Historik

Detaljer

Senast uppdaterad onsdag, 23 maj 2012 14:32

Magasinet Södra Afrika läggs nu ner. Nummer 2/2010 sätter punkt för den senaste, i en lång rad av, tidskrifter som Afrikagrupperna har publicerat sedan 1960-talet. Läs hela historien här.

Av: Dick-Urban Vestbro och Emma Hernborg

Afrikabulletinens historia går tillbaks till 1964. Då startades ett litet stencilerat häfte med namnet Syd och Sydväst Afrika Informationsbulletin. Utgivare var Sydafrikakommittéerna i Lund och Jönköping. Dessa grupper hade bildats av ungdomar som var missnöjda med den officiella konsumentbojkott som startats året innan av de etablerade politiska ungdomsförbunden.

SSU och FPU ville inte gå ut i gatudemonstrationer eller pressa riksdag och regering att införa förbud mot handel med Sydafrika. Dessa krav restes däremot av ungdomar som upprördes av nyheterna om apartheid.

En av initiativtagarna till Syd och Sydvästafrika var Anders Johansson i Södra Vätterbygdens Sydafrika kommitté. Han blev senare journalist på DN och den förste svensk som besökte de områden som FRELIMO befriat i norra Moçambique. Bland de första medarbetarna i bulletinen märks också den sydafrikanske stipendiaten Billy Modise, som senare blev ANC:s representant i Stockholm och som idag är aktiv i ANC:s valförberedelser i Sydafrika.

Bulletinens syfte

Bulletinens uttalade syfte var bl a att ge "objektiv information" om Sydafrika och Sydvästafrika. Syftet var också att motverka officiella svenska massmediers bild av situationen. Vid denna tid beskrevs det vita liberala United Party som apartheids främsta motståndare medan ANC:s roll förringades. Bulletinen förde fram befrielserörelsernas syn, något som var kontroversiellt i mitten på 60 talet. I Europa rådde fortfarande det kalla kriget, vilket innebar att de flesta nationaliströrelser i Afrika stämplades som kommunistiska för att de stöddes av Sovjetunionen.

I nr 2 av Syd och Sydvästafrika polemiserade Billy Modise mot det flitiga utnyttjandet av kommuniststämpeln mot afrikanska nationaliströrelser. Han skrev: Vanligt är att kalla en afrikan kommunist för att han händelsevis varit i Moskva en vecka. Underförstått i allt detta finns den förolämpande insinuationen att en afrika saknar intellekt, eller att han befinner sig i ett evigt tillstånd av omogenhet. Det kan också förklaras med många européers självgoda paternalism.

Bulletinen tog också upp svenska företags förehavanden i Sydafrika och kritiserade den svenska handeln med apartheidstaten. Redaktionen prenumererade på sydafrikanska riksdagstryck och en av Sydafrikas största affärstidningar för att hänga med i utvecklingen. Det gjorde bl a att bulletinen kunde avslöja Volvos och SKF:s verksamhet i Sydafrika. För att inte väcka uppmärksamhet hos den sydafrikanska säkerhetspolisen ställdes prenumerationen till "Mr Sakil" (= Sydafrikakommittén i Lund). Enligt en uppgift i mina arkiv följde Sydafrikakommittén i Lund under en period inte mindre än 54 tidskrifter om södra Afrika.

Grafikmapp

Syd och Sydvästafrika kom ut med tio nummer per år. En helårsprenumeration kostade fem kr. Upplagan var 1000 exemplar. Bulletinen spreds även till Sydafrikakommittéerna i Göteborg, Stockholm och Uppsala. Så småningom började aktivisterna sälja lösnummer på gator och torg.

1966 fick Sydafrikakommittén i Lund ett antal målare och grafiker att medverka i en grafikmapp som såldes till förmån för antiapartheidarbetet.

