Känns det lite tufft eller?

Den frågan ställde jag mig efter att ha kommit hem från intressanta dagar i Johannesburg  i Sydafrika och en vecka delat mellan Maputo och Nampula i Mocambique. Varför skulle det kännas tufft? Ja, mina förväntningar på upplevelsen var nog för höga men inte alls så oåtkomliga. Jag jobbade som anestesi sjukskötare (det vill säga den sjukskötare som söver patienten inför operation) i dessa två städer under ett halvår 1977-78. Det är inte alls länge sedan, bara fyrtio år har gått.

Jag har inte varit alltför duktig på att följa utvecklingen i Mocambique under de senaste åren men ändå reflekterat över närord som maktskifte och annat i den stilen har dykt upp i media. Tiderna förändras och fort går det. Framförallt märker man det när man blir över 65. Mitt intresse för landet har alltid funnits men min förståelse för utvecklingens riktning har förändrats. Kanske förskjuts även vår samhällssyn med åren? Varför kan inte biståndet koordineras bättre från givarsidan? Varför har inte expansionen av de större städerna kunnat gå hand i hand med lösning av de problem som urbaniseringen för med sig?

Året var 1977
Nedan är taget från en artikel jag skrev åt Bergslagsposten i januari -77:

”Maputo. Mycket större än jag tänkt mig. En av Afrikas största hamnstäder och under kolonialtiden även Sydafrikas största exporthamn. När man kommer direkt från Lissabon som jag gjorde, slås man av den rena luften och de rena gatorna. Inte alls så mycket bilar som i Portugals huvudstad. Den politiska aktiviteten märks tydligt. På husväggar och målat på murar och staket efter gatorna, slagord som ”Unidad, Trabalho, Vigilancia” (Enighet, Arbete, Vaksamhet). ”

Det var då det, 1977.

Idag – 2018 – 41 år senare
Nu ankom jag från Johannesburg en söndag eftermiddag till ett mycket trevligt hotell vid namn Palmeiras. Även mycket trevligt folk på hotellet som hela tiden anmodade mig att var jag än skulle bege mig i staden, dag eller natt, så skulle jag alltid ta taxi. Så, måndag morgon tog jag en taxi till Hospital Central de Maputo. Där hade jag ett möte inbokat med Dr. Saide, Director General. Ett givande möte med en mycket vänlig och hjälpsam man. Det visade sig att vi hade en hel del gemensamma bekanta. Många hade gått ur tiden men en del fanns kvar.  Han ringde upp Angelica och James vilka fanns i Maputo och var gamla arbetskamrater till mig i Nampula.  De kom till sjukhuset senare under eftermiddagen. Naturligtvis ett fantastiskt möte där det efter inledande kramar fanns möjlighet för mig att ställa dumma frågor och lyssna till deras kunskap om utvecklingen av sjukvården, landet med mera under de år som gått. De positiva sidorna som framkom i samtalet var framförallt att landsbygden fått mer resurser och bättre organisation när det gäller sjukvården. De negativa, tyvärr, är bristen på viktiga läkemedel och mer kunskap som skulle underlätta att behandla patienter lokalt i stället för transport till närmaste större sjukhus.

Resterande tid av de två och en halv dagar som jag var i Maputo fick jag hjälp av Dr. Saides assistent att besöka de avdelningar jag samarbetat med i rollen som anestesisjukskötare. Intryck: mycket mer personal men inte alls i nivå med befolkningsutvecklingen. Bättre och naturligtvis mer tidsenlig utrustning på alla plan. Volymmässigt fler operationssalar, fler sängar inom intensivvården och på förlossningen men generell brist på utrustning för en effektiv vård. Dofter och färger identiska med den tid som gått. Naturligtvis har man säkert målat om vid någon tidpunkt under de fyrtio åren men slitage och färgerna gör att det ser ut som att ingen tid alls har förflutit. Folk i rörelse överallt. Långa köer vid akutmottagning, medicin och kirurgmottagning. När jag träffade chefen för kirurgin menade han att den effektiva vård man bedrev idag skulle kunna bli än mer effektiv med ökade lokala resurser. De sjukdomsfall som man finner lokalt ställer inte krav på att alla ska behöva komma till centralsjukhusen i de större städerna.

Tillbaka i Nampula
Efter några dagar i Maputo var det dags att dra norröver. Till Nampula där jag arbetade den längsta tiden av äventyret Mocambique. Här hade jag fått hjälp med kontakter av Afrikagruppernas regionala organisation. Vid ankomst till Nampula, incheckning på ett trevligt hotell där jag hade ett meddelande som väntade. Jag hade ett nummer att ringa och fick genast tag på Porfirio. En mycket och trevlig och kunnig man som kände sjukhuset och i princip alla som jobbade där (kanske något överdrivet). Anestesisjukskötare precis som jag och lärare på sjuksköterskeskolan. Naturligtvis hade vi massor att prata om. Vi pratade igenom en preliminär plan för mina två dagar på sjukhuset där han skulle vara min ledsagare. Vilka avdelningar jag ville jag besöka? Några speciella personer vi skulle leta efter (förvånande att de flesta hade gått ur tiden, plötsligt känner man sig gammal)!

