Mangoträden står kvar som bevis

Det norska skogsbolaget Green Resources, som vi skrivit om tidigare, har anlagt en skogsplantage i norra Uganda, Kachung Forest Project. Ett projekt som Energimyndigheten har köpt utsläppsrätter från. Trots storskalig landgrabbing hävdar aktörerna att projektet bidrar till hållbar utveckling. Karin Edstedt, student och medlem i Afrikagrupperna, delar med sig av sina slutsatser från en studie av projektet. 

Jag och min översättare står mitt på en gård i norra Uganda. En lätt bris kommer från de höga, mörka tallarna planterade i raka rader på andra sidan gårdsplanen. Vi har precis frågat Beatrice* om hon har tid att prata med oss. Vi sätter oss ner under det stora mangoträdet och hon börjar berätta.

– De kom för att arrestera oss, den dagen då jag och min man gått till fälten för att skörda vår majs. Jag lyckades fly, jag sprang genom plantaget hem till mina barn. Men min man blev tagen till polisstationen och kom tillbaka först efter några dagar. Efter det så lämnade vi majsen, vi vågade inte gå tillbaka. Nu odlar vi bara på den lilla marken runt om vår egen gård, men det räcker bara till att köpa salt och tvål. Det finns inte nog med mat att äta… Mina barn kan inte gå i skolan längre. Jag undrar, kan du fråga dem, finns det någon möjlighet att vi kan få en del av marken tillbaka?

Kachung Forest Project
Beatrice bor med sin familj precis utanför Kachung Forest Project, en skogsplantage i Dokolo District, i norra Uganda. Projektet är anlagt med syftet att sänka koldioxidhalten i atmosfären genom att plantera tall och eukalyptusträd på ett omkring 2000 hektar stort område. Det norska skogsbolaget Green Resources hyr mark av den Ugandiska staten för att bedriva skogsplantaget. För att möta Sveriges mål om minskade klimatutsläpp under FN:s Kyotoprotokoll har den svenska Energimyndigheten köpt utsläppsrätter från Kachung Forest Project.

Lokal hållbar utveckling
I sin dokumentering om projektet skriver Energimyndigheten att projektet inte bara ska kompensera för svenska klimatutsläpp utan också bidra till lokal fattigdomsbekämpning i Dokolo District. Kachung Forest Project ligger i den norra regionen, vilket är den fattigaste regionen i Uganda där omkring 80 procent av befolkningen är beroende av jordbruk för sin dagliga försörjning. Regionen var hårt drabbat av torka under 2016, vilket förvärrade matsäkerheten avsevärt.

Idag står planterade träd i raka led på mark där det tidigare fanns ett statligt ägt skogsreservat med blandad vegetation. Före Green Resources anlade en industriell skogsplantage på marken brukade människor marken för att försörja sig. Historien kring markrättigheter i Uganda är komplex, även i fallet med Kachung Forest Project. I början av 2000-talet gjorde den Ugandiska staten förändringar i lagstiftning kring markanvändning. Bland annat infördes ”National Forestry and Tree planting Act” år 2003 som förbjuder en rad aktiviteter i statligt ägda skogsreservat. Lagen tillämpades inte i området förrän Kachung Forest Project anlades år efter att lagen trätt i kraft. Före lagen trädde i kraft var det inte officiellt tillåtet för människor att bruka marken i skogsreservatet i Dokolo District. Men årtionden av politisk instabilitet och det faktum att staten inte tog marken i anspråk, gjorde att marken brukades av människor i närområdet. De odlade, tog sina djur dit för att beta, jagade, hämtade ved och vatten. När Kachung Forest Project anlades blev en stor del av dessa aktiviteter förbjudna och människorna tvingades lämna marken. En kan fråga sig; hur kan ett projekt som tagit ifrån människor det viktigaste dem har, mark, bidra till minskad fattigdom?