Bland de konstnärer som ställde upp gratis märktes Gert Aspelin, Jörgen Fogelquist och Lage Lindell. Peter Weiss skrev ett förord och Sara Lidman skänkte en politisk allegori. Mappen gjordes i 200 exemplar och såldes för 300 kr styck, vilket gav en god förtjänst. Inkomsterna användes bl a för att låta bulletinen övergå från ett stencilerat blad till en tryckt tidskrift.

Det första numret av den nya tidskriften blev nr 1/1967. Då bytte man också namn till Södra Afrika informationsbulletin. Formatet övergick från A4 till ett något mindre och mer intresse ägnades åt layout. I en ledarartikel i nr 1/67 framhölls att bulletinen redan utvidgats till att täcka även Rhodesia, Angola och Moçambique en inriktning som skulle fortsätta och att tidskriften skulle stödja frihetsrörelserna, ”vilket naturligtvis inte får hindra analyser av deras verksamhet eller vår strävan efter objektivitet.” Redaktör för den upprustade bulletinen var Gunnar Persson.

Den nya vänstern

I ledarartikeln framhölls också att huvudvikten i bulletinen skulle ägnas åt sociala och ekonomiska förhållanden i södra Afrika. Detta manifesterades i de följande numren i form av en översättning av en lång analys av Rhodesias politiska ekonomi, författad av den italienska marxisten Giovanni Arrighi.

Den analytiska inriktningen hindrade dock inte redaktionen att ta in polemik mot svenska företags förehavanden, mot regeringens hyckleri i bojkottfrågan och mot borgerliga svenska afrikanister. De som ingick i redaktionen de första åren var personer som bildade kärnan i den nya vänster som snabbt utvecklades i slutet av 60 talet. Aktivisterna gick ofta snabbt från antiapartheid till antiimperialism och marxism. Detta gäller i hög grad mig själv, även om jag inte blev med i redaktionen förrän 1968.

Den officiella antiapartheid kampanjen kom av sig redan 1965, medan Sydafrikakommittéerna passiviserades något senare under trycket från den snabbt växande Vietnamrörelsen. Under några år i slutet på 60 talet var det nästan bara bulletinredaktionen som fanns kvar av solidaritetsrörelsen för södra Afrika. Hade inte bulletinen överlevt kan man fråga sig om Afrikagrupperna skulle ha bildats överhuvudtaget.

Först om Cabora Bassa

I nr 1/68 publicerade bulletinen som första svenska tidning uppgifter om ASEA:s medverkan i bygget av den stora Cabora Bassadammen i Moçambique, ett projekt som skulle ge elkraft till Sydafrika. Detta blev inledningen till den omfattande Cabora Bassa-kampanj som gav både ASEA och den socialdemokratiska regeringen åtskillig huvudvärk.

Denna kampanj medförde att fokus i arbetet ytterligare flyttades till Angola, Moçambique och Guinea Bissau. En grund för arbetet lades i nr 2 3/68, som var ett temanummer om Portugals kolonier.

Året därpå inleddes ett trevande samarbete mellan medlemmar i de Sydafrikakommittéer som ännu inte hade lagts ner. Den gemensamma nämnaren blev stöd till FRELIMO i Moçambique, till MPLA i Angola och till PAIGC i Guinea Bissau.

Afrikagrupperna bildas

År 1970 beslöt grupperna att döpa om sig till Afrikagrupperna. Det viktigaste konkreta samarbetet var lösnummerförsäljning av bulletinen.Samarbetet omfattade också diskussion av viktigare artiklar som spreds i manusform till grupperna. Viktiga principfrågor togs därvid upp och ledde till att Afrikagruppernas politiska linje utmejslades.

Afrikabulletinen

Att innehållet i bulletinen skulle göras lättsmält för en bredare publik ansågs under denna tid oviktigt. Bulletinen vände sig till den nya vänstern och denna kastade sig med friskt mod över långa politiska texter utan att bry sig om layout eller redigering.

