Gynnsamma förändringar för barn i Luandas förorter

I en av Luandas förorter ligger ett av nätverket Mulher de Cazengas förskolor. Där jobbar pedagogen Maria Jose Mateus som även är koordinatör för nätverket. Hon har varit med sedan starten och berättar att på slutet av 90-talet under inbördeskriget var situationen svår för barn och ungdomar i förorterna. Många barn levde i hushåll utan föräldrar och andra vuxna. Dessa barn utsattes för rån och olyckor. Hon berättar om barn som fallit i vattentankar och om barn som bränt sig allvarligt på grund av dålig bensin. Barn blev även kidnappade. Överallt talades det om barn som försvann spårlöst.

– Vi behövde göra något. Vi hade ingen plats, inga lokaler, men vi hade våra bakgårdar, berättar Maria.

Maria

Maria

På bakgårdarna började Maria tillsammans med några andra kvinnor från området att utveckla program för undervisning i närområdet. De lyckades utbilda sig själva och skapa förskolor, men behövde samarbeta med andra organisationer i närområdet och så kom nätverket till 2008. Nätverket består av 11 medlemsföreningar, 87 kvinnor och 24 män. Det är kvinnoföreningar, kyrkliga föreningar, föreningar av lärare som jobbar med alfabetisering, föreningar av traditionella barnmorskor, föreningar av ungdomar som jobbar med hiv och ungdomar som jobbar med våld i nära relationer. 2009 fick de kontakt med Afrikagruppernas partnerorganisation ADRA och har sedan dess jobbat tillsammans. Genom ADRA får de vidareutbildning och ekonomiskt stöd. Idag samarbetar de även med staten men i det samarbetet får de inget materiellt.

Syftet med nätverket är att jobba för att mänskliga rättigheter ska respekteras. Genom åren har nätverket bland annat jobbat med att hjälpa till vid registrering vid födelse vilket inte har varit en lätt procedur. De har jobbat med renhållning, återvinning och hållbarhet. De har även jobbat med att hjälpa kommunen att informera så att folk ska vilja vaccinera sig. Nätverket har också jobbat med kvartersbanker och kompetensutveckling kring hushållning och sparande kopplat till bankerna. ADRA har hjälpt till med kompetensutveckling och bistått med startkapital. Genom bankerna kan de lägga undan pengar för svårare tider samt att de finns till fördel för dem som har det svårt. Kvartersbankerna har löst ett hinder i vardagen. Bankerna gör det möjligt för nätverket att bevilja mikrolån till initiativ i kvarteren. Det är främst projekt för att stärka kvinnor ekonomiskt och uppmuntra entreprenörsverksamheter.

img_00622

Väskor och skor uppradade på en av nätverkets förskolor.

I nätverket finns idag 20 förskolor. Varje förskola har tagit emot 50-70 barn mellan 2-5 år. Nu under den ekonomiska krisen kan de inte ta emot lika många barn och de har skurit ner verksamheten med ca 20%. Det kostar 5000 kwanzas per barn och månad på förskolorna. I det priset ingår frukost och lunch.

Nätverket har fått ett gott rykte och ställning. De har lyckats avråda myndigheterna att stänga två skolor i området och istället investera i dem. Genom arbetet på förskolorna såg de behovet av att jobba med genusperspektiv och genusmetoder. De såg olika beteenden mellan mammor och pappor. Papporna såg det mer som en skyldighet att lämna och hämta sina barn, de visade lite intresse för barnen. Platserna på nätverkets förskolor är eftertraktade på grund av deras undervisningsmetoder. Maria berättar att de ser förändringar, att arbetet haft inverkan på attityder och beteenden i förhållningssättet till barn.

– Papporna har nu en annan attityd. De pratar med oss pedagoger om sina barn. De intresserar sig för hur barnen har det. På förskolorna får barnen en utbildning som uppskattas av föräldrarna och vi blir uppsökta tack vare vårt sätt att undervisa. Barnen kommer ut med en vision och är socialiserade, inte blyga. Lärarna i skolorna märker skillnad mellan barnen som gått på våra förskolor och de som inte gjort det. Många av barnen som gått på våra förskolor kan börja tidigare i första klass men måste sen vänta för att komma in på gymnasiet.

Maria och hennes kollega Eunice Mateus, chef för en av förskolorna beskriver arbetet med barnen som ett väldigt vackert arbete.

– Det är lugnt och roligt, en lär sig mycket av dem genom deras lärande. En blir en ödmjuk person. Vi får respekt i samhället. Barnen visar saker för oss hela tiden, säger Eunice.

– Vi blir mer som barnen. Det är roligt. Vi leker och sjunger. Barn är inte högfärdiga. Vi känner att det är synd att andra inte har möjligheten att jobba med det här, säger Maria.

Maria varit med och byggt upp en framgångsrik verksamhet som förändrat förutsättningarna för barns uppväxt i området. Nu vill hon och hennes kollegor i nätverket ta sig an ett annat problem.

-Kvinnor har ett stort problem i Angola. Marken tillhör generellt män, säger Maria.

En kvinna på gräsrotsnivå kan inte ta lån eller mikrokrediter. Kvinnor har ofta inget ID. De äger inte sitt eget hus, det gör männen. Kvinnor kan inte ge garanti för lån.

– Vi måste lära oss mer oss om dessa rättigheter. Vi vill studera marklagen utifrån ett genusperspektiv.

Eunice

Eunice, chef på en av nätverkets förskolor i Luanda.

Recommended Posts