Namibia i glädje och sorg

IMG_5157I går följde jag för första gången en vän till sista vilan i Namibia. Det känns konstigt efter en så kort tid att behöva uppleva det. Elizabeth bakade bullar i mitt kök och skulle snart starta en ny verksamhet och sälja grillad kyckling genom att låna min grill. Men en sjukdom kom emellan och så dog hon.

Här i Namibia dör man ung i alla fall om man är fattig. Man kan i snitt räkna med att få leva 20 år längre om man råkar vara född i Sverige. När jag kom till ceremonin var det första jag fick höra en stor besvikelse över att jag inte hade med min kamera. Jag ursäktade med att säga att jag var ovan vid att fotografera vid denna typ av händelser och så jag blev tvungen att fixa fram kameran.

På begravningsplatsen i Katutura var det fullt tryck med flera begravningar sida vid sida och varje begravningståg hIMG_5142ade hundratals personer i sitt följe. Konstigt i ett land som annars förvånar genom att det är tomt med folk över allt. Det var mycket som hände; barn sprang omkring, vänner höll inlevelsefulla tal, en kvinna skulle plötsligt föda, sånger i flera stämmor, sorg, gråt, förtvivlan och flera svimmade.

Elizabeth arbetade som hemhjälp och bodde i ett skjul, som så många av de fattigaste. Hon lämnar efter sig 7 barn, det yngsta är 12 år gammal. Barnen har alla olika pappor utom två. -de är tvillingar. Oftast fattas männen. Ingen av de 6 papporna kommer på begravningen.

Jag känner en stor respekt för kvinnorna här som så troget och hängivet tar hand om sina och andras barn, delar med sig av det lilla de har och visar vägen i glädje och sorg. De har ofta, precis som Elizabeth hade, en plan framåt hur dystert deras liv än ser ut.

– Hon var den enda som brydde sig om oss, säger Mona, en av döttrarna till mig efter begravningen. Hon ville förklara varför systern hade svimmat. Ja, jag vet svarade jag och mötte hennes sorgsna ögon. – Vår mamma var som skuggan av ett träd. Hon fanns alltid troget vid vår sida.

Recommended Posts