1975 inträffade emellertid en förändring. Den berodde troligen på den nya situation som uppstod i och med befrielserörelsernas seger i Portugals kolonier. Afrikagrupperna hade just börjat växa, bildats som nationell organisation och startat en ny fas av utåtriktat arbete. Detta ställde krav på en mer slagkraftig, utåtriktad tidskrift.

Nr 28 (maj 1975) blev det första numret sen 1969 med satt text och ambitiös layout. Det var samtidigt det första numret med det nya namnet Afrikabulletinen. Namnbytet motiverades av att Afrikagrupperna ville rikta uppmärksamheten även mot andra delar av Afrika än de södra delarna. Tidskriften tog bl a upp Zaire, Västsahara och Afrikas Horn.

Året därpå inträffade emellertid Sowetoupproret och då flyttades fokus återigen tillbaks till Sydafrika. Samma år återupptog Afrikagrupperna bojkotten mot sydafrikanska varor, vilket kom att prägla bulletinen i hög grad. Detta motiverade dock inte något namnbyte.

Mer självständig redaktion

I slutet av 70 talet var optimismen stor att befrielserörelsernas segrar i Indokina och Portugals kolonier skulle fortsätta i en socialistisk utveckling och att befrielsekampen skulle sprida sig till övriga länder med nykoloniala regimer. Därför var det viktigt att uppmärksamma all kamp mot förtrycker i Afrika. Det var först på 80 talet som den förenklade antiimperialistiska synen började ifrågasättas i och med att vänstern försvagades och utvecklingen i de befriade staterna började gå i fel riktning.

Efter 1975 började redaktionen dra till sig journalister och andra med yrkesmässiga ambitioner. Redaktionen blev mer självständig gentemot Afrikagrupperna. Artiklarna blev kortare och mindre teoretiska. Kvaliteten på layout och språkbehandling ökade betydligt. Kontrasten gentemot åren innan kunde knappast ha varit större.

Är 1977 anställdes en fast avlönad redaktör. Två år senare började signerade artiklar införas. Dessförinnan var alla artiklar osignerade, dels för att aktivister inte ville att deras namn skulle komma till säkerhetspolisens kännedom, dels för att bulletinen sågs som ett kollektivt organ för Afrikagrupperna.

År 2004 hade Afrikagrupperna gett ut en egen tidning i 40 år. Emma Hernborg skrev då om de gångna åren och uppmärksammade läsekretsen på att tidskriften Södra Afrika samtidigt kunde fira sina första tio år.

40 år av tidningsutgivning är en mastig produktion. Årgångarna står uppradade på hyllor i det lilla redaktionsrummet på Afrikagruppernas kontor. På Solidaritetshuset i Stockholm har det skrivits, ringts och klistrats inför många nummer av Afrikabulletinen och Södra Afrika. Men allt började egentligen mycket tidigare, med en stencileringsapparat hos Sydafrikakommittén i Lund…

Under 1960-talet började lokala Afrikagrupper växa fram på olika platser i landet, till att börja med i Jönköping, Lund, Göteborg, Stockholm och Uppsala. Från 1964 gav dessa grupper gemensamt ut Syd- & Sydvästafrika Informationsbulletin. Tryck- och layoutmässigt var det ett enkelt blad. Stencilerat på A4-papper i en riksupplaga på 700 exemplar. Texterna var dock långa och analyserande. Priset var fem kronor för tio nummer.

Den såldes i början flitigt på torgmöten och under diverse bojkottaktioner. Upplagan steg snabbt och redan 1967 var antalet prenumeranter runt 1500 stycken. Cirka tio fullmatade nummer utkom varje år.
De första åren handlade det mycket om Sydafrika. Om raslagar, bantustans, svenska företags investeringar i landet, samt den svenska regeringens hållning i Sydafrikafrågan. Senare kom texterna att handla allt mer också om länderna runt omkring. ”Moçambique – en allmän översikt” och ”Problemet Rhodesia” är två rubriker från 1960-talets slut. Andra ämnen som behandlades uttömmande var Israels relation till Afrika, samt Världsbanken – ”ett instrument för imperialism” – som det hette 1967.
I början av 1970-talet bytte tidningen namn till Södra Afrika Informationsbulletin. Priset var nu två kronor per nummer och formatet A5. Det skrevs om Västsahara, Guinea Bissau och Kap Verde och, inte minst, en hel del om USA:s roll på den afrikanska kontinenten. Rubriker som ”CIA – den vandrande vålnaden” blandades med annonser för tidskriften Clarté och uppmaningar att stödja FNL. Listor på svenska företag som investerade i Sydafrika och nuvarande Namibia publicerades flitigt, liksom uppmaningar till bojkott av allehanda sydafrikanska varor.