Den här första kvällen i Nampula åkte jag en hel del taxi. Från receptionen på hotellet blev jag anvisad en kille som man upplyste mig om att han var ”säker att åka med”. Det första jag ville se var ”Rua Forcas de Povo”. Min chaufför upplyste mig om det här nog var första gången under hans år som taxichaufför han hört namnet på en gata han inte kände till. Jag pekade och stapplade fram på min dåliga portugisiska men till slut kom vi fram till rätt gata. Den hette numera Rua Tete och där fanns fortfarande kvar det hus där jag delade lägenhet med en annan svensk sjukskötare.  Såg annorlunda ut och den största förändringen var ett tre meter högt staket runt hela huset med taggtråd på toppen. Vi körde vidare och jag fick se en mycket förändrad stad. Vad hade jag egentligen förväntat mig efter fyrtio år? Vi i den äldre generationen är lite lustiga på det sättet. Vi blir äldre men känner oss inte äldre och tänker att världen runt oss inte alls förändras. När man uppdagar verkligheten blir man förvånad. Hur dum kan man bli som svensk i en fas av livet där många funderingar står och propsar på uppmärksamhet? Även här tydliga spår i vägkanten av de klassresor vi människor på något sätt tar för givna. Snygga bilar, påkostade hotell och restauranger parallellt med kvinnor (framförallt) och barn som tigger på trottoaren.

Nästa dag påbörjar jag en rundvandring på sjukhuset. Porfirio låter mig besöka i princip alla avdelningar och mottagningar. För mig var operation och akutmottagningen det viktigaste. Det var nog där jag spenderade det mesta av tiden. Konstigt nog så känns det mesta sig likt. Dofterna lite mer uttalade, kanske mest beroende på att jag inte kan minnas att våra svenska sjukhus inte doftar så mycket överhuvudtaget. Här känner jag en blandning av vad? Sjukhusets rengöringsmedel blandat med dofter från patienter och besökare. I Sverige är det mesta sterilt och vår uppfattning är ju att om man inte tvättar bort alla små partiklar från kroppen så blir man sjuk (!).  Egentligen är det ju precis tvärtom.

Hur mår Zlatan?
Om jag minns rätt så får jag för mig att ljuset på operationsavdelningen är lägre än för 40 år sedan. Fönstren är färre till antalet och bidrar säkert till den känslan. Porfirio visar vägen till en operationssal där byte av höftled pågår. När man hör att jag kommer från Sverige så börjar frågorna komma: vilka typer av höftproteser använder vi i mitt land? Hur är det med hygienen på våra sjukhus? Hur kommer det att gå i fotbolls VM? Hur mår Zlatan? Den sista frågan borde jag känna till i egenskap av svensk medborgare. Jag kunde med andra ord inte ge ett rakt svar på någonting.

Efter denna gemytliga konversation i operationssalen ger jag och Porfirio oss in på en närmare titt på de anestesitekniker man använder. Intuberade patienter i de flesta fall. Oftast vill man ha en maskin som ventilerar med tanke på säkerheten. Tyvärr upplever man därigenom en total brist på ventilatorer. Det som finns är äldre Siemens och Dameca apparater. Anestesin för övrigt vad gäller intravenösa preparat och inhalations anestetika är väldigt likt det vi använder i Sverige. Problemet är bara att rätt vad det är så tar något preparat slut och det dröjer väldigt länge innan man kan få påfyllning. Sjukhusapoteket jobbar stenhårt med logistiken för att hyllorna inte skall stå tomma alltför länge. Stor utmaning!

Så här i sluttampen av dessa anteckningar, märker jag att det är lätt att klämma in personliga reflektioner. Inte helt rätt och riktigt, kunskap saknas! Känns som att jag försöker säga att det var bättre förr! Precis som jag kontinuerligt försöker upplysa mina barn och barnbarn när jag vill framföra mina ivriga synpunkter på tillvaron.  Under de fyrtio år som gått så har jag många gånger fått frågan hur det var att arbeta i Mocambique. Svaret förväntas innehålla något om hur jag kunde hjälpa till i ett sargat land? Rädda liv och andra heroiska insatser?  Svaret är helt enkelt att det jag framförallt känner är tacksamhet. Att jag under en kort period fick vara med i starten av ett nytt land. Jo, det var bättre förr men framtiden är ju inte här än. Frågan är väl om det fortfarande ropas ”A Luta Continua (kampen fortsätter).

 

Text: Jan Magnusson
Bild: Jan Magnusson tillsammans med kollegor i Nampula 1978: “Från vänster till höger, jag (Jan Magnusson), doktor Kazim från Tasjkent (ortoped), doktor Amarchandboende i Nampula (kirurg och chef för operationsavdelningen). De båda doktorerna är tyvärr inte i livet idag. Jag tycker att bilden mycket väl illustrerar den gemytliga stämning vi oftast hade på operationsavdelningen. “

 

Recommended Posts