följt genom hela utbildningen.

Recommended Posts