Klimaträttvisa – vem betalar priset för klimatförändringar?

Det var sent på eftermiddagen. Vi satt i bilen på den raka, dammiga motorvägen som gick mellan Kachung Forest Project och den närmaste staden Lira, i norra Uganda. Jag blev ställd när jag fick frågan: vad gör Sverige egentligen sina utsläppsrätter?

Mitt huvud snurrade. Hur skulle jag förklara det här? Som jag ser det är klimatförändringar, och hur vi försöker minska klimatutsläpp globalt, en rättvisefråga. Sverige, som de allra flesta andra industrialiserade länder, köper utsläppsrätter för att nå sina utsläppsmål i internationella klimatavtal. För att minska koldioxidutsläpp globalt infördes det år 1997 flera marknadsbaserade lösningar under FN:s Kyotoprotokoll. Clean Development Mechanism (CDM), är en mekanism under Kyotoprotokollet som tillåter länder i globala nord att finansiera projekt som placeras i länder i globala syd för att minska koldioxidhalter i atmosfären. Kachung Forest Project i Uganda är ett så kallat CDM-projekt. Genom dessa projekt skapas utsläppsrätter som sedan kan handlas med och säljas mellan länder i nord. FN:s klimatkonvention förespråkar att globala utsläppsminskningar ska göras så ”kostnadseffektivt” som möjligt. Detta gör att CDM projekt lagts i länder i syd, där mark, arbetskraft och andra resurser är billigare än i andra delar av världen. En stor del av Sveriges utsläppsminskningar sker därför inte i Sverige, utan i länder i syd genom köp av utsläppsrätter från olika projekt. Logiken bakom CDM säger att länder i nord ska kunna nå sina mål om att minska sina utsläpp under Kyotoprotokollet och att projekten som de investerar i ska bidra till hållbar utveckling lokalt i länder i syd. På det viset ska CDM systemet se rättvist ut på pappret.

Vad innebär det här för Sverige?
Vi behöver inte drastiskt ändra på vår livsstil eller ställa om vår ekonomi för att sänka våra utsläpp, utan vi kan istället betala till ett projekt som Kachung Forest Project i Uganda där koldioxidhalten minskas långt bortom våra gränser men tillgodoräknas Sverige eftersom den svenska staten investerar i projektet. Systemet blir orättvist eftersom det tillåter länder i väst att fortsätta konsumera, behålla ekonomisk tillväxt och köpa sig fria från att verkligen minska sina utsläpp.

En tredje börda
Uganda, tillsammans med resten av Afrikas länder, har historiskt bidragit minst till global uppvärmning. På grund av sin geografiska placering på jordklotet kommer Afrika att drabbas (och drabbas redan) värst av klimatförändringar. CDM-projekt som anläggs i länder syd har fått kritik för att ta resurser och mark i anspråk. De ska bidra till hållbar utveckling lokalt, men i praktiken har det visat sig att det ofta är långt ifrån verkligheten. Det finns exempel på projekt, som Kachung Forest Project i Uganda, som istället för att bidra till lokalsamhället skapat ökad fattigdom och konflikter. I dessa exempel kan en säga att globala åtaganden för att minska klimatutsläpp skapar en ”tredje börda” för lokala samhällen i syd. Länder som gjort minst för att orsaka klimatförändringar, och som även kommer drabbas hårdast, får betala ett högt pris när stora klimatkompenseringsprojekt anläggs i länder i syd eftersom kostnaderna för att minska utsläpp betalas av lokala samhällen.

Klimaträttvisa
Forskare och aktivister som förespråkar klimaträttvisa menar att klimatfrågan handlar om social rättvisa. De anser att klimatförändringar kommer att förstärka globala ojämlikheter mellan länder och att lösningar på klimatkrisen därför måste grunda sig i en syn på resurser och försörjning från ett rättviseperspektiv.

En by ledare vars by gränsar till Kachung Forest Project beskrev projektet såhär:

“Those [Europeans] want to have good air… so they come [here] and capture the fresh air and they take it to European countries.”

Hur land används för dessa projekt som genererar utsläppsrätter, och vilka konsekvenser projekten skapar för människor i lokala samhällen, ekar koloniala strukturer. Kachung Forest Project, där den svenska staten köpt utsläppsrätter från det norska skogsbolaget Green Resources, tar upp mark och andra resurser från människor som bor i den fattigaste regionen i Uganda för att lösa ett problem som är skapat i nord. Utan att bidra nämnvärt till en ökad välfärd i lokala samhällen tas Afrikanska resurser än en gång i anspråk för att stilla ett behov i västvärlden. Detta är mycket problematiskt ur ett klimaträttviseperspektiv.

Text: Karin Edstedt, student och medlem i Afrikagrupperna. Karin spenderade två månader i Dokolo District, Uganda under våren 2017 för att göra en studie om Kachung Forest Project.

Läs mer:
Läs Karins tidigare text; Mangoträden står kvar som bevis

Recommended Posts