Turism och diamanter

Den lilla byn Kalandula i kommunen med samma namn går igenom en process av snabb förvandling. Kalandula ligger i provinsen Malanje och är mest känt för det imponerande vattenfallet, det andra största regionen efter Viktoriafallen säger man. Och fallen är imponerande, mycket också eftersom naturen fatiskt i stort sett är orörd, samhället ligger någon kilometer bort och det enda som byggts vid de brusande, stormande fallen är en liten utkiksplats från portugisernas tid som låter besökaren luta sig över kanten och uppleva svindel i magen utan risk för att trilla ned och tumla runt i det forsande vattnet på vägen mot en säker död. På andra sidan finns en övergiven byggnad, också den ett minne sedan kolonialtiden och  en gång ett hotell, numera kan man inte ta sig till vare sig hotellet eller till den sidan överhuvudtaget då bergssidan är helt översållad med minor sedan kriget. Men Kalandula är lokalbefolkningens utflyktsmål. På helgerna fylls platån med utisktsplatsen ovan fallen med grillande, badande och semesterfirande angolaner.

Nu ska det dock bli annat ljud i skällan. Det ska bli nationell och internationell turism. Ett stort lyxigt hotell har redan byggts och det rustas för mer. I Malanje stad finns det redan casino och finfina resturanter för förbipasserande turister och gubbar i diamantbranschen. Det finns pengar att tjäna här och det finns gott om enreprenörer som ser potentialen.

Kalandula är redan, hur långt bort ifrån allt det än kan te sig för en besökare, en genomfartsort, särskilt för militärer som stationeras här under ett par månader och sedan byts ut. Genomflöde av människor betyder också ett flöde av resurser, såväl i form av intryck från omvärden och i reda pengar. Detta innebär naturligtvis en större utvecklingspotential för Kalandula än för många andra av alla de småsamhällen som ligger utspridda på den angolanska landsbygden. Men det innebär också en ökad social utsatthet och ökad risk för exploatering för den mindre privilegierade delen av befolkningen. Många är de tonårstjejer som säljer sin kroppar för saldo till telefonen eller pengar till skoluniformen till de tillfälligt stationerade militärerna. De är någons flickvän för ett par månader och sedan blir de någon annans flickvän när militärerna byts ut mot nya och så går det runt. Prevalensen av könssjukdomar och hiv är också högre här och, mest alamerande, ständigt ökande. Kunskapen om desamma och möjligheterna att skydda sig är dock inte ökande i samma takt.

Så kommer turismen och ökad genomfart innebära utveckling för Kalandula? Igår firade man självständighetsdagen med att inviga en rad olika samhällsnyttigheter som hälsoposter och skolor. Vägen blir bättre, näringarna fler och butikerna och restaurangerna skapar jobb och inkomst åt många. Det är såklart utveckling. Men hur ser det ut med prostitutionen och hivprevalensen? Hiv drabbar ett samhälle i sin helhet och ser inga gränser vad det gäller kön, status eller ålder. Men samtidigt så vet vi idag att unga kvinnor är mer utsatta både socialt och biologiskt och särskilt i ett inledningsskede av en hiv-epidemi är det de unga som drabbas, och då särskilt unga flickor vars enda kapital är kroppen och som saknar förhandlingsmakt. Det är inte i första hand de statusmässigt och ekonomiskt privilegierade äldre männen som drabbas hårdast. Är det kanske lättare att se genom fingrarna när det är de unga kvinnorna som offras på utvecklingens altare, som betalar priset för the ‘greater good’?

Kanske är jag pessimistisk nu. Det är inte så att jag är utvecklings- eller entreprenörsfientlig. Det är bara det att den snabba kommersiella frammarschen så att säga lämnar mycket i övrigt att önska sedd ur ett socialt/rättighetsbaserat/hälsoperspektiv.

/Anna

Recent Posts