Debattartiklar och brev

Detaljer

Publicerad tisdag, 10 oktober 2006 16:08

Replik till Klas Sandström (Omvärlden 6-2006) och Fredrik Segerfeldt (Omvärlden 5-2006)

I Omvärlden nr 5 vill Fredrik Segerfeldt påvisa brister i vår argumentation om vattenprivatiseringar. Segerfeldt invänder mot vårt påstående att samstämmigheten mot vattenprivatiseringar successivt ökar och menar att vi saknar belägg för ett sådant uttalande. Istället hävdar Segerfeldt att de privata investeringarna i vattensektorn i fattiga länder ökade med 36 procent år 2004. Det stämmer säkert, men procenttalen fungerar inte som argument mot det vi vill belysa. Vattenprivatiseringarna har ökat, det är ju därför ämnet är aktuellt.

Faktaunderlagen till vårt påstående om en ökad samstämmighet kring de negativa effekterna har vi främst hämtat från 2006 års internationella vattenkonferens i Mexiko som bland annat innehöll analyser av de senaste årens vattenprivatiseringar. I samband med konferensen släpptes också FN:s rapport, The United Nations World Water Development Report 2. I den framförs stark kritik mot majoriteten av de vattenprivatiseringar som genomförts i fattiga länder.

Segerfeldt belyser sina argument genom att använda det positiva exemplet Ecuador. Det är i och för sig ett intressant exempel men problemet är att vad som helst kan bevisas med exempel. Inte heller är det representativt att fastställa ett samband mellan minskad spädbarnsdödlighet och vattenprivatiseringar. Spädbarnsdödligheten sjunker nästan över hela världen, vilket gör att dess ”samband” kan härledas till det mesta.

I OmVärlden nr 6 överanalyserar Klas Sandström vår text när han tror att Afrikagrupperna inte vill se någon privat inblandning alls i vattenhanteringen. Syftet med vår text var att påtala faran i att dogmatiskt byta från det offentliga till det privata. Tanken var att påtala om vikten av att införskaffa mer kunskap och kompetens i sakfrågan som kan förflytta oss ifrån just ensidiga val.

I sammanhanget kan sägas att Afrikagrupperna skulle vilja se en utveckling där civilsamhället och lokalbefolkningen själva skapar smidiga distributionsformer till lämpliga kostnader (gärna helt gratis) för människor i fattigdom. Företagens och regeringars primära roll blir att bygga respektive ansvara för hållbara infrastrukturer för vattnet. I en god samhällsutveckling kan sedan befolkningen själva bestämma och utveckla hanteringen av vattnet med hjälp av den offentliga och den privata sektorn.

I dagsläget är det avgörande att det är det offentliga som bestämmer över priset på vatten. Det är också viktigt att länder kan bestämma över sin egen vattenförsörjning. Privatiseringarna av vattenförsörjningen i Moçambique och Sydafrika är resultat av påtryckningar från Världsbanken och bilaterala biståndsgivare i samband med låneförhandlingar.

Det är också beklämmande att se hur Sverige och Europa genom GATS förhandlingarna i WTO försöker tvinga fram liberaliseringar av vattenförsörjningen i andra länder när vi själva inte ser det som en bra lösning hemma. Sverige kommer från och med den 1 januari 2007 att ha en Vatten & Asbest lagstiftning som gör det klart att vattenförsörjningen ska skötas av kommunerna. Denna dubbelmoral leder inte till en positiv utveckling.

Deniz Kellecioglu
Utvecklingsekonom
Afrikagrupperna

Gabi Björsson
Kanslichef
Afrikagrupperna