Vilka är landreformerna egentligen till för?

Omfördelningen av mark är en oerhört viktig del av ett mer jämställt Sydafrika, men är en långsam process som inte alls gått som planerat. Ibsa Kekeba, praktikant på regionkontoret i Sydafrika, har djupdykt i frågan.

87/13 är den vanligast använda siffran när man ser på förhållandet mellan vitt och svart markägarskap under apartheid. Efter Sydafrikas frigörelse hade regeringen ett uttalat mål att inom tjugo år omfördela 30 procent av marken från rika till fattiga, eller om ni så vill, från vita till svarta. Av det uttalade målet har endast 9,8 procent av marken omfördelats inom det nationella markomfördelningsprogrammet. Debatten kring ”vitt monopolkapital” och de vitas dominans i den sydafrikanska ekonomin (där 85 procent kontrolleras av vita) är givetvis en central förklaring till dem långsamma processerna, både dåtida och nutida, men ignorerar samtidigt statens roll i markomfördelningsfrågan. Vårt besök i Malmesbury, Västra Kapprovinsen, gav oss insikt i hur de lokala myndigheterna agerar i frågan.

Att beskriva platsen vi besökte i Malmesbury är inte det lättaste, men vi gör ett försök. Det är ett område på max två hektar där ca 60 bönder trängt in sina verksamheter genom markockupation. Varje bonde har en inhägnad lott för sin boskap som varierar i storlek och i de flesta fall saknar in- och utgångar. Majoriteten av bönderna föder upp grisar som de sedan säljer vidare till slakterier. Varje lott är så utarmad av grönska att det bara finns jord och lera kvar. De trågar varifrån grisarna dricker vatten var alla snustorra. Bönderna saknar tillgång till vatten då kommunen stängt av vattentillgången med anledning av obetalda räkningar påstås det.

Den egentliga anledningen är att kommunen vill vräka bönderna. Man har föreslagit att flytta ockupanterna längre inåt, bort från den närliggande motorvägen, men inte heller på föreslagna platser finns rätt infrastruktur för uppfödning och småskaligt jordbruk. Problemet flyttas endast bort för att slippa se och känna lukten av förfallet. Ockupanterna får skulden för att situationen ser ut som den gör, men får ingen hjälp från varken kommun eller myndigheter. De får inget utvecklingsstöd av departementet för jordbruk. För att få det behöver samhället ett leasingkontrakt av kommunen, det vill säga av samma personer som alltså vill vräka dem.

– De [kommunen] vill att situationen försämras till den punkt att djurskyddet kommer och konfiskerar djuren, eftersom dem kommer att vara i så dåligt skick. Jag ger de 3 till 6 månader innan dem blir vräkta, säger Vanessa från Surplus People Project vars organisation jobbar för att samhällen ska få drägliga levnadsvillkor genom att bland annat säkra tillgång, ägarskap och kontroll över mark, vatten och naturresurser. Enligt Sydafrikas konstitution måste staten så långt som det går främja personer som missgynnats av orättvis diskriminering, göra det möjligt för dem att få tillgång till mark på ett rättvist sätt, och säkerställa att deras innehav av marken är laglig. Genom att sätta press på kommunen och myndigheter att förse människor med sina konstitutionella rättigheter förs kampen via organisationer som SPP vidare på lokal nivå.

I Malmesbury gör SPP det genom att åberopa allmänningsprogrammet (Municipal Commonage Programme) som departementet för markfrågor antog 1997. Initialt var tanken att statsägd mark ska öronmärkas och användas för ”fattiga och mindre privilegierade” grupper som saknar tillgång till mark. Kommunerna har genom allmänningsprogrammet ansvar över uppköp och omfördelning av mark för att tjäna de fattigas intressen. Som situationen ser ut idag delas hyreskontrakten istället ut till vänner samt multinationella företag och företag som ägs av vita personer. Korruptionen inom staten, kommunen och myndigheter underminerar syftet med programmet som istället används för att kanalisera offentliga medel in i privata företag. Man kan säga att eliten kapat markreformprogrammet i Sydafrika.

Bönderna behöver tillgång till betesmarker och odlingsbar mark för deras uppehälle. Just nu är landreformerna anpassade till kommersiellt jordbruk, vilket stängt dörrarna för det egna småskaliga. Även reformerna går långsamt och förlitar sig primärt på att icke-statliga organisationer som SPP stöttar de drabbade grupperna i kampen för schysta levnadsvillkor.

Vi bör fråga Sydafrikas regering: vilka är landreformerna till för? Är det för storföretag och vita landägare eller för dem fattiga?

Läs mer:
Om vårt arbete med Mat, mark och fröer
Om vår partnerorganisation SPP

Text: Ibsa Kekeba, praktikant på regionkontoret i Johannesburg

Recommended Posts