Då och nu

Jag har haft besök från Afrikagruppernas kontor och styrelse under några veckor tid i samband med vårt årliga partnermöte som avslutades igår. Här skriver Anders Ahlqvist, styrelseledamot, om sina intryck och jämförelser med när han senast var i Angola 1993:

Vad jag ser

Anländer till Luanda fredag morgon. Solen steker på huvudet och det är tjugo år sedan jag var här senast.

1992 var det fullt krig och stor osäkerhet på gatorna, tullkontrollen tog timmar på sig,varje krona skulle redovisas både när man for in och ut. Det fanns inga privata bilar på vägarna. Kanske några taxi-bilar.

Varje bostad för utlanningar hade fyrfaldig säkerhet och de sista var sovrummen med gallergrind. Ändock lyckades  det med överfall  på svensk personal och kvinnor blev våldtagna.

Vi var världsmästare på att springa tjugo trappor upp i svenskhuset, detta utan lyse och i beckmörker.

Nu

blir jag mottagen i stor bil med luftkonditionering. Av personer som vågar beskriva den politiska situationen i landet. Får genast en sval drink och gott kaffe på flygplatsen. Pakeringen är full med stora bilar, ofta nya och de ser ut att vara privata. Ingen ser ut att särskilt vakta en speciell bil och så ut i trafiken.

Den är nog lite speciell för hastigheten är nog inte mer än 10 km per timme. Varje mm utnyttjas för att komma fram och det ser ut att vara den starkes rätt. Inga repor dock men infarten tog någon timme. Några besök pa kontor som chauffören valde. Byggnaderna såg mycket slitna ut, men inne på kontoren satt angolaner som arbetade med de senaste programvarorna och var uppkopplade med senaste verktyg i telefonväg. Det var ett arkitektkontor och de som jobbade där arbetade med ritningsprogram (CAD/CAM) som jag inte sett i Sverige.

Flera kontor ser jag och de flesta byggnader är lite risiga, men utrustningarna är de senaste på marknaden.

Sedan lunch. De besökande ser ut att vara poliser, tjänstemän och hemmafruar. Ganska gott. När vi får räkningen så hoppar jag till. Tre gånger priset för en lunch i Sverige. Hur är det möjligt? Tittar mig runt igen och tycker att ingen i lokalen borde ha råd att äta ute och i alla fall inte hela månaden?

Nu tillbaka till flygplatsen for att resa till Benguela. Här kanner jag igen mig till en del.  Lite klättrande av passagerare på ryggen som vill komma före i kon. Ser någon som kanske vill betala extra för att komma med flygplanet. Men i stort sätt behöver vi inte muta oss fram for att komma med ett flygplan.

Nåväl vad är det jag ser och vad är jag med om? Ännu vet jag inte ?

Några dagar senare har vi varit och besökt våra partners. Jag har observerat att solen lyser mycket och att jag inte skulle klara många timmars arbete ute på fälten, att barnen är många och kvinnorna ser lite tröttkörda ut och att vatten saknas på vissa fält..

Mina kollegor säger dock, men Anders ser du inte att de har en traktor och att de även har lastbilar att köra sina produkter till marknaden  med.

Ja vad ser jag egentligen?

Jag har några dagar till att se vad jag ser.

/Anders Ahlqvist

P.s. Missa inte nya AGERA som finns ute nu!

Recommended Posts