Organisationstidning

I samband med bildandet av AGIS, Afrikagrupperna i Sverige, antogs 1974 ett gemensamt program och tidningen blev tydligare än förut ett organ för organisationen och dess medlemmar. Man återgick till A4-format efter ett kongressbeslut om att tidningen borde bli mer lättillgänglig och utkomma oftare. Fortfarande skedde allt skrivande och arbete med layout och distribution av frivilliga krafter. Först 1977 anställdes en redaktionssekreterare på halvtid. Innan dess bytte dock tidningen namn ännu en gång, till Afrikabulletinen, ett namn som fortfarande troligen flest människor känner igen. Allt fler skribenter knöts till tidningen, både journalister, forskare, aktivister och andra Afrikakännare. 
En av dem som varit med riktigt länge är Hillevi Nilsson, journalist och numera Angolahandläggare på Afrikagruppernas kontor:
− Tidningens roll har varit att vi bevakat södra Afrika, och särskilt de portugisiska kolonierna, mycket mer konsekvent än alla andra medier. Därigenom har vi samlat på oss en kunskap som är unik i Sverige.
Enligt Hillevi Nilsson har tidningens skribenter alltid haft ordentligt på fötterna, vilket i sin tur givit Afrikagrupperna som organisation ett anseende på UD och Sida.
Efter att riksorganisationen Afrikagrupperna i Sverige bildats 1974 startade året därpå Afrikagruppernas Rekryteringsorganisation, vars främsta uppgift skulle vara att rekrytera ”yrkeskunniga solidaritetsarbetare till de självständiga länder, där befrielsekampen lett till politisk seger, och att genomföra konkreta biståndsprojekt”. Därigenom kom också Afrikabulletinen att skriva mer om de första utresta volontärerna och deras arbete på plats.

Södra Afrika

1992, efter att dessa båda organisationer gått samman och bildat Afrikagrupperna bytte tidningen 1994 namn till Södra Afrika och fyller således tio år i år. Nuvarande redaktör är Kerstin Bjurman. Med sin långa erfarenhet från Afrikagruppernas tidningsutgivning kan hon jämföra och se vilka olika tendenser som funnits genom åren. Om tidningens roll i den svenska Afrikabevakningen säger hon:
− En föreningstidning är alltid en ”underdog” inom massmedia. Det är lätt för stora etablerade medier att avfärda en sådan som partisk och därmed inte tillförlitlig, vilket är feltänkt. Man måste se Afrikabulletinen som en del av Afrikagruppernas på den tiden mycket utåtriktade arbete. Vi var ju en aktivist-och kampanjorganisation och Sydafrika, bojkott och annat var ju stora politiska frågor. Palme satt väl kanske inte och läste ”Afrika-bullen”, men AGIS totala arbete påverkade bland annat regeringens inställning och det var ”bullen” en del av.

Mest stolt är Kerstin Bjurman över att tidningen funnits så länge och att det fortfarande finns så många som är intresserade av att läsa om Afrika. Redan 1979, då Afrikagrupperna firade 15 års tidningsutgivning, var Afrikabulletinen den äldsta av den svenska solidaritetsrörelsens tidningar. Och Kerstin tycker att tidningen fortfarande behövs:
− Absolut. Afrika är den fattigaste kontinenten och behöver därför alla talesmän och försvarare den kan få. Det är viktigt att det finns en tidning som kontinuerligt följer utvecklingen och visar på alla svårigheter och problem.

