Tills dansen skiljer oss åt

Jag är tillbaka i Angola. Tillbaka till spontanta dans- och musiknummer på gatan. Tillbaka till en kaffe på flygplatsen för 55 sek. Tillbaka till generatorernas eviga surrande, till att bli stoppad av polisen som med tålamodsprövande metoder gör sitt bästa för att hitta något litet fel jag råkat begå så att kanske kanske kan jag mutas på några kwanza? Icke! För jag är tillbaka med ett lugn utan dess like, ett stort leende och ett års tidigare erfarenheter.

Dessutom har jag som mål att komma bakom trixet för att nå djupare in. Bilen som fanns till mitt förfogande i Luanda har jag sålt och därför återupptäckte jag staden under förra veckan till fots och via candongueiro (lokal minibuss med få säkerhetsmarginaler).

I takt med att Angola utvecklas börjar även den kommunala trafiken att växa. Tre kronor kostar en biljett. Världens dyraste stad visar plötsligt en ny sida. Ett besök på naturhistoriska museet går på 10 sek. Innan jag åker till flygplatsen nästa gång kan jag ju förska komma ihåg att dricka kaffet hemma.

Väl i Benguela tog min kompis Patricia med mig till en danslektion. Tillsammans med ett 30-tal halvprofessionella 16-åringar svettades vi till sembasteg i två timmar på taket till ett hyreshus utan el och därmed inte heller någon musik. Takten höll vi själva, hummandes populära sånger vi lärt oss via radion. Dessvärre kom en granne och klagade på allt oväsen (!) vilket avbröt aktivteten men inte hängivenheten. Någon kände någon som har en farbror med en stor bakgård där vi kunde träna dagen efter. Sagt och gjort. I fredags möttes vi upp och gick dit tillsammans.

Detta 30-tal 16-åringar tränar tillsammans varje dag, 7 dagar i veckan, för att senare tävla och uppträda på olika restauranger och dansevent. Vi får se hur länge de kan tänka sig vara barmhärtiga över en tafflig svenne. Ikväll går jag dit igen.

/Erika

Recommended Posts