Katastrofen är nära förestående. Men vilka förstör vi klimatet för?

Vi matas ständigt med nyheter om torka, översvämningar, orkaner, utdöende arter, smältande glaciärer, värmerekord. Frågan är inte längre om klimatet kommer att förändras, utan frågan är när kommer vi till ”the point of no return”, hur stor kommer katastrofen att bli och vilka är de som kommer att drabbas värst? Julia Hedberg medlem i Afrikagrupperna skriver inför Klimatriksdagen.

Sedan Kyotoförhandlingarna 1997 har handel med utsläppsrätter varit den dominerande mekanismen och klimatåtgärden för att minska utsläpp av växthusgaser. Handel med utsläppsrätter och att kompensera sina utsläpp genom olika typer av kollagringar, är en kostnadseffektiv klimatåtgärd som inte hindrar ”business-as-usual”. Vi har under alltför lång tid sett klimatkompenseringsprojekt i Syd framställas som en “win-win-win situation” då de sägs samla in de klimatförstörande växthusgaserna från atmosfären, underlätta för köparen av klimatkompenseringen att minska sina utsläpp och samtidigt bidra till hållbar utveckling på lokalnivå. Verkligheten, på många ställen, ser dock väldigt annorlunda ut och överensstämmer sällan med detta narrativ.

Trees for Global Benefits
Jag har själv studerat ett trädplanteringsprojekt för klimatkompensering i västra Uganda. Projektet, Trees for Global Benefits, går ut på att bönder planterar träd på sin egen jordbruksmark och sedan får betalt för den koldioxid som dessa träd absorberar under en 25-årsperiod. Den absorberade koldioxiden säljs sedan som utsläppsrätter till företag på den frivilliga utsläppsmarknaden. Detta projekt framställs som ett bättre alternativ till andra klimatkompenseringsprojekt då det involverar bönderna istället för att utestänga dem som tidigare Clean Development Mechanism-projekt har fått kritik för att göra, samt att det bidrar till hållbar utveckling på lokalnivå. Bönderna jag intervjuade lyfte dock upp en del kritiska aspekter. Bland annat så ska betalningarna bidra till en inkomststabilitet för dem, men de räcker ofta enbart till att underhålla träden. Risken finns också att träden dör i tidiga stadier på grund av. pest, torka eller näringsfattig jord. Om träden dör kan det innebära att bonden inte uppfyller de uppsatta kraven för betalning ställda av den projektorganisationen, och därmed blir utan betalning. En annan kritisk aspekt är att träden måste stå kvar i 20-25 år medan bönderna enbart får betalt 5 gånger under de första 10 åren. Detta har setts bidra till osäker mattillgång, eftersom när träden växer sig stora så är det svårt att få grödor att växa på samma odlingsmark. Detta kan bli extra tufft för de bönder som har lite odlingsmark, eftersom de då inte kan odla matgrödor. Denna minskade mattillgång har setts leda till att bönderna hugger ned projektträden för tidigt, exempelvis efter 10 år då betalningarna upphör, vilket innebär att träden inte insamlat den mängd koldioxid som redan är såld till köpare av utsläppsrätterna, och att de därmed inte bidrar till den klimatnytta som utlovats.

Vidare så kan dessa projekt ha en dålig inverkan på bönder som inte är med i projektet men som har angränsande odlingsmark till mark där projektträden planterats. Då träden kräver mycket vatten och näring för att växa samt har långa rötter, kan detta påverka grödorna som växer i närheten negativt. Detta kan då påverka mattillgången för bönder som inte är med i projektet, och som inte får någon ersättning överhuvudtaget.

Men det bekymmersamma och problematiska i detta ligger egentligen bortom att bönderna ofta prioriterar att plantera dessa “carbon trees” istället för matgrödor, och som en konsekvens minskar sin matsäkerhet, eller att de enbart får betalt för träden de första tio åren men måste sköta om dem i 25 år, eller att plantering av dessa träd har setts utarma odlingsmarken för dem och bönder med närliggande mark, även om dessa givetvis är viktiga aspekter att beakta och utvärdera. Det riktigt problematiska i detta projekt, och hela mekanismen handel med utsläppsrätter och klimatkompensering, är att vi i Nord kan fortsätta vår överkonsumtion och förbränning av fossila bränslen eftersom fattiga bönder i Syd kompenserar våra utsläpp åt oss. Så länge det finns billiga utsläppsrätter att köpa kommer andra klimatåtgärder att nedprioriteras, status quo att upprätthållas, och de globala orättvisorna att öka. För att hindra klimatförändringarna att nå ”the point of no return” måste vi satsa alla resurser på att minska utsläppen vid utsläppskällan, det vill säga här i Nord.

Höga förväntningar inför klimatriksdagen
Med detta som bakgrund, så är våra förväntningar inför Klimatriksdagen många. Vi ser framemot att träffa andra som kämpar för en hållbar och rättvis morgondag, diskutera motioner som idag är radikala men imorgon ses som naturliga och nödvändiga, knyta kontakter för framtida påverkansarbete, och framför allt så hoppas vi att de förslag vi röstar fram kommer att uppmärksammas i valrörelsen, och att den nyvalda riksdagen sedan till hösten tar fram konkreta klimatåtgärder inom Sveriges gränser, för vi behöver göra något nu, vi behöver göra något här, och vi behöver göra det tillsammans!

Klimatet är en av de viktigaste frågorna just nu och måste prioriteras av politikerna. I helgen hålls Klimatriksdagen med syftet att lyfta upp klimatfrågan i valdebatten och visa att det finns ett brett stöd från civilsamhället för kraftfulla klimatbeslut, och där kommer jag och Ludwig Bengtsson att representera Afrikagrupperna. Följ oss på Instagram och Twitter under helgen!

Text: Julia Hedberg, medlem i Afrikagrupperna
Foto: På fotot ser vi Mary Nakatete när hon jobbar på sin mark. För henne och andra bönder är deras rätt till mark ovärderlig för deras matförsörjning. På grund av det kan det därmed bli problematiskt om man planterar träd för klimatkompensering istället för att låta dem fortsätta bruka sin jord. Fotograf: Julia Hedberg

Recommended Posts