Min stereotypreproducerande resa genom Småland

När tidningen Östra Småland Nyheterna publicerade artikeln En äventyrsresa genom södra Afrika satt jag på Afrikagruppernas kontor i Johannesburg och läste den. Texten skapade ett brett spektrum av känslor hos mig.

Artikeln är en vit mans beskrivning av hans semesterresa genom södra Afrika och radar upp ett pärlband av de klassiska stereotyperna av ”Afrika”. Ett Afrika som beskrivs som farligt, fullt med vilda spännande djur och natur, porträtteringen av svarta glada barn, fattiga människor och hyddor. Artikeln beskriver ingenting utanför den stereotypa bilden utan rapar upp plattityder som ”det var riktiga afrikakänslor”, ”den fattiga men glada urbefolkningen”, ” vi klagar över ljummet kaffe men de var alltid glada och vänliga”. Har vi inte läst nog av såna här förminskande beskrivningar?

Östra Småland Nyheternas ansvariga utgivare Gunilla person fick snabbt ett mail om alla problematiska meningar, framställningar och maktstrukturer artikeln reproducerar. Hon svarade någon vecka senare och menade att kritiken var relevant men inte till just den här artikeln eftersom det endast var hans ”personliga reseupplevelse”.

Ah, men då så! Då tar vi kampen någon annan stans, det är endast hans personliga upplevelse.

Personligt = opolitiskt? oproblematiskt? Känner jag inte igen det här från någonstans…?

Min första reaktion var att skratta och jag har låtit den känslan leda. För att förtydliga kritiken roade jag mig med att skriva ett resereportage om Min äventyrsresa genom Småland och skicka en kortare version av den till Gunilla Persson som ännu inte har svarat.

Jag ville komma bort från storstan för att uppleva den lugna landsbygden och en campingsemester i Småland blev det självklara valet. Efter att ha kört längst motorvägar och landsvägar kom jag fram till min destination. Jag satte upp mitt tält i bushen nära den småländska urbefolkningen som gjorde starkt intryck på mig.

Urbefolkningen visade alltid stort intresse när jag från storstan kom till en by. De ständigt gnetiga bönderna ville dock inte hälsa eller småprata. Jag förstod inte alltid vad de sa men uppfattade att de hade stora problem med att jag campade på deras mark.

Dock såg jag att de var hårt arbetande och väldigt driftiga. De verkade ha ett väldigt isolerat och tufft liv då många levde väldigt snålt och långt från stan. Det blev tydligt varför nästan alla valde att emigrera till Amerika när det var som tuffast.

Jag som äter mest sallad här hemma och sällan provar något nytt fick prova på palt. Vi stockholmare klagar om vi får ljummet kaffe, men jag blev inte bjuda ens på det. Det får en att uppskatta de små sakerna i livet. Jag fick vara med och klappa korna och det gav riktiga smålandskänslor.

Poängen att skriva den här reseskildringen var inte att förminska smålänningar och jag ber om ursäkt om någon missat satiren och tagit illa upp. Poängen är att en sådan här text aldrig skulle publiceras om Småland.

Kära Östra Småland Nyheter, er artikel är inte en text om en resa varsomhelst. Ett resereportage om Småland skulle aldrig ha innehållit liknande nedvärderande och förminskande beskrivningar. På samma villkor bör en artikel om södra Afrika präglas av ett kritisk tänkande och med ett maktperspektiv, som inte cementerar stereotyper. Det personliga spelar roll och maktstrukturer återfinns överallt och kan antingen reproduceras eller motarbetas. Valet är ert.

Marit Mevold, praktikant på Afrikagrupperna i Johannesburg

Recommended Posts