Men det är även viktigt att visa den kraft som finns i Afrika, att det finns människor som vill förändra, att man lever vanliga liv även där. Alla ligger inte i en hydda och dör av aids som man kan tro när man kollar in andra medier. Det finns datorer, städer, levande landsbygd, starka kvinnor, universitet, modeskapare, konst...
Hon tycker att tidningen idag bör visa på Afrikas plats i världen, hur förhållandet är till omgivningen, vad som utspelar sig i internationella organisationer, samt vad som händer på det ekonomiska planet.
− Det vore roligt om man kunde samarbeta med andra organisationer, till exempel Nordiska Afrikainstitutet, för att kanske kunna göra en tidning om hela kontinenten, säger Kerstin Bjurman.

Viktigt att ge en motbild

En annan gammal medarbetare är Elle-Kari Höjeberg, mångårig Ekoreporter och numera chef på P1-morgon. Som journalist reste hon under många år mycket i Afrika och skrev i en rad tidningar och gjorde reportage för radion. Hon tycker att hon lärde sig mycket under arbetet med Afrikabulletinen:
− Jag lärde mig journalistik i ett ämne som intresserade mig och kändes viktigt, att söka fakta och information om situationen i främst Södra Afrika och skriva om det som ett komplement och ibland som en ren motbild mot den information som publicerades i andra medier. Detta vid en tid då det var oändligt mycket svårare än idag att söka alternativ information direkt från källorna.

Mest stolt är hon över att tidningen över huvudtaget kom ut. Hon beskriver ett enormt arbete av många medarbetare.
− Oavlönat och på obekväma arbetstider, många sena nätter och helger där vi satt och redigerade och gnuggade rubriker samtidigt med våra vanliga jobb och studier.
Sett i backspegeln tycker Elle-Kari Höjeberg att de i för stor utsträckning fungerade som propagandaorgan åt befrielserörelserna. De borde ibland ha haft en större självständighet och en mer kritisk blick. Men den försyndelsen delade de enligt henne med alla "solidaritetstidningar" under denna tid.
− Vi ansåg inte ens att det var vår roll. Det kan vara lätt att raljera över idag, men måste ses ur ett samtidsperspektiv, menar Höjeberg.

Även Anne-Marie Gustafsson, redaktör 1984-88, tycker att Afrikabulletinen till och från var alltför lojal. Samtidigt säger hon att de inte hade indikationer som gjorde kritik befogad. Viktigt var istället att få ut nyheter om Unita och MNR, som stod för vidriga övergrepp. Hennes strävan var att genom personliga berättelser i tidningen skapa möjligheter till identifikation. Att ha även korta artiklar, och ge tidningen en renare i layout. Särskilt minns hon ett temanummer om Namibia med mycket bilder, luft och individuella röster, liksom ett om afrikanska författare med konstillustrationer.
– När vi fick foton från Afrapix var det ett lyft. Plötsligt kunde vi i reportage förena intervjuer med nytagna bilder på personerna.

Hon betonar vikten av de personliga rösterna. Genom individers berättelser kan man lättare skapa intresse för ett land eller en region, anser hon. Folk orkar inte bara med det som är problematiskt. Man måste få de positiva exemplen också. Men lättillgängliga nyheter får aldrig sättas före de viktiga texter och bilder som tänder ens vrede. Läsarna måste få verktyg för handling.

Tidningen Södra Afrika har egna korrespondenter i fyra länder. Dessutom finns en nyhetssammanfattning i varje nummer och delar av tidningen trycks i fyrfärg. När intresset för händelser och utvecklingsfrågor utanför Europa åter minskar i de stora medierna, till förmån för bevakning av inrikesfrågor, EU och USA, blir tidningar som Södra Afrika än viktigare.

I mitten av juni 2010 gavs det sista numret av tidskriften Södra Afrika ut.