Hemliga miljardlån skapar ekonomisk kris i Moçambique

De senaste åren har Moçambiques haft hög ekonomisk tillväxt om cirka 7 procent. Trots detta har inte fattigdomen minskat avsevärt. Tillväxten har drivits av kapitalintensiva investeringar som främst fokuserat på råvaruexport av fossila bränslen och metaller. Det har inte skapat många nya arbetstillfällen samt gjort landets ekonomi extremt sårbar för förändringar av världsmarknadens råvarupriser.

Idag ser vi en situation där hög statsskuld tillsammans med svår torka och fallande råvarupriser har försatt landet i ekonomisk kris. Krisen har inneburit devalvering av valutan, höga räntor samt svårigheter att betala ut löner till lärare och sjuksköterskor. I början av april sänktes den lägsta minimilönen för statstjänstemän till under 60 dollar per månad för första gången sedan 2006 (i Moçambique kostar en liter mjölk 1,14 dollar). Vidare uppges att knappa resurser finns tillhandla för att kunna genomföra valet 2018.

Landets höga statsskuld beror till stor del på två hemliga lån som togs av moçambiquanska regeringen 2013. När lånen togs hade regeringen stora avkastningsvisioner utvinning av landets naturgasreserver skulle kunna skapa. Lånen togs av de statligt ägda bolagen, Proindicus och MAM och utfärdades av två Londonbaserade banker, Credit Suisse och ryska VTB. Som säkerhet fick de garantier utställda av finansminister Manuel Chang, vilket hölls hemligt för parlamentet och allmänheten. Tillsammans med en äldre låneaffär uppgår lånen till två miljarder dollar. Lånen uppges ha tagits för att finansiera fiske, kustsäkerhet och vapen till striderna mot Renamo-rebellerna.

När naturgaspriserna rasade och utvinningen av naturgas försenades blev det uppenbart att det inte fanns tillräckligt med pengar för att återbetala lånen och det hemliga lånepaketet offentliggjordes våren 2016. Lånen anses vara olagliga och ogiltiga enligt konstitutionen då endast parlamentet kan utfärda garantier för lån. Uppdagandet av den hemliga låneaffären resulterade i att den internationella valutafonden, IMF, ställde in utbetalningar av nödlån och samtliga biståndsgivare (däribland Sverige) avslutade sitt budgetstöd till Moçambique. Detta förvärrade den ekonomiska krisen ytterligare och tvingade fram ett åtstramningsprogram.

Till följd av lånen har Moçambiques utlandsskuld ökat drastiskt och uppges vara 11,6 miljarder dollar, 93% av BNP och tre gånger högre än landets exportinkomster. Utan lån från IMF och Världsbanken kommer Moçambique omöjligt kunna betala skulden.

I Moçambique pekas fingrarna på tidigare president Armando Guebuza och finansminister Manuel Chang. I London har däremot fokus legat på Credit Suisse och VTB. Bankerna lånade inte ut pengarna själva men sålde obligationer och delar av lånen till investeringsfonder och andra långivare. Genom att hålla lånen hemliga blev obligations- och låneinnehavarna inte informerade av bankerna om att lånepaketet på 2 miljarder dollar drev Moçambiques skuld till ohållbara nivåer vilket skulle göra återbetalning mycket osannolikt. På stora lån som dessa gör bankerna normalt vad som kallas en ”due diligence” –studie där man tittar på lånets lönsamhet och låntagarens möjligheter att återbetala. Även den mest överskattade studien skulle ha visat att statsgarantin undertecknad av Chang inte var giltig, och att återbetalningsplanerna inte var realistiska. Lånen borde således aldrig ha utfärdats.

35 civilsamhällesorganisationer i Moçambiques driver nu en kampanj för att lånen ska avskrivas och att regeringstjänstemän och långivare ska ställas till svars. Civilsamhället förespråkar även att IMF ej ska utfärda nya lån förrän lånen avskrivits och åtgärder som säkerställer transparens och ansvarsutkrävande vid belåning vidtagits. Den brittiska rörelsen Jubilee Debt Campaign stödjer det moçambiquanska civilsamhällets krav och uppmanar Storbritannien att lagstifta om att lån som ges till regeringar av privata banker måste offentliggöras, för att bryta trenden av skuldkriser.  Jubilee Debt Campaign poängterar vidare att 90 procent av de afrikanska statsobligationerna söder om Sahara ägs av brittiska privata banker och att Moçambiques fall bör ses som varningstecken för en betydligt större världsomspännande skuldkris i utvecklingsländer världen om.

Sedan finanskrisen 2008 har vi sett en trend av oansvarigt lånande från västvärlden. Ett utlånande som riskerar att skapa en skuldfälla för människor i fattigdom runt om i världen, särskilt i Afrika. Regeringar har inte råd att betala sina skulder och således inte att tillhandahålla grundläggande tjänster som hälso- och sjukvård och utbildning.

Lånen till Moçambiques borde aldrig ha utfärdats. Ansvariga ministrar och banker bör ställas till svars. Den moçambiquanska befolkningen har drabbats hårt av skuldkrisen och deras situation kommer med största sannolikhet förvärras ytterligare om återbetalning av lånen krävs.

Thea Holmlund, Afrikagrupperna Johannesburg

Recommended Posts