Jag ställde mig den frågan när jag reste till Uganda som student under våren 2017. Jag var i Dokolo District i tio veckor och intervjuade människor som bor i byar runt projektet om hur de påverkats av Kachung Forest Project. En kvinna som jag talade med berättade:

“… there’s a lot of famine at the moment… Because all that [I] could benefit from the land there has been restricted. It has brought famine [to my family]. And there’s no solution for [me]. [I have] to be there and bear it, because the land has already been taken.”

Människor jag talade med beskrev jorden som de tidigare brukat som en plats för överlevnad. Den trygghet som marken tidigare gett i form av mat och inkomster var borta. Det gjorde ont att höra hur människor som tidigare varit självförsörjande, kunnat låta sina barn gå i skolan och haft säkra sparkapital genom boskapsskötsel, nu svalt eftersom de fråntagits marken som försörjde dem.

Konflikter inom, och mellan, familjer och byar hade uppstått för att landtillgångarna blivit än mer knappa. De som gjort motstånd eller gått för att skörda sina grödor hade arresterats av polis när plantagen anlagts. I några av byarna hade motståndet varit större. Dit hade soldater kallats för att markera att landet inte tillhörde lokalbefolkningen. Jag fick berättat för mig att fysiskt våld inte varit ovanligt och en person dött av sina skador.

Mangoträd - Foto: Karin Edstedt

Mangoträd bland tallarna. Foto: Karin Edstedt

“Wherever you see some mangoes, that’s where people had settled”.

En gammal kvinna pekade in i plantagen. Jag hade sett mangoträden förut, men utan att förstå vad det betydde att de stod där mitt bland de raka raderna av planterade tallar. Kvinnan berättade att varje mangoträd vittnade om att ett hushåll haft sin gård just där. Träden hade lämnats kvar för att ge frukt åt arbetarna på plantagen, men människorna som hade bott där fick inte vara kvar. Personer jag talade med uppgav att omkring 20-40 hushåll hade tvingats lämna sina hem i skogsreservatet när plantagen anlades.

Både Green Resources och Energimyndigheten uppger att projektet ska bidra till lokal hållbar utveckling genom att 10 procent av intäkterna från projektet går till lokala utvecklingsprojekt. En viss del av deras löften till lokalbefolkningen har infriats. Brunnar har borrats, trädplantor har getts till hushåll och två hälsokliniker har byggts. Säsonganställningar i plantagen har gynnat en viss andel av hushållen i området. Men ingen av de personer som jag pratade med sa att detta kompenserat för de förluster som projektet orsakat. Även om människor inte haft officiell rätt att bruka marken, så har de trots allt gjort det i årtionden och är beroende av de resurser som marken ger. Så såg verkligheten ut när Green Resources skogsplantage anlades. Att då hävda att projektet skulle bidra till hållbar utveckling lokalt är ytterst tveksamt. Tvärtom. Berättelser om ökad fattigdom, matbrist och konflikter vittnar om raka motsatsen.

Vad händer nu?
Kachung Forest Project har tidigare blivit kritiserat av forskare och journalister som kommit till samma slutsats som jag: att projektet skadat lokalbefolkningen och inte varit i närheten av att bidra till lokal utveckling. Kritiken har lett till att Energimyndigheten har pausat sina köp av utsläppsrätter från projektet och ställt krav på Green Resources. Kraven innefattar bland annat att löften om utvecklingsprojekt i lokalområden måste realiseras. Energimyndigheten ska ompröva sitt beslut om fortsatt finansiering. Än är inte sista ordet sagt om Kachung Forest Project. Nästa blogginlägg kommer att diskutera klimaträttvisa och hur handel med utsläppsrätter kan drabba lokala samhällen i globala syd.

*Beatrice heter egentligen något annat.

Text: Karin Edstedt, student och medlem i Afrikagrupperna. Karin spenderade två månader i Dokolo District, Uganda under våren 2017 för att göra en studie om Kachung Forest Project.

Recommended Posts