The rich profit – the poor suffer

När internationella aktörer investerar i Afrika har vinsten en oroväckande tendens att lämna kontinenten. Enligt en rapport från 2017 investeras 162 miljarder dollar i Afrika medan 203 miljarder försvinner genom kryphål i skattelagstiftning, ränta på lån och illegal resursutvinning. Det innebär att Afrika som kontinent förlorar 41 miljarder netto varje år. Statistiken är talande. Den kolonialism som det brittiska imperiet ägnade sig åt har ersatts av en neo-kolonial ekonomisk utsugning. Detta blir pinsamt tydligt när vi kollar närmare på våra egna pensionsfonder. Sverige investerar i några av världens största miljöbovar men blir samtidigt hyllade som hållbarhetsförebild; kort sagt vill vi tjäna pengar på smutsig industri – så länge den inte ligger i Sverige.

Å andra sidan har Sverige en lång tradition av bistånd och utvecklingssamarbete som gör världen till en bättre plats – för alla. Afrikagrupperna jobbar i samarbete med groundWork med finansiellt stöd från SIDA. Stödet gör det möjligt för groundWork att organisera de kvinnor, män och barn som drabbas av Sydafrikas kolindustri. Stödet bidrar bland annat till att finansiera luftproverna som behövs för att bevisa hur giftigt utsläppet är från industrin och för att lobba emot regeringens expansion av kolindustrin. Ironin är att Sverige, genom våra pensionsfonder, även har över två miljarder kronor investerade i Glencore, Exxaro, Sasol, South32 och Anglo American – företag som enligt den tyska miljöorganisationen Urgewald har utbredd kolproduktion i Sydafrika. Sverige har även pengar i Marubeni och KEPCO, de företag som tillsammans med Exxaro ska bygga kolkraftverket Thabametsi. Projektet godkändes av miljödepartementet utan att ta dess klimatpåverkan i beaktning. Det betyder att vi i det sydafrikanska kolkriget finansierar båda sidorna – hur absurt är inte det?

Det här har inte gått obemärkt förbi. Kampanjen #schysstapensioner har uppmärksammat AP-fondernas investeringar och efter många påtryckningar kom till slut ett lagförslag från Per Bolund finansmarknads- och konsumentminister samt biträdande finansminister. Det föreslår att fonderna ska vara ansvarsfulla investerare och främja hållbar utveckling, men utan att göra avkall på det överordnade målet om maximal avkastning. Lagförslaget är även fortfarande otydligt gällande Sveriges internationella åtaganden – Parisavtalet säger till exempel att länder måste ”make its finance flows consistent with a pathway towards low greenhouse gas emissions”. Onekligen borde väl våra investeringar göras inom ramen av det åtagandet?

Det sorgliga är att vi som tjänar på att den Sydafrikanska kolindustrin expanderar, vi svenska medborgare, inte känner effekterna av den. Vi kommer inte andas den förorenade luften från Medupi, ett kolkraftverk under konstruktion med hjälp av världsbanksinvesteringar (som Sverige röstade igenom). Vi kommer inte dricka vattnet som förorenats av surt avfall från dåligt drivna kolgruvor. Vi kommer inte vara en av de 2 239 sydafrikaner som dör i förtid varje år från kolets luftföroreningar. Visst, klimatförändringarna kommer nå oss också – men inte innan miljoner, om inte miljarder, redan utsatta människor i drabbas. Pensionsfrågan är en rättvisefråga. Är det rättvist att människorna i Sydafrika ska dö i förtid så att vi kan köpa en extra Billy-bokhylla som pensionärer?

Under min tid på groundWork deltog jag i en protest utanför Sasol – ett företag vars kärnindustri är att förvandla kol till flytande bränsle. Det sticker i lungorna när man andas och det luktar fränt av kemikalier. När jag stod utanför Sasol så skämdes jag. Jag skämdes för att mitt hemland prioriterar vinst över människors hälsa. Jag skämdes för att jag, oavsett om jag vill det eller inte, tjänar på att det går bra för Sasol. Jag skämdes för att min regering skryter om hur exemplariskt miljöland vi är – samtidigt som pengarna rullar in från Sydafrikanska kolgruvor.

Jag finner tröst i att fler och fler institutioner väljer att divestera, det vill säga att de överger en investering och att folkrörelsen är starkare än någonsin. Den norska pensionsfonden divesterade från kol 2015, New York har lovat att divestera sina pensionsfonder och det lutheranska världsförbundet har redan divesterat helt från fossila bränslen. Fantastiska landmärken, men allt är inte guld och gröna skogar bara för det. Även om utfasningen av fossila bränslen är bra för klimatet riskerar vi en situation där investeringarna hamnar i nästa industri som skapar bra profit på miljöns bekostnad. Det kanske är koboltgruvor i Kongo eller palmolja i Indonesien? Det är därför det är centralt att vi får till ett ramverk som överordnar Sveriges internationella åtaganden över vinst.

Avslutningsvis, låt oss gå tillbaka till 80-talet. Grupper världen över slöt upp i solidaritet med det förtryckta sydafrikanska folket och övertalade sina regeringar att divestera från Apartheid-regimens företag. Mellan 1985 och 1988 drogs flera miljarder kronor ut ur landet och vilket var en av faktorerna till att regimen till slut satte sig vid förhandlingsbordet med oppositionen. Vad vi behöver är samma kraftsamling mot fossila bränslen, vi måste se till att det är finansiellt ohållbart att ens överväga att extrahera fossila bränslen. Genom att divestera investerar vi i en framtid där alla, både sydafrikaner och svenskar, kan andas fri och hälsosam luft.

Text: Ludwig Bengtsson Sonesson, tidigare praktikant hos vår partnerorganisation groundWork
På bilden är Mvuzo Ntombela från South Durban Community Environmental Alliance när han demonstrerar utanför Sasol i Sasolburg. Fotot är tagit av Ludwig Bengtsson Sonesson.

Recommended Posts