Tanter på vift för ett fritt Västsahara

Tre tanter var vi, som tillsammans med 466 andra från olika länder, anmält oss till Sahara Marathon, ett maratonlopp som arrangeras för att skapa uppmärksamhet och visa solidaritet med Västsahara som sedan 1976 ockuperas av Marocko

Vi kom fram till Smara, ett av fem västsahariska flyktingläger i västra Algeriet nära gränsen till den befriade delen av Västsahara, klockan två på natten. Där stod Yil och väntade på oss och visade oss vägen hem till sig i mörkret som dock lystes upp av stjärnorna. Hos henne och hennes familj fick vi bo och bli väl omhändertagna under den kommande veckan. Trots viss språkförbistring kunde vi göra oss förstådda, även om vi inte är några hejare på varken spanska eller hassania -den arabiska som talas av västsaharier.

Nazih, Yil och Jira

Yil är 38 år, mamma till Nazih 14 år och Jira 11 år. Hennes man är sjuk och befinner sig sedan en tid tillbaka på sjukhus någonstans i Algeriet. Båda barnen går i skolan där de läser arabiska, spanska, engelska och matematik. När vi frågar vad de gör om vi kommer tillbaka om 5 år kommer svaret snabbt från de båda – vi studerar, att bo i ett fritt Västsahara fanns inte ens i deras tankar. Deras värld är flyktinglägret i den obarmhärtiga öknen där inget kan växa, vattnet kommer i tankbilar och där både de och deras föräldrar är födda.

Sedan några månader tillbaka finns det ström i lägren, den kommer från Algeriet. Då västsaharierna bor i ett ofruktbart land har de inga möjligheter att odla mat för sin försörjning och är därför beroende av bistånd.  Vid besök på FNs livsmedelslager (som för övrigt var helt tomt) fick vi reda på att varje person har rätt till 1 kg färsk mat varje månad, alltså potatis lök, tomater etc. Att FN (World Food Programme) endast skickar mat för ca 90 000 människor trots att det uppskattningsvis bor ca 165 000 människor i lägren samt att det nu inte kommer något extra proteintillskott eftersom Sverige beslutat att avsluta finansieringen av makrill på burk som Praktisk Solidaritet levererat under flera år.

Vad gör det med en människa att inte få leva fritt? Att vara helt beroende av stöd utifrån, att inte få sin röst hörd, att veta att ens eget land finns bakom en minerad mur på över 200 mil?  I den kontexten är det inte konstigt om det hos många västsaharier gryr en känsla av att enda sättet till förändring är krig. Något som skulle vara förödande med tanke på Marockos militära styrka och mäktiga bundsförvanter

De ungdomsorganisationer vi träffade som engagerar många unga kvinnor var mycket klara med sitt budskap till oss skandinaviska solidaritetsorganisationer; ”Gå samman i arbetet för Västsaharas frihet och skapa plattformar i FN och EU, gör det möjligt för oss att göra våra röster hörda”

Och det är det vi ska kämpa för – Sahara libre!

Anne Johansson, Lotta Comé, Margareta Längnér – Afrikagruppare och ”maratonlöpare”

Recommended Posts