Striderna inom ANC

Fredag den 31a april vaknade Sydafrika till presidenten Jacob Zumas nattliga beslut att omdisponera flertal ministrar i kabinetten. Totalt har 20 ministrar fått antingen avgå eller dirigerats om till nya poster. Hans kontroversiella beslut har skapat protester runtom hela landet och många kräver Zumas avgång. En stor del av den folkliga protesten har kretsat kring avskedandet av finansministern Pravin Gordhan och hans ställföreträdare Mcebisi Jonas. Zuma rättfärdigar sitt beslut genom att hävda att han driver en “radikal socio-ekonomisk linje” i landet och genom att anklaga Gordhan för att samarbetat med utländska investerare för att avsätta honom. Senaste veckan har protester hörts för Zumas avgång.

Gordhans arbete har ansetts vara principfast och utgjort en del av den interna ANC oppositionen mot Zumas. Förutom att det är ett strategiskt drag av presidenten att klamra sig fast vid makten, kan några händelser förknippas med avskedandet av Gordhan mfl. Zuma krävde förra månaden att Gordhan skulle ingripa i bankernas beslut av avsluta familjeföretaget Guptas bankkonto, då misstanke om korruption förelåg. Gorhan ville inte gå med på det. En annan händelse handlar om den brännande frågan om utvecklingen av kärnkraft i Sydafrika. Under ett londonbesök skulle Gordhan ha närmats av Ryssland i frågan om att utveckla kärnkraft i landet. Gordhan ska ha avvisat förslaget varpå han hastigt blivit hemkallad av Zuma och avskedad.

Regeringsrockadens omedelbara konsekvenser var att valutan genast tappade i värde. Ratinginstitutet S&P sänkte sedan Sydafrika till ”skräpstatus”  vilket innebär en sänkning av landets kreditvärde som gör det svårt och dyrt för landet att ta lån.

Afrikagruppernas partnerorganisation Khanya College höll nyligen en paneldiskussion om den politiska situationen, hur den här krisen och alla reaktioner kan förstås på ett djupare plan. Panelen bestod av moderatorn Maria Van Driel, Oupa Lehulere från Khanya College och Mametlwe Sebei från WASP. Diskussionerna, problembeskrivningen och kärnan av konflikterna inom regeringspartiet ANC kretsade kring multinationell kapital och de olika former av korruption som präglar Sydafrika.

Korruption innebär att en klass, grupp eller individ utnyttjar sin position och stjäl existerande resurser från olika delar av samhället. Oupa från Khanya College menade att den korruption som ANC sedan landets frigörelse ägnat sig åt är småskalig och baserad på stöld av resurser som gör arbetarklassen fattig. Till exempel korruption på kommunnivå där statliga medel använts felaktigt eller genom korrupta former av upphandling. Den andra formen är den storskaliga korruptionen som förs på laglig väg. Den här sortens korruption är begränsad till multinationella företag som nyttjar en monopolställning och drabbar i högre grad medelklassen. Resurser stjäls här i form av till exempel skattesmitning och genom nyliberala och lagliga regelverk där pengar fördelas till färre händer.

Den här storskaliga stölden daterar tillbaka till apartheidsregeringens fall och starten på Sydafrikas demokratiseringsprocess. De stora vita kapitalisterna såg då till att deras förmögenhet och resurser (stulet land och vinst från utvinningen av naturresurser) säkrades och “skyddades” juridiskt från den svarta staten. Dessutom fick de största nationella företagen flytta sin bas till länder som USA och Storbritannien och deras börsmarknader. Alltså blev de tidigare sydafrikanska företagen utländska investerare som lyckades exportera mer än 7 biljarder rand i vinster. Vidare upplyser Oupa att mer än hälften av de största företagen i JSE (Johannesburg börs) är kontrollerade av utländska aktörer som äger en avgörande mängd aktier. Detta är till stor del ett resultat av ANC:s politik och de föregående finansministrarna som har godkänt och stått bakom en nyliberal politik som har lett till att pengar och resurser förblivit kontrollerade av en vit överklass.

Etnicitet spelar således en central roll i tillgången och möjligheten till makt och resurser. När en grupp (vit överklass) har lyckats med att legalisera sin förmögenhet (stöld) och etablera egna lagar och system som de har total kontroll över, har de oftast intresse av att hålla andra sociala grupper utanför. Eftersom dessa aktörer är skaparna av systemet så har de också monopol och kontroll över vem som kan ta sig in i den världen. Den exkluderade svarta överklassen som deltar i den småskaliga korruptionen men som önskar att få tillgång till den stora korruptionen får endast göra det under de stora kapitalisternas villkor.

Om de korrupta ska kunna stjäla på en större skala behöver de kontroll över viktiga institutioner för att få tillgång till sektorer där större mängd resurser cirkulerar. Hittills har Zuma, andra svarta och andra grupper, endast haft makt över statliga bolag och tjänster. Rockaden och avskedandet av finansministern är således också ett sätt för Zuma att ta kontroll  över dessa sektorer och resurser. Familjeföretaget Gupta är dessutom en parhäst som har kapaciteten att utmana de vita kapitalisterna. Målet har varit att få inflytande och kontroll över finansdepartementet och bankväsendet för öppna dörrarna till den lagliga formen av korruption.

Oupa från Khanya College poängterar att den gångna veckans protester är ovanliga berorende på klasskompositionen. De består till stor del av en väl artikulerad medelklass (stor del vita sydafrikaner) som har något att förlora i den här krisen. Huruvida arbetarklassen bör involvera och engagera sig i de här protesterna var en diskussionspunkt i panelen.

När det kommer till “skräpstatusen”, menar Oupa och Mametlwe, att det är en reaktion av aktörer som vaktar det kapitalistiska systemet genom att straffa förändringar som hotar status quo. Däremot skiljde sig deras meningar när det kommer till konsekvenserna för arbetarklassen. Oupa menade att det inte är självklart att bankerna och relevanta investerare och aktörer agerar på dessa rankningar då de oftast har egna måttstock och rankningar. Mametlwe menade å andra sidan att det blir en självuppfylld profetia då Sydafrika är välintegrerad i det makroekonomiska kapitalistiska systemet. Eftersom transporter blir dyrare och att låna svårare påverkas arbetarklassen negativt.

När det kommer till hur krisen ska tacklas ur ett arbetarklass perspektiv betonar Oupa vikten av att organisera sig på ett ideologiskt sammanhållet vis genom att definiera sina egna frågor. Den här krisen eller de följande protesterna behöver nödvändigtvis inte vara speciellt viktiga eller relevanta för arbetarklassen. Med risk att bli dominerad av andra samhällsklasser och deras frågor, poängterar Oupa, att arbetarna inte har så mycket att hämta från den vita överklassen/medelklassens protester. Det händer att olika klassers frågor sammanförs men Oupa menar att så är inte fallet i Sydafrika idag. Kampen mot det nyliberala kapitalistiska systemet är lång och det gäller att vara tålig.

Marit Mevold, praktikant på Afrikagupperna

Recommended Posts