Kampen om Afrikas resurser – Del 2

Kampen om Afrikas resurser, del 2 av 3.

I första delen av Kampen om Afrikas resurser skildrades bland annat ett fall av landgrabbing vid en jordbruksinvestering i Moçambique. Faktum är att fallet bara är ett av flera exempel på hur multinationella företag exploaterar naturresurser runt om på den afrikanska kontinenten. I takt med att fler fall likt ProSavana har uppmärksammats har också en massiv kritik riktats mot investeringar av storföretag och vad dessa satsningar ofta resulterar i.

En vilja att minska storbolagens makt
De lokala, nationella och internationella rörelserna såsom No To ProSavana arbetar emot den landgrabbing, oetiska gruvdriften, miljöförstöringen och de exploaterande lönerna som transnationella företag i många fall står för. Istället strävar de efter att avveckla storföretagens makt och stoppa deras straffrihet. De tycker, precis som Afrikagrupperna, att lokalbefolkningar ska ha ekonomisk, politisk, kulturell och miljömässig suveränitet.

Jordbrukssektorn idag
På grund av den rådande fattigdomen som präglar vissa delar av den afrikanska kontinenten samt den ökade, globala efterfrågan på mat har många regeringar valt att satsa på privata investeringar inom exportjordbruk av till exempel kokos, kaffe, socker och bomull. Detta har ofta skett efter påtryck av internationella institutioner som IMF, G8, Världsbanken och WTO som främst tjänar västerländska företags intressen. Ett exempel på en sådan offentlig-privat samverkan är The New Alliance, som upprättades år 2012 för att ”utrota hungern i Afrika”.

Privatiseringen av jordbruk har resulterat i att transnationella företag dominerar det globala matsystemet, som idag består av ett fåtal stora aktörer med enorm ekonomisk makt. Bristen på tydliga, juridiska riktlinjer som täcker hållbara mat-och jordbrukssystem har lett till att storbolagen styr investeringarna mot genmodifierade fröer, jordbrukskemikalier och starka bekämpningsmedel i tron om att det ska öka matproduktionen. På grund av företagens ekonomiska makt styr de likväl över vilka grödor som ska odlas var, på bekostnad av lokal eller regional kunskap om mark och fröer samt produktionen av varierad mat.

Matsäkerhet, matsuveränitet eller företagsvinster?
Frågan de kritiska rörelserna ställer till omvärlden är om de privata, massiva jordbruksinvesteringarna är en lösning på fattigdom och om de leder till matsäkerhet eller matsuveränitet för de berörda befolkningarna. Eller kanske inget av det.

Matsäkerhet innebär att människor har tillgång till säker och näringsrik mat. Begreppet matsuveränitet tar däremot konceptet vidare, och innefattar människors, samhällsgruppers och länders rätt att definiera sin egen politik gällande jordbruk, arbete, fiske, mat och land. Således kan de utveckla ekologiskt, socialt, ekonomiskt och kulturellt passande system för just deras omständigheter. Matsuveränitet innebär alltså att rätten till säker och näringsrik mat tillgodoses, men också att människors rätt till mat och matproduktion värdesätts högre än handelsintressen.

Mat, mark och fröer
Ett av Afrikagruppernas fokusområde är mat, mark och fröer och därför stöttar vi organisationer som ständigt arbetar för matsuveränitet, landrättigheter och rätten till användning av traditionella fröer. Vi tror inte att de omfattande investeringarna i industriellt jordbruk som sker runt om i Afrika leder till varken matsäkerhet eller matsuveränitet för de människor som behöver det mest. Mer om varför maten inte är säker, hållbar eller självbestämd kommer ni kunna läsa om i del 3 av Kampen om Afrikas resurser. Hoppas ni följer med!

Recommended Posts